Förra helgen var jag på Tarde/Durkheim-konferens; här följer mina anteckningar.

Hela tillställningen i Cambridge var uppbyggd utifrån det faktum att samhällsfilosofen Gabriel Tarde och hans student Emile Durkheim i början av 1900-talet debatterade om framtiden för ämnet sociologi. Den gången vann Durkheim – han anses nu vara en av disciplinens ”fäder” – men nu verkar det som Tarde börjar göra en comeback. Konferensen var alltså ett möte för de som nu pushar Tarde-tänket hårdast – inte minst Bruno Latour och Andrew Barry – men även en öppning för nytolkningar av Durkheim.

Jag kom in lite sent i programmet – behövde ta mig in från London på fredagsmorgonen. Såg först Georgina Born prata om hur Tardes ontologi bygger på tre nyckelprocesser: Imitation, invention och association. Dessa är universella – de finns inom kemi (bland molekyler) såväl som i det sociala (bland individer) – dock var Tarde mest intresserade av den senare kontexten.

Detta betyder att för Tarde är ”det sociala” en samling aktörer, sammankopplade genom associationer, genom vilka beteenden, trender, begär osv. sprids. I allmänhet sker denna virusartade spridning genom imitation, men ibland sker möts olika imitativa linjer (”imitative rays”), och invention uppstår. En viktig poäng gentemot Durkheim – och detta kommer jag återkomma till – är att ”det sociala” inte är mer än just association, imitation och invention. Det finns ingen övergripande ”social miljö” eller ”struktur” som kan förklara beteenden. Sociologer bör istället studera den myriad imitations och inventions som ger upphov till det vi kallar strukturer.

Born var även inne på att Tarde även kan användas för att förstå det som varit populärt inom ekonomisk sociologi under senare år – hur ekonomisk vetenskap är performativ (konstituterar ekonomin lika mycket som den beskriver den). I detta fall är det en form av imitiation pådyvlat uppifrån.

Tardes tankar kring imitiation och invention leder honom, menade även Born, till att se ekonomin som en ”maskin” som sörjer för den kontinuerliga ”replikeringen” av önskningar och drifter. (Även Karen Sykes var inne på detta.) Ekonomin skall alltså inte bara förstås genom ”political economy” (som beskriver cirkulationen av varor och tjänster), utan även genom ”economic psychology”. (Temat avhandlas i en ännu icke översatt bok, La Psychologie Économique, som även diskuteras i ett tidigare nummer av Economy & Society.) Det är anmärkningsvärt att Tarde skrev om detta redan 1902 – normalt sett brukar intresset för styrning av konsumtion (snarare än styrning av produktion) sägas vara ett mer samtida – ”postmodernt” – fenomen.

Under fredagskvällen blev det så dags för den stora tillgivelsen – rekonstruktionen av 1903 års debatt mellan Tarde (spelad av Latour) och Durkheim (spelad av Bruno Karsenti), med teknikhistorikern Simon Shaffer i rollen som dekanus. V nerdigt och v internt, men ändå… Försökte läsa med i engelska översättningen av replikväxlingen (debatten var självklart på franska), men kom på att det var mer givande (hysteriskt roligt!) att se Latour gå loss i det teatraliska argumenterandet. Han verkade också ha kul (det var hans idé in the first place).

Innehållet? Jo, Durkheim och Tarde diskuterar främst huruvida sociologin skall bli en autonom vetenskap, frikopplad andra vetenskaper: Durkheim ville separera sociologin från filosofin, vilket Tarde var skeptisk inför. Debatten berör även existensen av den Durkheimska ”sociala miljön”. Det är, som Latour påpekade efteråt, ”rörande” att se hur bägge parter anklagar varandra för att vara mysticist: Tarde menade att Durkheim tvingats hitta på denna fantom-struktur, som ingen kan se; Durkheim menade att Tarde var ovetenskaplig. Som vi skall se senare: Tarde var inte alls ovetenskaplig – han hade en känsla av att hans associationer, imitationer och uppfinningar var verkliga och mätbara – han visste bara inte hur han skulle kunna påvisa dem.

Under lördagen pratade Eduardo Viana Vargas, som deltagit i sammanställningen av debatt-texten och för övrigt skrivit en hel del om Tarde (innan den senaste vågen av populäritet). Även Vargas tog upp tanken om Tardes kritik av strukturtänkandet – hans insisterande på att den stora Strukturen bör studeras utifrån de små beståndsdelarna (Leibnitz monader). Vi skall inte tänka i termer av monolitiska enheter, utan i termer av de (folk)massor (crowds) som skapar dessa strukturer. (Här uppstod lite produktiv språkförbistring: Latour tyckte sig höra ”crawl” när Vargas sade ”crowd”, och blev glad eftersom det är något Tardianskt över webcrawlers. Nåväl.)

Detta förhållningssätt förskjuter perspektivet på det politiska: Politiken finns inte i ”strukturen” i sig, utan i sammansättandet av strukturen. Som i fallet gubbslem: Det är mer intressant och mer konstruktivt att studera de processer som skapar slemstrukturen, än att bara hävda att det finns en slemstruktur. Politiken finns i tillblivelseprocessen. (Här finns det alltså starka kopplingar till Deleuze flödesontologi – men även viktiga skillnader, vilka kommer att diskuteras senare i texten.)

I sitt anförande körde Latour på samma presentation som under hans prat på LSE. I nedbantad form: Social teori beroende av den data vi har. I dagens universellt modulerade samhälle skapas ett nytt data-scape. Detta gör att vi kan omvärdera vetenskapligheten i Tarde vs. Durkheim – vi kan visa hur ”hes and shes” blir ”they”. Den Struktur som samhällsforskare ibland talar om är ett resultat av avstånd – T trodde inte på Struktur, och ville snarare att vi skall dra nytta av vår närhet till studieobjekten.

Latour menade vidare att monader i verkliga livet är mycket komplicerade, men att dessa monader enklare kan följas på nätet (för det bygger helt på associationer). Nätet är alltså ett snyggt Tardianskt ”socio-space”, eftersom det går att zooma in och ut utan att byta mellan den individuella monaden och den aggregerade helheten. Han fick dock lite kritik från publiken (som bestod främst av antropologer): Är denna nya metod verkligen bättre än vanlig etnografi, eller bara ett sätt att navigera i rik data?

Sist i programmet talade Andrew Barry. Han gjorde en intressant neddykning i politik, och talade om hur Deleuze & Guattari misstolkat Tarde. Deleuze nämner Tarde redan i Difference & Repetition, och sedan i Mille Plateaux:

Durkheim’s preferred objects of study were the great collective representations, which are generally binary, resonant, and overcoded. Tarde countered that collective representations presuppose exactly what explaining, namely, ”the similarity of millions of people”. That is why Tarde was interested instead in the world of detail, or in the infinitesimal: the little imitations, oppositions, and inventions constituting an entire realm of subrepresentative matter. […]

Imitation is the propagation of a flow; opposition is binarization, the making binary of flows; invention is a conjugation or connection of different flows. (sida 218-219, i kapitel nio, ”1933: Micropolitics and segmentarity”)

Misstolkningen? Jo, i en lång fotnot i Social Laws skriver Tarde om hans ”mikrosociologiska” program, med referens till en situation där franska bönder slutar att salutera landägarna. (Läs mer i detta papper av Barry.) Deleuze och Guattari ställer denna mikrosociologiska, i deras mening ”molekylära”, ansats mot den ”makropolitiska” ansats som gjorde att ”den ortodoxa vänstern” missade sin chans kring -68:

May 1968 in France was molecular, making what led up to it all the more imperceptible from the viewpoint of macropolitics. It happens that people who are very limited in outlook or are very old grasp the event better than the most advanced politicians, or politicians who consider themselves advanced from the viewpoint of organisation. As Gabriel Tarde said, what one needs to know is which peasants, in which areas of the south of France, stopped greeting the local landowners. A very old, outdated landowner can in this case judge things better than a modernist. It was the same with May ”™68: those who evaluated things in macropolitical terms understood nothing of the event because something unaccountable was escaping. The politicians, the parties, the unions, many leftists, were utterly vexed; they kept repeating over and over again that ”conditions” were not ripe (216)

Barry menar dock att denna referens ledde till att Tardes tankar feltolkades, och i någon mån förflackades. Tarde bör inte ses som en -68-teoretiker, åtminstone inte på det sätt som D&G menar i citatet. Tarde var knappast vänsterrevolutionär – hans uppdelning av världen i invention och imitation gjorde honom snarare till konservativ. Medan D&G väljer att lyfta fram molecular politics i relation till massans uppfinningsrikedom, ser Tarde att invention endast uppstår inom olika eliter. Dessutom, som Latour påpekade i debatten, var Tarde ekonomisk liberal, vilket (uppenbarligen) framgår tydligt i La Psychologie Économique.

Denna felläsning har gjort att Tardes radikala kritik av Strukturer gått folk förbi, och att Durkheim och Marx förblivit starka inom social teori. Detta gäller inte minst de populära vänstertänkare som följt i Deleuze fotspår – Hardt & Negri, Lazzarato osv. Genom att hålla kvar tron på Strukturen har de, menar Barry, hamnat i förutsägbara politiska slutsatser och strategier.

Barry mest intressanta kommentarer var dock om konceptet emergens. Fenomenet – uppkomsten av en helhet som är mer än summan av dess ingående delar – är centralt för komplexitetsteori, och på senare år även inom social teori. (I exemplet slime mould kan en emergent helhet – en slemklump – växa fram då individuella slemceller följer enkla tumregler.) Tarde var dock, menar Barry, relativt ointresserad av emergenta egenskaper – sannolikt för att han förknippade emergenta helheter med sociala strukturer.

Robert Layton, som talade innan Barry, var inne på samma tema, under titeln ”Tarde vs Durkheim; Dawkins vs Kauffman”. Layton förknippade således Tarde med Richard Dawkins: Tarde pratade ju om memetics långt innan Dawkins (även om den senare aldrig refererat till den förre). Stuart Kauffmans emergens finner man främst i Durkheims ”sociala struktur”.

Här finner vi alltså en viktig skillnad mellan Tarde och den (avmarxifierade, komplexitetsteoretiske) Deleuze som Manuel DeLanda talar om. För Deleuze kan det sociala – flöden av imitiations och inventions – komma att inordna sig i vissa flödeslogiker. Särskilda mönster och resonanser kan uppstå, vilka skapar emergenta helheter. Detta är kärnan i Deleuze filosofi om hur entiteter med systematiska egenskaper kan uppstå, utan att för den skull tro på existensen av fixa Platonska essenser.

Tarde är inte intresserad av sådana logiker; varje enskilt fall bör studeras i sin egen kontext. Det enda universella är association, imitation och invention. Som sådan ligger han närmare Latours actor-network teori – och traditionella antropologiska ansatser – där Deleuze virtuella del av verkligheten inte existerar. Personligen kan jag dock känna att perspektiv som utesluter att emergenta fenomen spelar en roll i samhället blir lite blodfattiga.

MEN: Det ena behöver inte utesluta det andra. Låt oss först ersätta tanken om Strukturen med tanken om infinita monader, och se hur större helheter sätts samman. Ibland kan denna sammansättning uppvisa emergenta egenskaper, ibland är den bara ett kaotiskt virrvarr av imitation och invention. Som i gubbslemsprojektet: Det viktiga är släppa tanken om den färdiga strukturen, och fokusera på tillblivelseprocessen (l’agencement, som vi säger på franska).