Här är min text till GöteborgsPosten, som gav mig hela 1500 tecken att kommentera deras recension av utställningen på Världskulturmuséet.
—
40 år har gått, men uppenbarligen lever 68ornas samhällssyn kvar på kulturredaktionerna. Oroväckande nog även bland yngre skribenter.
Daniel Levins text om ”Take Action” har många bra poänger, men missar huvudpoängen: Nya strategier för samhällsförändring håller på att ta form. I dessa är idén om ”revolten” lika trött som Birros 68-nostalgiska ”Upp till kamp!”. Levin väljer dock att recensera det historiska istället för det samtida, eftersom han inte ser det ”subversiva” i Så Funkar Det-manualer.
Att associera aktivism med subversion är en olycklig kvarleva från 68: Sit-ins, protestsånger, fri sex var det grus som skulle stoppa samhällsmaskineriet. 68-perspektivet leder Levin till att se Stephanie Syjucos virkade handväskor som en symbolisk kritik av konsumismen, som detournement, istället för ett handgripligt experiment med icke-hierarkiska organisationsformer.
Dagens samhällsförändrare ser inte världen som en motor som måste stoppas, utan som en dator vars program kan skrivas om: Målet är att bygga fungerande alternativ som körs parallellt med existerande strukturer. Man tar alltså vid där de auktoritetskritiska 68orna misslyckades – hur ersätta hierarkier med alternativa strukturer? Inte minst dataprogrammerare har bevisat att den självorganiserande multituden kan användas för produktiva ändamål.
Syjucos och programmerarnas självorganisering fungerar inte utan Så Funkar Det-manualer. Debatten om fri cirkulation av kunskap är inte sexig eller 68-subversiv, men central för att förstå samtida politik, ekonomi och kultur. Företagsledare, filosofer, och fildelningsdebattörer förstår. När tar kulturredaktionerna av sig 68-glasögonen?
—
Uppenbarligen skall Levin ges sista ordet, för att kommentera min kommentar. Allt kommer visst publiceras i övermorgon, torsdag, men man vet ju aldrig. Kulturredaktionen är visst ganska busy med att diskutera huruvida Göteborg skall ha en stadsarkitekt eller inte…
Med förbehåll för att jag inte sett utställningen (än): Skjuter ni inte förbi varandra? Jag uppfattar inte Levins text som 68-ig och subversionsromantisk, utan som att han kritiserar att utställningen romantiserar just subversion. Eller? Han lyfter ju snarare fram reformismen som demokratins osexiga men nödvändiga verklighet. Att snickra vidare är väl nog så hackelibackigt? Och omvänt, är det nödvändigtvis en artskillnad mellan att ”stoppa motorn” och att ”ersätta hierarkier med alternativa strukturer”?
Isitts reportage tycker jag hade sina skarpa poänger (anar att du inte riktigt tyckte det), även om jag ser helt andra uppgifter för en stadsarkitekt att ta itu med än att bygga fallosar. Fast det kanske är så man måste sälja in idén till Göteborgsandarna.
JK,
not to worry – jag gillar också Isitts reportage, bra att han lyfter fram detta – och lika deprimerande som vanligt att höra Johansson, Hultén et.al. in action. 🙁
Om Levin – texten följer en 68-syn på vad aktivism är, och ignorerar helt de DIY-inslag som finns med i utställningen. Dessa dissas i inledningen som opolitiska, för att de inte är ”subversiva” i den vanliga meningen.
Jag menar alltså inte att Levin sympatiserar med 68orna – bara att han har kvar samma syn på vad politik är, och vilka arenor den utspelas på.
Precis vad jag tänkte när jag läste recensionen! Levin utgår ändå någonstans ifrån att motstånd är något som i konstens fall görs symboliskt, att symbolisk subversion är konstens – eller som här, utställningens – metod, mening och mål. Poängen är ju given med snickrandet, men Levin missar att handväskorna (som han ju iofs gillade) inte är symboler eller nåt sånt utan, just, ett vidaresnickrande (eller en omprogrammering). Men vad fan, ingen är väl sämre än att de kan ändra på sina ögon lite grann, inte Levin heller. Hoppas det inte blir nån sorts cockfight enligt god journalistisk sed av det här.
Grejen är ju att jag fattar Levin – även en tonårig Jag Själv har gjort vägblockader, blivit flyttad av snut och skriven om i tidningen i den fasta förvissningen att det faktiskt gjorde världen bättre. Hur fan skulle det gå till? Att läsa i tidningen ett gäng svartklädda ungar med lustiga frisyrer suttit i vägen för rusningstrafiken och orsakat en kvarts massiv tomgångskörning gör väl vem som helst förbannad. Det är just en typisk rest av 68-andet, den romantisering av ”motstånd” som dyker upp framför ögonen så fort man hör själva ordet, men som för den som själv inte är med och gör själva motståndsaktionerna blott och bart ser ut att handla om identitetspolitik. (Vilket det också gör?)
Kan vi inte hitta på nåt som handlar om vidaresnickrandet istället och liksom sexa upp den grejen istället? Ett ord som är raka motsatsen till motstånd, helst. Som ”medlöperi”, fast kanske helst med en annan klang”¦
JW,
absolut – jag vill inte heller göra detta till någon cock fight. Detta handlar ju inte om Levin, utan om den veritabla avgrund som idag finns mellan det som skrivs om politik och samhälle på våra kultursidor, och de nya tankar som cirkulerar – inom akademi, på bloggar, bland aktivister osv. Det är alltså inte Levin som är den som främst skall kritiseras.
Jag håller också med Levin i hans diss av traditionella protester. (Det tråkiga är som sagt att han inte förmår inse att världen har gått vidare – att nya strategier har tagit form.)
Den punkt du lyfter är intressant – när jag och Otto pratade på Resistance Studies-seminariet blev vi just grillade angående begreppet ”motstånd” – vi använder ju inte det i AbHack-boken. Åhörarna, jag tror det var Hans, framhärdade att vi trots allt pratar om en form av motstånd – och det är en fair point, men jag ser (som du) att det kan vara missvisande.
Medlöperi är bra – ”med” istället för ”mot”, ”löperi” istället för ”stånd”. Finns det dock något som kan implicera förändring, omkanalisering, deflection, swerve?
Broder,
Jag finner det mycket talande, att Du inte med ett enda ord kommenterar den förintande kritik som den så kunnige debattören Johnny Munkhammar riktar emot Ditt förslag om ”socialistiska företag”:
http://munkhammar.org/blog/index.aspx?page=display_entry&ID=1932
För debattens skull vore det nog ändå önskvärt med en kommentar från din sida.
Bästa hälsningar,
Kurt G. Rantzén
Kurre, Broder,
det var alldeles för länge sedan vi var i batalj – minns dock hur du tvingades retirera, i brist på valida argument.
Sitter för övrigt också på tåget från Örebro, efter debatten. Jag skulle gärna kommentera Johnny Munkhammar post, men dessvärre tillåter han inte sådana på sin blogg.
PS. Karin Pilsäter satt med i publiken, det verkade som att hon var mer på min sida än Munkhammars. Vilken är din uppfattning om folkpartiets hållning i denna fråga, Kurre?
Angående motstånd och medlöperi.
För det första håller jag med om att motståndsordet och motståndstänket är riktigt sopigt och leder fel på en rad olika sätt. Dels vad gäller romantiseringen (det är rätt att göra motstånd, precis som det ”är rätt att göra uppror”). Aktivismmentalitet där motståndet ses som det överordnat viktiga. Dels vad gäller den reaktivitet som ligger i ordet (förtydligande: självklart kan jag tänka mig situationer där reaktivitet i bemärkelsen försvar av saker som ses som värda att försvara är användbart/önskvärt).
För det andra. Är inte medlöperi ett riktigt dåligt alternativ? Ordet, åtminstone upphöjt till ”politisk praktik” (kommer inte på något bättre uttryck), låter som något som utesluter konflikt, krafter som kolliderar eller liknande. Om det dialektiska(?) ordet motstånd skall uteslutas bör man väl inte ersätta det med ett kraftlöst medlöperi. Det riskerar att bli liberalt i ordets sämsta mening eller (?spekulation).
För det tredje. Säkert fler…
Förslag (gissningar, prövanden, utan stringens): Kan inte ni som är mer bevandrade i D&G-lingon (och dylikt) sy ihop något av begärsmaskiner, flyktlinjer, vilja till makt eller liknande. Eller är det ogörligt/fel/icke önskvärt?
Alternativt: Finns det verkligen ett behov av ett övergripande ord. Ett samlingsnamn för alla de strategier, förändringar, omkanaliseringar, förbikopplanden, avbrott, flykter eller liknande ord. Varje given situation kanske har ett/flera ord som passar?
Kristoffer,
håller med – det var det jag ville åt i min kommentar till Jakob (som jag tror var lite skämtsam när han talade om medlöperi): Man vill åt ett ord som ger en känsla för att aktören ifråga skapar något nytt/någon förändring/bifurkation/phase transition osv.
Gillar dock även din alternativa lösning, men jag tror att folk kommer att kräva oss på ett annat ord… annars blir det bara missförstånd. Som i recensionen.
Okej, en liten kuriositet: Jag letade en gång i världen efter ett annat ord för det i vissa sammanhang problematiska (och framför allt statiska) ”motstånd”. Utan att någonsin bli helt nöjd eller verkligen göra något av det funderade jag över ordet ”dispersion”, som kan användas i verbform som ”disperera” och i fraser som ”dispersiv verksamhet”.
Dispersion är bland annat ett begrepp i optiken när man genom ett prisma bryter upp och sprider en (uni-fierad) ljusstråle i många olika färger och riktningar. Det är i grunden dessutom samma ord som ”diaspora”, som i aktiv form kan användas om uppbrottet från etablerat territorium (deterritorialisering!). Visserligen har det ofta en negativ klang i det sammanhanget, men det är alls inte entydigt. Ordet kommer från det grekiska ”att så”, vilket också är en skapande verksamhet, särskilt eftersom det syftar till det mer ”kaotiska” utspridandet av frön, och inte planterandet i raka fåror…
Well, sug på den! 🙂
njae, att på allvar använda ordet ’medöperi’ är allt ett ganska dåligt förslag. pekar snarast mot såna där företeelser som baltutlämningar, nazister som får åka genom sverige till norge under världskrig II, sånt man helst inte vill befatta sig med. flathet och ja-sägande. det var förstås nån sorts skämt.
men det var inte ett ironiskt skämt. ett bättre ord än motstånd behövs nog, och kanske ett som inte baserar sig på tidigare generationers dialektiska samhällsanalys med tillhörande identitetspolitiska varaemot-projekt. hackermetaforen är inte helt enkel, den hänger liksom fast i en ganska sunkig grabbrumsatmosfär med 80-talsdoft. dispersion var nog så stiligt, men kräver uppenbarligen en rejäl förklaring och behöver arbetas in om det skall funka. och att knö in deleuziania är inte mindre grabbrumsromantiserande det. rätt ord är ett som redan finns, som inte är så inmutat men är lika abstrakt som konkret. frågan är vilket ordet är – det gömmer sig väldigt bra, förmodligen finns det där man inte letar (dvs. mitt framför ögonen på en) och ter sig väldigt självklart så fort man funnit det.
Jag tror dock på din metod, JW, att söka finna antonym-ish-ord i relation till ”mot” och ”stånd”.
Bristerna med ”dispersion” är klara även för mig… 🙂 På den mer ironiska sidan – inkl koppling till Deleuze – vad sägs om ”undanflykt”?
Också mycket bra! 🙂
PS. Det utlovade pappret om Deleuze&DeLanda, politisk teori, DDR och 1989 är på väg..
Men seriöst tror jag nog att ”hacking” är det bästa ordet i slutändan, det är bara världen (inkl Jakob) som inte har hunnit ifatt – som inte fullt ut har abstraherat det ur sitt nördiga datorsammanhang, för att tala palmåsiska. Begreppsligt motsvarar det ju precis vad vi menar.
(Ser fram emot pappret, Kalle!)
Gott Marcus – papper på väg.. jag är as-sen..
Ser att Levin väljer att rikta in sig på person istället för sak.
Eh, exakt när i min text – eller i utställningen – börjar jag försvara individer ”som bombar bussar och tåg”?
Det tråkiga är ju jag redan fått mina 1500 tecken, så det är inte så mycket man kan göra åt detta. Daniel Levin kan ju uppenbarligen kalla mig lite vad som helst – fascist, kommunist, självmordsbombare, folkpartist – jag tillåts ju inte svara.
Kan man stämma GP för förtal?
Äh, don’t bother. Jag tycker att Levin på ett mycket talande sätt bekräftar just din anklagelse att han inte har förstått vad som har hänt. Repliken är ju helt förvirrad… Vad svarar han på?
Det senaste var alltså ett skämt… 🙂
Levins replik? It’d better be! 😉
(Jag tror att jag plockade upp att du inte menade allvar…)
Fresten: Jag skrev en liten drapa om ”clinamen” på wikin, men den översättning du använde dig av i din presentation om ”en ny ontologi” är mycket bättre (mer samtida) formulerat än den version jag hittade (som dock har företrädet att den är online). Vilken utgåva hämtade du citatet från?
ameh! har jag väl visst det, hunnit ifatt! eller så har jag inte det, men grejen var ju att problemet med ordet ”hacking” är att det låter som just en metafor – man ”gör som” en datahacker. att verba ordet (som förstås är ett verb redan från början) är förvisso en abstrahering, men bär liksom med sig en bild av finniga asociala tonårsgenier som med sin c-64 bryter sig in i pentagons databaser och ändrar sattelitbanor och avfyrar raketer mot ryssland av misstag. inte den allra sämsta tänkbara kategorin att heroisera, måhända, men det som gjorde ordet ”subversiv” till en vinnare var nog att det varken är skitsvårt att säga eller drar med sig en massa associationer.
förmodligen är detta en ganska onödig diskussion. i sig rätt nördig också.
men kul!
levins svar är nog helt enkelt ett svar på nåt annat. som att göra en poäng av att missa poänger. fast vem vet, kanske skulle det bli en skitbra utställning att visa upp pappersexercis, förmiddagsmöten och annan byråkratisk verksamhet av det slag som motsvarar det där allra trögaste, snuvigaste och gråkoftigaste politiska arbete som tenderar att synas i officiella politiska dokument?
Mycket onödig – även om vi hittar det perfekta ordet återstår ju en del innan alla andra vill använda det.. Men kul (särskilt när man får ge ett litet välriktat nålstick).
Jag håller nog fast vid hacking ett tag till. Kanske får man bli bättre på att använda i sammanhang som inte har med ”data” att göra, till slut fastnar det.
– Har du något recept på den där goa hummusen?
– Nja, jag har ett recept men jag har hackat det så det är mitt eget.
@Marcus, om clinamen – min version finns i första uppslaget i några av de böcker som finns i den ”swerve”-serie som givits ut av bokförlaget Zone. Kolla upp A Thousand Years of Nonlinear History och War in the Age of Intelligent Machines.
Okej, en till, sen får det vara bra för idag…
Motstånd hackerstyle handlar i princip om att ta sig in och åstadkomma en liten förändring eller göra ett tillägg som verkar omstörtande eller omdanande, med andra ord om att åstadkomma en (inte fullt kontrollerbar) mutation. Laborera med det ordet, få det mer aktivt genom att konstruera exempelvis promutera/promutation eller mutagera/mutaktion för motstå/mostånd… (Manipulera är ett likartat begrepp, men med en auktoritär klang som jag inte riktigt gillar.)
Här kan man f ö tänka sig att gradera strukturer efter deras mutabilitet, och fundera över olika strategier för att öka mutabiliteten. Formulera exempelvis en sådan här frågeställning: Ökar verkligen kapitalismen mutabiliteten hos Kinas auktoritära statsbildning?
hörru, nu börjar det verkligen likna nåt! och/men: är det bra eller dåligt att mutabilitet, som ditt finurliga exempel visar, också handlar om ’mutor’? eller är det bara jäkligt smart? eller ’inmutning’, den amerikanska kapitalismens grundelement (hittade jag på att det var just nu.)?
Är associationen till mutor så stark? Det rör sig faktiskt om helt olika ordstammar – mutation kommer från mutare, latin för ”förändra”, medan mutor och liknande har mer okänt, gotiskt/germanskt ursprung.
Eller asså, jag menar inte hallåå, kan du inte vanlig enkel etymologi, utan undrar uppriktigt om man (gemena män) automatiskt gör kopplingen mutera-mutera?, OCH påpekar att etymologiskt har orden inte med varandra att göra. 🙂
”mutera-MUTA” ska det naturligtvis vara…
den kopplingen blev mest tydlig genom kineserna. skyll dig själv om folk frågar sig om kapitalismen verkligen ökar mutabiliteten hos Kinas auktoritära statsbildning när du själv ber om det! och jag är gemen nog, kom inte här och påstå att jag är versalare än alla andra.
ju mindre det var meningen, desto smartare var det. inte ens din slängdhet i etymologi gör saken sämre!
dessutom kräver jag en likaledes sträng korrigering av mitt påstående att inmutningen är den amerikanska kapitalismens grundelement, helst med kompletterande etymologisk genealogi.
Ett stort leende här – och det är ditt fel!
Till mitt försvar måste jag också anföra att ”mutabilitet” är ett befintligt ord som just avser benägenheten att mutera… Jag var förblindad av detta, jag svär!
Nå, låt oss ta med oss flyktlinjen mellan mutationer och mutor som min etymologiska infångningapparat inte rådde på: Är detta ett spår värt att fundera vidare på, om vi nu verkligen behöver ett nytt ord för ”motstånd”?
Pingback: 99, our 68 » Självorganisering och hackers pÃ¥ Arkitekturmuséet