Pipelinen är politisk, gasmolekyler är säkerhetspolitiska aktörer. Har – såhär på ryska valdagen – skrivit en liten text om varför Bruno Latour är säkerhetspolitiskt intressant, i kontexten av Gazprom.

Som nämndes i senaste posten har jag varit inne och fuskat i internationella relationer och säkerhetspolitik i ett par veckor, relaterat till debatten om politiserade statskontrollerade företag. Påhejad av Otto har jag funderat på hur säkerhetspolitisk analys skulle kunna ha nytta av Bruno Latour. Nu när vinaristokraten är färsk i mitt huvud, efter Arena/Axess-kritiken, har jag passat på att knacka ned lite anteckningar över var Latour möter studiet av säkerhetspolitik. (Ni som läst den kommer att känna igen er.) 

Detta är ännu work in progress – inte så tajt som det borde vara när man är inne och fuskar i discipliner man inte vet något om – ungefär som mitt tidigare försök att se vad statsvetenskapen kan ha för nytta av Deleuze. Hur som helst, här kommer del ett av texten:

—

Säkerhetiseringen av internationellt företagande

Det senaste året har frågan om statskontrollerade investeringsfonder (de s.k. sovereign wealth funds som startats av Kina, Dubai osv.) och statskontrollerade företag (exempelvis Gazprom) blivit ett återkommande tema i den internationella debatten om politik och ekonomi. Diskussionen rör huruvida dessa skall ses som ’rena’, opolitiska delar av den globaliserade marknaden, eller om de skall ses som säkerhetspolitiska risker – om de är ’kontaminerade’ av auktoritära staters utrikespolitiska maktanspråk.

I den säkerhetspolitiska litteraturen kallas denna process kallas ’securitisation’. Säkerhetisering av en fråga innebär att den går från att ses som opolitisk (odiskuterbar på samma sätt som en naturlag är odiskuterbar), till politisk (öppen för diskussion), till säkerhetspolitisk (central för en entitets överlevnad). (Christiansson, 2004: 72-81; Buzan et.al., 1998) Med andra ord – de statskontrollerade företag jag studerat har alltså genomgått en säkerhetisering under den senaste tiden.

Den så kallade Köpenhamnsskola som arbetat med begreppet securitisation tillhör säkerhetspolitiska analysens socialkonstruktivister. De menar att själva säkerhetiseringen är en social konstruktion – att aktörer bedömer en fråga som central för statens fortlevnad behöver inte betyda att frågan är ett objektivt hot mot rikets säkerhet. I egenskap av socialkonstruktivister menar även Köpenhamnsskolan – om jag förstått dem rätt – att det inte går att tala om objektiva hot, eftersom uppfattningen av dessa hot är intersubjektiva konstruktioner.

Under 1980-talet utvecklade Bruno Latour och hans kollegor ett särskilt förhållningssätt till liknande socialkonstruktivism, så som den såg ut inom vetenskapssociologin. (Läs mer i min Latour-för-Axess-läsare-text.) Latour accepterade att ’det sociala’ kan sägas påverka vår förståelse för de vetenskapliga studieobjekt, men ifrågasatte samtidigt tanken om ’det sociala’. Det som vi kallar ’socialt’ är ju, i sig, påverkat av de objekt som vetenskapsmän försöker fånga. Utifrån denna tanken menar Latour att vi måste omvärdera hur vi ser på såväl icke-mänskliga objekt (i naturen), som mänskliga subjekt (i samhället). Ett sätt att formulera detta är:

Yes, society is constructed, but not socially constructed. (Latour, 1999: 198)

Hur skiljer sig detta från socialkonstruktivism? Jo, konstruktionen av samhället, eller av våra uppfattningar om saker och ting, har delvis att göra med mänskliga aktörers uppfattningar om saker och ting – deras maktspel, deras kulturella förförståelse, deras diskursiva spel osv. Men samtidigt bör vi inte, enligt Latour, lägga enbart studera mänskliga aktörer, och därmed missa den verklighet som består av icke-mänskliga aktörer.

I The Pasteurisation of France använder Latour detta angreppssätt för att studera hur Louis Pasteur kunde omvandla jästsvampar till penicellin. Här vänder han sig mot de socialkonstruktivister som glömmer att ’scientific work’ – handhavandet med icke-mänskliga objekt som jästsvampar – är en central aspekt i skapandet av vetenskapliga resultat.

Conservatism, Catholicism, love of law and order, fidelity to the Empress, brashness, passion””those are approximately all we get of the ’social factors’ acting on Pasteur. But they are not much if we put on the other side all the scientific work to be explained. (Latour, 1988: 257–258)

Enligt Latour har alltså socialkonstruktivisterna glömt att ta med alla de icke-mänskliga entiteter som deltar i – som är centrala – för konstruktionen av såväl vetenskapliga sanningar som teknologiska innovationer. Hur yttrar sig då detta i säkerhetiseringen av statskontrollerade företag?

Pipeline politics

I Edward Lucas The New Cold War finns det ett kapitel som beskriver just Gazprom som Rysslands utrikespolitiska murbräcka. Lämpligt nog är detta kapitel betitlat ’Pipeline Politics’; en titel som relaterar snyggt till Latours fokus på den politik som finns i och kring objekt. I allmänhet ses politik som det som uppstår endast mellan mänsliga aktörer – objekten skall ses som naturligt givna, opolitiska och objektiva. Latours begrepp ’ontopolitik’ – politiken kring ontologin; politiken kring de nya världar, de nya möjligheter och omöjligheter som skapas av vetenskaplig och teknologisk utveckling – försöker fånga just denna missade politik.

Lucas kapitel om pipelinepolitik är just ett exempel på en ontopolitisk beskrivning av relationen Ryssland-EU. Han lägger ut hur Gazproms Nord Stream och South Stream är aktörer-in-the-making, hur dessa pipelines – efter färdigställandet – kommer att fungera som icke-mänsliga aktörer i maktspelet mellan de bägge parterna. Han beskriver även vilken roll EU-stödda pipelinen Nabucco skulle kunna spela i detta. Här ser vi alltså hur det ’sociala’ aktörerna – de mänskliga sådana – bara talar halva historien.

Än mer givande blir Latours bidrag när vi studerar själva säkerhetiseringsprocessen – hur vi kommit att se Gazprom som ett säkerhetspolitiskt problem. Här spelar nämligen icke-mänsliga aktörer en viktig roll. Säkerhetiseringen är inte socialt konstruerad, det finns en verklighet av gasmolekyler att ta hänsyn till.

Were those pipelines carrying vodka, or even oil, [the political control over Gazprom] would not matter. Europe can make its own vodka; it can import oil from anywhere in the world by tanker. But gas is different. Pipelines are not only by far the cheapest and most practical way of delivering gas. (Lucas, 2008: 212)

Med andra ord – gasens fysikaliska egenskaper spelar en central roll i sammanhanget. Så även gasens geopolitiska position. Putins Machiavelliska maktspel handlar inte bara om att skapa allianser med FSB, den katolska kyrkan och det ryska folket – det handlar om att mobilisera även gasmolekylerna i detta nya kalla krig. Vad värre är; Putin har ju även mobiliserat alla de icke-mänskliga apparater – hus, fabriker osv. – i EU, som är beroende av dessa molekyler för att kunn överleva.

Om man borrar vidare i ämnet kan man finna fler exempel på att denna konflikt må vara konstruerad, men inte socialt konstruerad. Intressant är dock att koppla till vad detta betyder för säkerhetspolitisk teori. På många sätt leder Latour tillbaka till realist-skolan inom internationella relationer, med dess fokus på Machiavelliska maktspel, på geopolitiska frågeställningar, och deras avvisande av sociala förklaringar.

Sedan skall man komma ihåg att Latour når fram till ’sin realism’ via en speciell världsbild, där varken rena objekt eller rena subjekt existerar. (Mer om denna i nästa del.) En sådan världsbild rimmar knappast med traditionell realism. Men, icke desto mindre, skulle man kunna prata om en ny form av säkerhetspolitisk realism som växer fram ur dessa frågeställningar?

Referenser

Buzan, B., O. Waever & J. de Wilde (1998) Security: A new framework for analysis. London: Lynne Reinner.
Christiansson, M. (2004) Säkerhetspolitisk Teori. Stockholm: Militärhögskolan Karlberg.
Latour, B. (1988) The Pasteurisation of France. Cambridge, MA.: Harvard.
_____ (1999) Pandora’s Hope. Cambridge, MA.: Harvard.
Lucas, E. (2008) The Next Cold War: How the Kremlin menaces both Russia and the West. London: Bloomsbury.