Har redan tjatat om filmen ifråga på fejsan, i bloggkommentarer och IRL: Här följer tre punkter om varför den är viktig.

Vet inte om ni läst eller hört om BKR: Jack Black och Mos Def arbetar i filmuthyrningsbutik, lyckas avmagnetisera banden, tvingas spela in egna ”swede-ade” versioner av kända filmer som Ghostbusters, 2001, Driving Miss Daisy osv., och förvecklingar uppstår. Se trailern på YouTube, eller snuttar på filmens sajt, så fattar ni.

I Nöjesguiden kan man läsa en piffig liten recension av filmen, där BKR beskrivs som en ”marxistisk debattfilm”;

ett lättsamt brandtal om att vi noga bör fundera på vilka som kontrollerar de populärkulturella produktionsmedlen.

Recensionen ligger alltså i linje med Nöjesguidens ständiga försök att vara intelligent nobrow, och det funkar – som vanligt – rätt kass. Poängen med BKR (och mer generellt inom DIY-kultur) är ju att de populärkulturella produktionsmedlen redan ägs av oss – men att skapandet och friheten för uttrycket hålls tillbaka av andra faktorer. Marx for dummies är helt enkelt inte relevant i fallet BKR.

Den problematik som lyfts i filmen – och den kärlek som skildras – förstås alltså bättre ur andra perspektiv. Här följer tre sådana vinklingar.

1. Kopimistisk estetik – if you love it, swede it!

För det första är filmen en hyllning till kopimistisk estetik och remixkultur. Redan vid den första swedeningen (av Ghostbusters) slås man av den kärlek flödar genom en remix: Dessa DIY-aktiga egen-inspelningar av kända filmer är inte bara hysteriskt roliga; de är också uttryck för de starka känslor som folk känner till det ursprungliga verket. Det är närmast rörande att se hur såväl rollkaraktärerna som filmbesökarna sugs med i produktionen/konsumtionen.

2. Meshwork-ekonomi – tänk basar, inte katedral!

En annan snygg poäng i BKR är att experimenterandet med swededade filmer skapar nya affärsmodeller. Kontrasterandet mellan basarlogiken och 1900-talets katedraliska massproduktionslogik är nästan övertydlig: Jack Black och Mos Def skapar affärsruljans baserad på meshworkets abstrakta maskin – deras affär blir en öppen basar där folk betalar för att se (eventuellt delta i inspelningen av) en unik, ”långsvansig”, swedead version av deras favoritfilm. Samtidigt gör affärsinnehavaren Danny Glover studiebesök i större videobutiker, för att lära sig om hur man blir lönsam enligt hierarkilogik (ie. köp bara in storsäljande blockbusters från centraliserade produktionshierarkier i Hollywood, rationalisera bort personal som kan något om film osv.).

Jack Black och Mos Def experiment är även ett typiskt exempel på de möjligheter som öppnar sig i en Pro-Am-ekonomi, med demokratiserad innovationsverksamhet, där gränsen mellan producenter och konsumenter suddas ut. Samtidigt kan man säga att rollfigurerna tar dessa tankar vidare, till en praktisk nivå: Precis som Otto, i The Dale Sko Hack, försöker de utveckla ett ”protokoll” för en basar-liknande produktion.

3. Panspektrocist-business – vem är boven i sammanhanget?

Efter idogt swedeande kommer såklart Hollywoodjuristerna – däribland Sigourney Weaver – och knackar på dörren. 200 fantastiska och älskade filmer krossas under en ångvält (!), och Weaver muttrar någonting i stil med ”we are so the villains here”… Om katedral vs. basar-temat är nästan övertydligt, så är ”vem är egentligen boven”-temat, well, övertydligt: Någonting måste vara fel med affärsramverket om all denna kärlek och all denna skapelse krossas – bokstavligen – av filmbolagen.

Samtidigt – det går inte att berätta historien om DIY-kultur, user innovations osv. utan att berätta att 1900-talets ekonomi präglats av nya teknologier för att kontrollera spridningen av kunskap. Foucauldianska panopticismen är allt mindre relevant för att förstå samtida institutioner – det ”Panspectron” som DeLanda skriver börjar alltmer agera diagram för hur ordning och kontroll kan upprätthållas i en värld där vi rör oss fritt mellan olika panopticon. Detta märks inte minst i det moderna företaget, där metodologier och verktyg för IPR-polisande (och även för data mining) blir alltmer centrala för bibehålla sin konkurrenskraft.

Sen är det ju alltid ironiskt att BKR är en ”Hollywood”-produktion (bolaget Partizan är delvis baserat där) som visas på storbiograferna (som Odeon i London), men det är ju en annan historia.