Den nya säkerhetspolitiken berör inte auktoritära staters militärmakt. Den finns i deras företagande.

OK, är tillbaka i London och här är det uppladdning inför nattens rösträkningar. De första resultaten kommer in vid midnatt – skall försöka följa så länge jag orkar.

I bokaffärer märker man dock att flera andra intressanta frågor är på tapeten. Richard Sennett har släppt en ny bok – The Craftsman – om hantverket som fenomen och ideal. Konstigt nog nämns inte hela den debatt i frågan som finns inom hacktivist/DIY-kretsar. Nåväl, det är nog inte hans scen.

Muhammad Yunus nya bok om social business (Creating a World Without Poverty: Social Business and the Future of Capitalism) är också ute i handeln: Den kommer nog att göra en del gott. Yunus lyfter den poäng som även jag försöker driva när jag pratar om socialt företagande:

• låt oss inte reducera socialt företagande till en arbetsmarknadsåtgärd (ett arbetskooperativ finansierat av lönebidrag); och 
• låt oss inte heller skapa inflation i begreppet ”socialt entreprenörskap” genom att använda det för alla individer som startar ett initiativ för att förändra världen.

Låt oss istället tala om en ny sektor av icke-vinstutdelande organisationer, som kan utföra uppgifter som idag inte utförs av varken  traditionella företag eller traditionella civilsamhällesorganisationer.

Det mest påtagliga temat i bokhandeln, åtminstone i politik-avdelningarna, är dock frågan om de framväxande auktoritära kapitalismerna. Kina-böcker är populära, men kanske än mer intressanta är de böcker som kritiserar Putins Ryssland. Exempelvis har The Economists Rysslandskorrespondent Edward Lucas skrivit en bok med den alarmistiska titeln The New Cold War.

Lucas förstår att ordvalet ”cold war” är ganska magstarkt. Han menar inte att vi kommer skapa ny terrorbalans mellan öst och väst, eller att annan militär konflikt är i vardande. Hans poäng är dock spännande i så motto att han menar att Rysslands utrikespolitik är helt byggd utifrån ekonomiska verktyg – företag, investeringsstrategier, kontroll av gasledningar. (Han säger en hel del om Northstream – svenska opinionsbildare bör defintivt läsa boken!) Så:

Instead of menacing the other side with high explosives, hardened steel and enriched uranium, the New Cold War is fought with cash, natural resources, diplomacy and propaganda. (13)

Boken är fylld med dessa jämförelser mellan det gamla kalla kriget och den framväxande konflikten gentemot Ryssland.

The big strategic worry used to be Soviet navy’s capacity to blockade Europe’s sea lanes. Now it is Gazprom’s ability to blockade its gas pipelines. Once it was the Kremlin’s tanks thundering into Afghanistan that signalled the West’s weakness; now it is Kremlin banks thundering through the City of London. (14)

Just as communist trade unionists around the world once turned a blind eye to the appaling treatment of workers in the Soviet Union, foreign capitalists now ignore the way in which the Kremlin tramples on the property rights of both Russian and foreign businessmen. In fact, they do not just ignore it, they collude in it. (123)

Indeed, we are back in an era of great-power politics. If we want to defend our interests, we will have to think clearly and pay dearly. … Their main weapon is our greatest weakness: money. Just as we worried over the firepower of the Soviet war machine, now we should fear the tens of millions of dollars in their coffers, and the weakness of mind and morals on which it is applied. (270)

Just as NATO would not have arranged its defence spending solely to suit arms manufacturers during the old Cold War, the West now must make its banks’ and energy companies’ commercial interests take second place to the question of national defence. (273-274)

Som ekonomsociolog tycker jag att detta är spännande. I 150 år har vi pratat om marknaden och företagen som opolitiska, och tyckt att vi lyckats rätt väl med att separera business och politik. Det vi ser nu, i diskussionen om Rysslands och Kinas makt, är en chock inför att business kan missbrukas för poltiska syften. (Som om det aldrig hänt tidigare.) Vi känner oss pressade av att de använder business-strukturer – statsägda företag och sovereign wealth funds (SWF) – som sätt att bedriva utrikespolitik. Säkerhetspolitiska experter är oroade – hur skall vi hantera detta?

Att företag och marknadsstrukturer är politiska är inget nytt. Det är bara så att vi lyckats lura oss att tro annorledes. (Detta är min Latourianska läsning av den moderna ekonomin.) Ett exempel: Härom kvällen gick det en dokumentär om företagsteoretikern Peter Drucker på TV8, där han sades vara decentaliseringens profet. (Tror att Marx eller Lenin eller motsvarande ansågs vara centraliseringens profet.) Detta är den myt som vi gärna vill odla; att marknadssamhällena i väst utgörs av decentraliserade, opolitiska företag, trots att de i praktiken domineras av centraliserade makthierarkier.

Alltså är det först nu – i Putins utrikespolitik – som vi i väst börjar se att företag faktiskt är hierarkier, som kan användas för maktsyften. Hur skall detta lösas? Vissa tappra betraktare, som Robert M. Kimmitt (vid US Department of the Treasury) i det senaste numret av Foreign Affairs, menar att denna utveckling kan lösas genom traditionella marknadsekonomiska reformer. Om vi skapar rätt ramverk så skall vi inte behöva riskera nationell säkerhet då SWFs börjar köpa upp infrastrukturen i våra hemland.

Lucas är mer pessimistisk – tror att vi måste börja se gränserna för marknadsmekanismen. Han pläderar för att vi måste sätta politik mot Rysslands politiserade företag, och detta innebär

a change of course: liberalisation and competition, the great goals of the past decade, are desirable for many other reasons, but they have not brought the changes about so far and are unlikely to do so now: national security is a job for politicians, not businessmen. (273)

Detta har vi för övrigt redan sett – USA blockerade ju kinesernas uppköpsplaner i relation till ett amerikanskt oljebolag. Så, det skall bli spännande att se hur denna debatt förlöper. Kommer vi att inse att skapandet av opolitiska företag är ett svåruppnåeligt ideal? Kommer vi att se mer protektionism? Känns som att det står och väger nu.