Gjorde igår studiebesök på proto-museumet Aeroseum; en one-stop-shop för den som vill förstå det moderna Sverige.
I början av femtiotalet byggde den svenska militärmakten ut den gamla bergshangaren under Säve flygplats i Göteborg. Detta bygge saknade – som så ofta när det gäller militära projekt – budget, och syftade till att skapa ett kärnvapenkrigssäkert utrymme för det svenska flygvapnet. Nu hålls stället öppet av stiftelsen Aeroseum och ett gäng voluntärer, för guidade visningar och företagsevents.
Jag gissar att Aeroseums besökare främst är intresserade av antingen flyg eller krig. Samtidigt är detta utrymme, 30 meter ner i berget och någon meter under havsnivån, oslagbart för den som vill leka samtidsarkeolog. Artefakterna och stämningarna som man möter därnere i berget kopplar till flera aspekter av det moderna Sverige – samhälle, kultur, ekonomi och politik. Den minst sagt stabila arkitekturen skulle faktiskt göra stället till en utmärkt kandidat till att agera ”tidskapsel”; en ark som kan förklara 1900-talet till efterföljande generationer.
Som ekonom-sociolog är jag mest intresserad av den näringslivsrelaterade, militär-industriella vinkeln som framgår rätt tydligt nere i Aeroseum. Som jag har skrivit om tidigare går det inte att förstå det svenska näringslivet utan att beakta vår geopolitiska ställning under kalla kriget. De fina folkhemsföretag som försett oss med jobb och välfärd – de företag som försett omvärlden med bilar och mobiltelefoner – är till betydande del resultat av den svenska statens tro på alliansfriheten. Denna byggde i sin tur på att vi skulle vara självförsörjande med militärmateriel, vilka lämpligt nog utvecklades och såldes av våra folkhemsföretag – med väldigt höga marginaler.
Alltså: Alliansfriheten förutsatte att Saab, Ericsson och Volvo inte gick i konkurs. Företagshierarkierna var förlängningar av staten. Detta är ett paradexempel på att den moderna ekonomin var/är en ekonomi av hierarkier, inte marknader.
Men, som sagt, Aeroseum handlar om mer än näringsliv och ekonomi. På detta studiebesök fanns inte bara Handelshögskolan representerad (av mig); i underjorden fanns även en vetenskapsteoretiker (från Humanistiska fakulteten), en statsvetare (från Samhällsvetenskapliga fakulteten), respektive en konstkritiker (från Valand).
Den vetenskapsteoretiska ingången har jag redan snuddat vid; mobiltelefonen springer ju ur radarteknologi, ett resultat av de enrolleringsprocesser och ”goal translations” som bland annat beskrivits av Bruno Latour. Den statsvetenskapliga vinkeln har också nämnts; Sveriges omstridda alliansfrihet under efterkrigstiden.
Dessutom möts science and technology studies och internationella relationer i de artefakter som står uppställda nere i hangaren. Flygplanen är i sig konfigurerade på sätt som reflekterar globala maktförhållanden. Det finns alltså en IR-förklaring till varför svenska Viggenplanet har mycket kortare räckvidd än exempelvis amerikanska motsvarigheter: USAs makt bygger till stor del på landets kapacitet att dominera världshaven (genom att ’räffla’ den ’släta yta’ som haven utgör).
Den konst-relaterade kopplingen kan jag avgjort minst om. Men det finns flera teman som är påtagliga – exempelvis den skönhet och grymhet som manifesteras i ett militärflygplan, eller det mansideal som representeras och reproduceras i denna tidskapsel.
Det bestående intrycket handlar om såväl ekonomi och teknologi, om politik och estetik: Den ofattbara magnituden av världens energi som går åt till att gräva dessa underjordiska hålor (som aldrig verkar bli tillräckligt djupa och säkra); den ”fördömda del” som kontinuerligt slösas på budgetlösa bergshangarer.
Pingback: Copyriot » Lästips om svensk samtidshistoria
Skrev ett par rader om besöket. Vi måste fortsätta att ge oss ”ut i fält” lite mer. Teori är ju en sak, men världen där ute är trots allt det viktigaste!
Bra fältarbete!
Man tackar! It was a collective effort.
Har just insett att jag glömde en hel del i inlägget – fler perspektiv på det moderna Sverige. (I nuläget så lovar rubriken mer än posten kan hålla..)
Dessutom: Den där konstiga känslan och besynnerliga ”ideologiska position” (Fredriks ord) man får när man sitter i ett gammalt krigsflygplan.. som att hänga på sig en maktmaskin.. v strange.
Pingback: Alliansfrihet och atombombssäkra bunkrar | Mothugg
Tror för övrigt att det är viktigt att göra jämförande studier skillnader i estetisk och ideologisk upplevelse av bilden av krig och modernitet i 1. Journalistiken, 2. Vetenskapen 3. Konsten 4. den kreativa industrin.
Inte minst i relation till frågan vad monumentaliseringsprocesser, eller om vi så vill, till mueumblivanden.
Frdrk,
du tänker något i stil med..
– en journalistik som tecknar ”krigets fasor” (i en balansgång mellan demokratiskt samtal/realistisk skildring och snaskighet)?
– en vetenskap som finner mönster i, och teoretiserar, konflikter (och därför är en ”performativ” deltagare i dessa konflikter)?
– konstnärliga uttryck kluvna mellan fascination och avsmak?
– en kreativ industri fångar krigs- och framstegshistorien och jippoifierar den i form av ”storytelling” och ”brandade spaces”?
Eller är jag ute och cyklar?
Pingback: Intensifier » Krigets historia och motstÃ¥ndets möjligheter
Intressant ställe. Undrar lite över det militära och maskuliniteten i relation till den där känslan du fick när du satte dig i planet. Blir nyfiken om jag skulle få känslor som associeras med maskulinitet (dominant sådan) där bakom spakarna.
Hej Karin,
visst – det är ju detta som gör allt så kluvet. Ens blotta existens därnere är ju den del av hela mansgrejen – Aeroseum är ju i någon mening ett monument över manlighet, och denna manlighet lever kvar än i dag (om än i modifierad tappning).
Denna kluvenhet stärktes såklart av att de två tjejkompisar som skulle följa med fick förhinder. Så där var vi, fyra grabbar som skulle förhålla sig till detta ställe.. och dess manlighet… så det blev en del prat om detta därnere. (Gubbslems- och bastuklubbs-farhågan är för övrigt ett återkommande tema även utanför bergsrummet.)
Absolut, den besynnerliga position man hamnar i i ett stridsflygplan har att göra med föreställningar om manlighet. (Den manlige stridspiloten är ju en kulturell ikon.. ”no points for second place”, som Iceman säger.)
Och på ett mer abstrakt plan – om manlighet som en subjektsposition, kvinnlighet som en objektsposition – så blir man väldigt mycket ett subjekt i flygplanet. Ett übersubjekt, om än inte ett mänskligt sådant. Man smälter samman med apparaten, som är mer än bara ett metall-muskedunder.
På nära håll är det nämligen så uppenbart att dessa krigsapparater är rätt primitiva verktyg för att förstärka och förlänga ens subjektsskap, hjälpa ens maktutövning, lägga till komponenter människans färdigheter. Detta verktyg är brutalt och enkelt – ett stort rör (jetmotor), två vingar, bränsle, vapen, och en plats för denna förbättrade människa/man inklämd mellan jetrörets luftintag.
Sedan är det lite konstigt att se denna apparat på nära håll – det är som sagt en del av en kulturell föreställning (inte minst om manlighet) som man ju tror att man vet så mycket om.
Delvis blir man lätt disillusionerad, för att detta subjektsskap blir så vardagligt – i förarhytten fanns en liten skylt som sade något i stil med: ”Vid motorhaveri, sakta ned farten, och landa försiktigt”.
Mest påtaglig är ändå det kalla och omänskliga i apparaten. Som sagt, krigsapparater är brutala och primitiva. Det var som i lumpen – en annan manlighetsrit – när man först skall lära sig skjuta med automatgevär.
Verktyget är kallt och äckligt, inte alls som i filmerna. Fasansfullt, metalliskt ljud, som inger en obehaglig känsla för hur en kula förstör mänsklig vävnad. Och, återigen, inget mysterium – en enkel apparat, gjord för att döda.
Därav mitt avhopp från Pansarbrigad 4 i Skövde. Värst var dock avskyn för de militära ledningsfilosofierna – hierarki och manlighet par excellence. Men det är en annan historia.
.. insåg just att jag aldrig svarade på det som var din faktiska fråga, Karin…
Jag tror att du nog skulle reagera ungefär som jag i flygplanet – framförallt det där med ”förlängt subjektsskap”, om planet som ett ”verktyg”.
Samtidigt har du inte matats med samma föreställningar om vad du skall vara i relation till dessa plan.. så kanske skulle konfrontationen med dem vara mindre laddad med olika meningar.
Vad tror du?
Intressant utvikning!
Jag vet inte. Tänker makt, aggressivitet och någon slags känsla av …potens? Samtidigt är ju fantasi och verklighet olika saker. Kanske skulle jag mest slås av det kalla, primitiva. Hade varit spännade att vara med.
Jag funderar: Denna militära appetite for destruction, som driver samhälls- och teknologiutvecklingen, är nog så påvisbar. DeLanda beskriver det väl (liksom Foucault) och du gör det väldigt insiktsfullt när det gäller förhållanden här i fosterlandet!
Men liksom när det gäller all annan utveckling allt ständigt blivande – måste det finnas en ständigt närvarande ”mot”-rörelse, en icke-binär opposition… Vilken är det egentligen? Eller ligger den de facto inbakad i militärens dubbla syfte att vara detterritorialiserande krigsmaskin och Statsapparatens territorialiserande förlängning?
Och helt a propos: Kopplar detta på något sätt till destratifieringen av den svenska modellen?
Hej Mac,
detta kopplar absolut till tanken om den svenska modellen som ett sammanhängande stratum, i meningen att den näringslivsapparat – som utvecklades i samtycke mellan LO/SAP och SAF – var stabiliserad/subventionerad av staten (i form av militärutgifter).
Om någon Deleuziansk krigsmaskin som skulle verka som motkraft till detta stratum: Hmm, vet vad du menar, men jag kan inte finna något nu. Man kan nog inte säga att den svenska militären någonsin frigjort sig från statens maktutövning/räffling och börjat idka det ’absoluta krig’ som min namne Clausewitz skrev om.
Samtidigt är ju mitt prat om den svenska modellen som ett stratum en förenkling – inget system är ju ett totaliserat, monolitiskt stratum. Jag antar att de deterritorialiserande motkrafterna finns inuti apparaten – feltänkande sossar, mörkblåa/bruna delar av högern, folk som var allmänt ”oskötsamma” osv.
Vad tror du?
Problemet för mig (och dig med?) är att ska man hitta motståndet mot något så pass konkret som Militären, så letar man gärna bland skäggiga 68:are, för att använda dina pet peeves. Man ställer en Apparat mot små mänskliga hjältesubjekt, inte minst för att det blir jäkligt bra stories av det. Men när vi nu är intresserade av processer, flöden etc och inte enbart mänskliga subjekt… Tja, det tål att fundera på. Vi lär väl återkomma.
Äh, jag glömde poängen: Det är ju lite grand den där 68-fällan du också faller i när du lyfter fram ”feltänkande sossar, mörkblåa/bruna delar av högern, folk som var allmänt “oskötsamma”… Fast jag fattar att det inte var lanserat som en färdig teori. 🙂 Det illusterar bara hur lätt det är att ta till den förklaringsmodellen, den standarddefinition av motstånd, och så vidare.
Fast nu såg det visst ut som om poängen var att klappa dig på huvudet och tala om hur fel du hade… Sorry! Jag menade bara att dina spontana förslag också involverade mänskliga subjekt som motvikt till den subjektslösa Militären: Frågan kvarstår därmed, om det finns någon annan, mer materialistisk förklaring till att Militären hela tiden kan spela denna avgörande roll för utvecklingen. Dess rena styrka, budgetfrihet etc räcker ju inte i sig – innovationerna måste ju anpassa sig till andra än krigiska syften och sprida sig också. Ja, den processen tycks ju vara lika allom närvarande som att Militären är alla uppfinningars moder… Kan man alltså ställa sig frågan: Hur kommer det sig att maskiner avsedda för att döda alltid också verkar vara fullt anpassningsbara till produktiva syften? Det destruktiva/konstruktiva är m a o ytterligare en intressant opposition mellan synbart motriktade företeelser som ger upphov till utveckling. Intressant?
OK,
jag förstår vad du menar. Anledningen till att militären spelar sådan roll kan man nog närma sig från flera håll – Latours ”We have never been modern”-argument (vi blev aldrig de där upplysta rationella människorna, utan är alltjämt krigande ”vildar”), eller Batailles ”fördömda del” (militären blir ett mål för slöseriet). Så jag tror tyvärr att militären är med oss ett tag framöver.. men sedan spelar det ju roll hur väl militären kan legitimera sin egen existens osv. – de expressiva delarna i assemblaget.
(Alltså: Talet om feltänkare etc. var inte en uppräkning av sätt att göra motstånd, utan bara exempel på hur ett stratum aldrig är helt totaliserat.)
Ja, jag är med… Samtidigt är jag fascinerad just över att gränsen mellan det destruktiva och det konstruktiva är så tunn, att dödsmaskiner så fint låter sig anpassas till produktiva syften. Det insinuerar för mig att gränsen mellan destruktivitet och konstruktivitet inte alls är en gräns, att oppositionen dem emellan är blott ännu en modern myt, en binär kategorisering, yada yada. Alltså mer på en ontologisk nivå än när det gäller Militären som faktisk strata.
Hur kommer det sig att destruktiva och repressiva teknologier och strategier med militärt ursprung så lätt låter sig anpassas till produktiva syften (utan att använda kapitalism-ordet här)? Säger DeLanda något om det?
Absolut – därför gillar jag uppdelningen mellan stratifiering/Statsmaskineriet och krigsmaskinen. Det blir liksom uppenbart att man inte kan ta en normativ position – ibland är destratifiering önskvärd, ibland inte; krigsmaskinen kan användas till vackra syften, och till horribla sådana.
DeLanda och Deleuze skulle väl säga att teknologier med militärt ursprung bör ses som ”organisationsrecept/abstrakta maskiner som råkar tämjas först av militären”, inte minst pga att denna verksamhet är den enda (?) i våra samhällen som har medel och incitament att grundligt utforska the mechanic phylum… Om jag fattat det rätt.
Ja, det funkar nog. Men det är alltjämt något som stör i ontologin – kan dock inte sätta fingret på vad. Det är som om det finns bara en liten liten faktor någonstans som gör att den abstrakta maskinen förvandlas från destruktiv till konstruktiv när den slipper ut från det militära stratat, men jag får inte grepp om den, kan inte slingra skallen runt den riktigt.
Men.. det är väl inte så lurigt, egentligen? Stater räfflar, krigsmaskiner slätar ut.
Just att tala om skillnaden mellan ”destruktiv” och ”konstruktiv” kan leda oss fel, tvinga oss att lägga någon form av normativt, lätt antropocentriskt raster över begreppen stratifiering och krigsmaskin.
I fallet Leipzig 1989 så var det en krigsmaskin som sattes samman spontant, och började släta ut DDRs räfflor. Den var destruktiv, men i mitt tycke god. Rent ontologisk är den dock inte mer än en struktur/ett tillblivande som slätar ut.
Jag tror att det funkar bättre för mig om man börjar i den här änden:
I krigföring är exempelvis en rhizomatisk organisation oerhört effektiv (asignifying rupture och allmänt deterritorialiserande), ändå är militären – statens krigförande apparat – den mest hierarkiskt uppbyggda, stratifierade organisation vi känner (typ). Varför?
Jo, för att krigsproduktion (destruktionsproduktion???) ju är en väldigt deterritorialiserande och utslätande process, vilket kräver en mycket rigid motverkande struktur för att kunna kontrolleras. På samma sätt som kapitalismen kännetecknas av repressiva motstrategier – anti-marknader – för att kunna kontrollera det exeptionellt flyktiga och deterritorialiserande kapitalet. Det är då inte så konstigt att en abstrakt maskin, ”fångad” i någon fiffig teknologi, som Militären nyttjar också lämpar sig för kapitalistisk produktion.
Har inte läst kommentarerna, så det här blir inget (medvetet) inlägg i någon pågåendet diskussion. Det var förövrigt en intressant iaktaggelse angående den svenska ekonomin. Tänkte bara försynt påpeka att den svenska modellen med dess korporativistiska utformning (i icke-fascistisk tappning) inte heller bidragit till att främja en vertikalt organiserad ekonomi. Den blir snarare starkt hierarkisk i sin organisering, en utveckling den också gynnas av. Desto färre, men större och mer omfattande föreningar att göra upp emelllan, desto bättre.
Hej JG, kul att du tittat förbi – en fråga: Vad är skillnaden mellan vertikal organisering och hierarkisk organisering?
Kalle P: Det blev lite vajsing där. Det skulle var horisontell, och inte vertikal, organiserig. Beklagar eventuell huvudbry.
Not a problem – jag tror att vi tänker samma här..
Pingback: Bunkermentalitet | Intensifier