Sitter och gör lite research på den mycket intressante filmaren Doug Aitken: Här följer lite tankar om hur hans konst hänger samman med social theory, och ett videotips.

Första gången jag såg något av Aitken var 2001, på Serpentine Gallery i London. Håller fortfarande på att bearbeta upplevelsen, inte minst genom att försöka förstå hans arbete lite bättre. Lägligt nog kommer ett av mina vårprojekt tangera några av de teman som tas upp i Aitkens senaste större produktion, Sleepwalkers.

Denna film (se trailer) projicerades på NYC MoMA för knappt ett år sedan, och bygger på en intressant syn på vad en stad är. I utställningsboken med samma namn kan man läsa från Aitkens manus till filmen:

In Sleepwalkers, the city becomes a living, breathing body merging with the diverse and constantly changing individuals who make up the city. The individuals in Sleepwalkers, in turn, move beyond their physical selves and transformed by their surroundings.

Bokens baksidestext hävdar således att Aitkens verk

explores the intersection of ideas with the constant flow of life and energy that is New York.

OK, här ser vi alltså att filmaren faktiskt beskriver staden på ett sätt som är i snygg resonans med den framväxande samhällsteori som jag skrivit om tidigare – den samhällsteori som bygger på -ismer som vitalism, posthumanism och komplexitetsteori.

• Att se staden som en levande entitet, en kropp som andas, drivs av en energi/livsgnista, kan ses som en ny-vitalistisk ståndpunkt. Även en stad upprätthålls av en ”elan vital”.
• Att se människorna i staden som ingående komponenter i denna stad, och att se att människornas handlingar delvis bestäms av dess materiella omgivning är en posthumanistisk hållning. Människorna ges samma ontologiska status som icke-mänskliga objekt.
• Fokuset på flödet av energi som skapar struktur – på att struktur uppstår i långt-ifrån-jämvikt-situationer – rimmar väl med hur komplexitetsteoretiker ser på världen.

Intressant nog ser man sällan att Aitkens arbete diskuteras i kontexten av sådan social theory. Snarare brukar konstkritiker beskriva honom som en filmare som fångar det fragmentariska i den samtida människans liv, en filmare som bryter upp ”linjära narrativ” osv. Till stor del går Aitken själv in i denna ”textbesatta” tolkning av hans arbete – som i boken Broken Screen. Samtidigt är det konstigt att konstkritikerna verkar missa de intima kopplingarna till nämnda teorier, som ju är mer intresserade av faktiska, materiella flöden än av narrativ.

Ett undantag är Daniel Birnbaums text ”That’s the only now I get: Time, space and experience in the work of Doug Aitken”. I Birnbaums beskrivning av Aitkens tidigare film Electric Earth – där en kille tar en nattlig promenad genom ett nattligt stadslandskap, till synes driven av samma elektricitet (eller, elan vital) som driver maskinerna omkring honom:

This electricity, which seems to pass through the environment as well as through the protagonist’s body, does not distinguish between organic and inorganic, between natural and artificial

This vision clearly represents a break with the traditional organism/artifact distinction, and seems closer to the view that everything is machine-like […] there is no difference of kind between a living body and a mechanical device.

Här ser Birnbaum kopplingar till såväl Leibniz som Deleuze. Han skönjer även på en actor-network theory-liknande syn på det mänskliga subjektet i Aitkens filmer:

The self is never given in Aitken’s works. Rather, the subject emerges as a complex system of detours and technological mediations.

Hur som helst – i vår hoppas jag och Otto kunna gå vidare med att undersöka hur man kan experimentera med staden-som-kropp/staden-som-energiflöde. Om man nu skall ta Aitkens materialism på allvar: Hur kan man faktiskt påvisa att en stad uppstår genom flöden av materia-energi? Får se hur det går, det skall bli spännande.

Slutligen: Aitken gör även fina musikvideor – se exempelvis LCD Soundsystems gulliga ”Someone great”, där den saknade ”someone great” har raderats från filmen (gjorts till iPod-figur).