Vill bara tipsa kort om ett par böcker om de framväxande auktoritära stater som alltmer börjar ta plats i världspolitiken.

Som nämnts tidigare finns det hur mycket som helst i brittiska bokaffärer om Kinas och Rysslands utveckling – spaltmeter på spaltmeter om vilken roll dessa stater spelar, och kommer att spela, i världspolitiken. Ett intressant tema är dock hur dessa länder själva ser på sin utveckling – hur politiker och intellektuella medvetet valt bort den västerländska liberala demokratin till förmån för experimenterande med ”alternativa” demokratiska former. Detta är uppfriskande att läsa – alltför ofta verkar det som att bedömare utgår från dessa statsskick lider av en brist på reflektion.

Edward Lucas The New Cold War har jag redan nämnt, men är värd att lyfta igen. I ett kapitel går Lucas in på den historia och ideologi som ligger bakom tanken om Rysslands ”sovereign democracy”. Inte minst finns det en genomgång av olika ryska nyckelbegrepp, ofta oöversättliga sådana, som uttrycker idéer om vikten av den skyddande staten och den starke statsmannen. Intressant är även Lucas beskrivning av hur Putin-eran skiljer sig från Yeltsin-eran: Under den senare sneglade man mot väst för att få idéer om vad som vore ett rimligt statsskick, men sedan Putin kom till makten har väst mist denna mjuka makt.

Något liknande har hänt i Kina, åtminstone om man skall tro Mark Leonard, aktuell med boken What does China think? Under 1980-talet sneglade även kinesiska politiker och tänkare på väst för att få inspiration till hur en reform av statsskicket skulle kunna se ut. Idag läggs tankemödan snarare på hur demokratisiering kan fördjupas inom ramen för enpartistaten. Spännande nog tänker man sig att ett flertal samtida praktiker – som fokusgrupper – skall göra att makten är ’in touch’ med folket. Ett flerpartisystem blir därmed överflödigt. (Låter det bekant?) Lyssna gärna på Leonard intervjuas av Andrew Marr i slutet av denna podcast från senaste ”Start of the Week” på BBC Radio 4,

I bägge land ser vi alltså att tanken om den stabila auktoritärismen har fått en ny vitamininjektion under 2000-talet. Dessutom ser vi att både Ryssland och Kina har börjat beskriva traditionella ideologiska uppdelningar (kapitalism vs socialism) som obsoleta. Och än så länge verkar ju detta funka för Ryssland och Kina. Det är nog bara att inse att de bägge länderna har funnit sin egen väg, och att de under överskådlig framtid inte kommer att bli alltmer lika väst.