OK, under 2007 blev det en hel del bloggande om 99-tänk, komplexitetsteori, övervakning och Deleuze/DeLanda. Samtidigt fanns det tre politiska teman – tro, klyftor, och värden att kämpa för – som kändes viktiga under året som gick.
I förra numret av The Observer summerade Will Hutton upp året som gått under rubriken ”Five bright ideas that illuminated 2007”. Tre av de teman* som Hutton lyfter fram sammanfaller med det som jag skrivit om på denna blogg, och på den insomnade Frihetligt Forum.
1. Don’t trash our gods
If 2006 was the year of the rampant secularists, Richard Dawkins assailing religion as the source of much evil, 2007 has seen the case for faith begin to make a comeback.
Den fundamentalist-ateism som Hutton skriver om – omnämnd i denna bloggpost – är dock inte alls på reträtt i Sverige. Snarare verkar den Sturmarkska ”Humanismen 2.0” vara populär – Humanisterna vill fortfarande inte erkänna att deras tro är just en tro. Denna debatt kommer vi att ta med oss in i 2008; det känns fortfarande som att debatten inte riktigt nått en intressant nivå i Sverige. Detta inte minst eftersom det främst är pastorer av olika slag som ställs emot Sturmark och Björn Ulvaeus – när släpps STS-arna och posthumanistiska teoretiker in i debatten?
Denna diskussion är viktig – inte minst för de liberaler som gillar kulturradikalism. Som jag nämnt i texten ”En vänsterliberal vokabulär” är det inte bara traditionen, religionen och familjen som utgör dagens maktstrukturer – även expertis och vetenskap bör ses med kritiska ögon.
Vår generations kulturradikaler måste därför vara lika kritiska mot vetenskapsmän som mot präster.
Denna hållning är givetvis väsensskild från den upplysnings-/Pangloss-liberalism som tyvärr dominerar inom den liberala scenen i Sverige. Timbroiterna borde läsa mer av den under året bortgångne Richard Rorty.
3. Empathy for the poor matches criticism of the super-rich
When a Yale professor writes a book saying it is right to be generous to the poor and gets an approving review from the International Monetary Fund, you know the times they are a-changing.
Under 2007 blev det allt vanligare att höra bedömare – även från högern – prata om de vidgade klyftorna. Som jag skrev i posten ”Dags för liberaler att tänka på avståndet?”,
avståndet mellan rika och fattiga börjar nu få proportioner som liknar de klyftor som tidigare – historiskt sett – lett till omvälvningar.
I samma anda underkände Tony Giddens Labours tio år vid makten, just eftersom de har översett framväxten än större klyftor. Jag tror att Good Old Giddens har rätt när han säger att ”in the future, leaving the rich alone won’t do”: Förr eller senare måste vi finna sätt att vända den trend som gjort att skattebörda förskjutits, från skatt på kapital till skatt på arbete. Detta skulle minska klyftor, såväl som skapa en bättre fungerande arbetsmarknad.
Här tror jag vi har två utmaningar att tampas med. För det första måste vi begåvas med politiker (spelar ingen roll vilken färg) som orkar hålla emot för populistiska krav på sänkningar av fastighets- och förmögenhetsskatt (som alla ekonomiska bedömare, exemelvis OECD, anser vara korkade). För det andra måste vi våga diskutera beskattning av flyktigt kapital, se OmVärlden-krönika, hur tråkigt det än låter…
5. Enlightenment values are best – despite US neoconservatives
The liberal left has for years associated itself with revolutionary and liberation struggles in the less developed world. There is a natural sympathy for Venezuela’s Hugo Chavez, Iran’s Mahmoud Ahmadinejad, even China’s Hu Jintao. … But 2007 revealed the heroes to have feet of clay. Whatever else, they are not friends of political pluralism, nor accountability through a free media, nor the rule of law. The Western enlightenment and even the US have begun to appear more attractive, the alternatives flawed.
Först, en brasklapp: Hutton talar gärna om de ”enlightenment values” som (någorlunda) råder i marknadssamhällena i väst. Han menar då ideal som pluralism (delning av ekonomisk och politisk makt), checks-and-balances, yttrandefrihet, föreningsfrihet osv. (Alltså inte samma som den upplysningsliberalism som jag gärna kritiserar.) Han menar att det är dessa egenskaper – alltså inte nödvändigtvis ekonomiska friheter – som gjort att marknadsekonomier är (någorlunda) bra på att skapa välstånd.
I sin kolumn nämner Hutton sin Observer-kollega Nick Cohen, som startade debatt genom sin bok What”™s Left: How Liberals Lost Their Way (och dessförinnan det så kallade ”Eustonmanifestet”). Själv skrev jag en bloggpost på Frihetligt Forum på temat – ”Om kriget: Vad kämpar vi vänsterliberaler för?”. Vi är ju ofta rätt bra på att lyfta fram det som vi är emot, och alla de projekt (statsbyggande etc.) som inte är värt att kriga för.
En diskussion om vad vi är för är viktig av (minst) två skäl. För det första kan vi inte längre bara definiera oss emot vad USA gör – om ett år kommer landet att styras av en president som med största sannolikhet styr bort från Bush-administrationens policies. (Jippie!) För det andra ser vi faktiskt framväxten av en nya geopolitiska realiteter: Exempelvis verkar Rysslands och Kinas auktoritära kapitalism bli ett alltmer stabilt samhällssystem – även för fattiga länder. Time to get off the fence, så att säga.
Det var allt – ser fram emot 2008!
—
* Fotnot: Huttons övriga två teman, som jag inte tar upp i denna post, utgörs av en brittisk angelägenhet respektive en självklarhet…
jag gillar när du är politisk.
Ha! Fast du är nog mer påläst i det politiska än jag.
Var det verkligen 2007 som visade att Chavez, Hu och Ahmadinejad har lerfötter? Jag trodde det stod klart långt tidigare att de inte var trevliga kompisar till liberaler och demokrater, sen spelar det väl mindre roll vad deras fötter är gjorda av. Det är ju kolosser som brukar ha lerfötter, och problemet med de här killarna är väl inte att de är kolosser (om än i fårstövlar)?
En kommentator till artikeln påpekar den möjliga motsägelsen mellan 1 och 5:
Jag håller med om att Sturmark är en fjant och att ateismen är lika mycket en trosuppfattning, men i en tid när intelligent design lärs ut i svenska skolor och satiriker mordhotas av religiösa tokmuppar så investerar jag hellre mina liberala kulor i 5:an än i 1:an.
Well, god forts! Du är flitig med bloggandet — jag måste rycka upp min egen…
Japp, gott nytt på dig med! Är fortfarande i fjällen, utan fungerande SMS, därav bortfallet i mellandagsshoppandet härom dagen.
Om ettan och femman: Ja, såg också den kommentaren. Men som sagt, man måste komma håg att Hutton är lite speciell när han pratar om ”enlightenment ideals” – han pratar om maktdelning osv., snarare än att ersätta vidskepelse med vetenskaplig Sanning.
Jag håller med att det är oroande med religiöst-baserade mordhot osv., men jag tror inte att man måste vara ateist för att se problematiken i detta. (Notera; jag är själv inte medlem i någon kyrka, om något tror jag på någon form av Spinozisk panteism, för tillfället…) Med andra ord, vi skall inte ersätta en form av intolerant fundamentalism med en ny sådan (som också hävdar att den står för en oemotsäglig Sanning).
För att parafrasera Rorty; inga böcker – varken Kommunistiska Manifestet eller Bibeln – skall läsas slutgiltiga Sanningar, värda att döda för. Detsamma gäller de ”vetenskapliga texter” som vi skickar in till peer-reviewade tidskrifter.
Jag ser ingen annan råd än att vi behandlar alla ”truth claims” på ett symmetriskt vis. Sedan är det upp till oss att se till att processen för ifrågasättande och diskussion fungerar tillräckligt väl, inte blir alltför katedraliserad och sluten…
Daniel Davies på CT summerar året på ett annat sätt: Genom att lista debatter han inte kommer att ge sig in i under 2008. Där finns religionsdissandet med som en sak för goda liberaler att inte slösa sin tid på, samt ytterligare en Palmåsk käpphäst:
The Years 1960-69, popular culture, Marxist political philosophy and theories of education prevalent during, not very important for the understanding or analysis of any social trends today [AGREE]
It is “Twenty Years Ago Today” that people wrote their first articles saying that it was “Twenty Years Ago Today” that the Beatles sang that it was “Twenty Years Ago Today” at the start of Sergeant Pepper. Even if you entered the teaching profession as a brand new graduate in September of 1969, you would be reaching retirement age this year. The Vietnam War is now as far in the past as the Second World War was at the beginning of the Vietnam War. There has, basically, been at least one complete political and cultural generation turned over since the 1960s. I therefore declare 2008 to be officially The Year That We No Longer Have The 1960s To Blame. Making a small exception for the purely demographic effects of the Baby Boomers on economic and political issues of relevance, any and all remaining social problems are our own fault. To suggest that German football fans might start singing “Three World Cups and No Gulf War, Doo Dah” at international fixtures is probably irrelevant to this topic, but I like the joke so much I am determined to shoe-horn it in anyway.
Kan inte hålla med mer!
Hmm, mycket intressant. Jag tror också att det är värt att tanka vidare från både Marx och 68-tänk. (Detta trots att vi nog kommer se ytterligare 68-hyllningar detta år, som i ”Upp till kamp!” och det ”Godmorgon Världen” du tipsar om.)
Dock finns det även en bra tanke i det han skriver – att vi, i all vår 68-diss, inte skall skylla all världens ondor på det sena sextiotalet. (Jag kan själv lätt hamna i den fällan…) Peace, love and understanding mellan 68or och 99or!
Har för övrigt sett att den yngre generationen inte gillar årskrönikor.
Intressanta är dina resonemang i sin inlindade akademiska prosa. Jag sitter och funderar på vilken som egentligen är din politiska färg. I en del uttalanden verkar du falla inom det som kallas liberalism men sen när du pratar om sådant som skatt på kapital istället för arbete luktar det vänster på långt håll. Tycer kanske du som jag att det finns en del begrepp i denna värld vi behöver vända upp och ner på, som t.ex. höger/vänster skalan inom politiken? ha det bra 2008!
Absolut – jag får i allmänhet kritik från både höger och vänster, så jag antar att jag inte hör hemma på endera sidan.
Har försökt att kalla mig själv ”liberal”, i den anglo-amerikanska meningen av ordet, men är nog på väg att skippa även den benämningen när jag är i svenska kretsar. (I Sverige har Näringslivets Tankesmedja lyckats alltför väl med att kontrollera L-ordets mening.)
Kalle, tror det vore synd om du gav upp L-ordet här i Sverige. Skulle vi inte helt enkelt kunna göra som Davies och se det som en käpphäst vi nu lägger till handlingarna för det nya året: Liberalismen är bredare än Timbroiterna låtsas om [agree], men det är inte värt att öda krut och kulor på de liberala fundamentalisterna (eller de lika imbecilla liberalismhatarna till vänster), men det betyder förstås inte att man ska ge upp L-ordet. Tvärtom, låt oss betrakta L-ordet inför det nya året som framgångsrikt riklejmat, således no further argument necessary just nu.
Sant. Efter ovanstående kommentar läste jag lite ”Two concepts of freedom” igår. Ingången var Timothy Garton Ash (eller ”Tim”, som Ian McEwan kallar honom) – han citerar ju Berlin i slutet av The File (som jag läste ut på tåget från Storlien). Man blir allt rätt inspirerad av att läsa den, eller hur? Var det vi som pratade om ”revolutions-turism” någon gång?
Själv är jag posthumanistisk maktkritiker och råkar finna att en övervikt av de jag delar perspektiv på saker och ting med erkänner ett mer eller mindre stort inflytande av Marx. Frågan om användande av liberalism-etiketten handlar för mig om huruvida liberalismen någonsin kan utsträckas till att vara posthumanistisk; lite som att fråga mig varför man (jag gör det sällan själv) framhärdar med att kalla sig marxist även om man tycker att historiematerialismen är kokkobello och att arbetsvärdesteorin lite väl mycket av en skrivbordsfantasi…
Jag har kanske ställt frågan innan, men för sakens och mitt dåliga minnes skull: Hur motiverar en posthumanistisk liberalism sitt berättigande?
Hmm, jag tror inte att posthumanism och liberalism (i dess anglo-amerikanska mening) behöver vara en motsättning.
Visst, det posthumanistiska förutsätter att man kastar bort tanken om ”det (upplysnings-)liberala subjektet” – men jag tror att många av de som kallar sig ”liberals” i USA/UK inte känner sig hemma i detta.
Jag antar att det var detta du menade – eller finns det några andra motsättningar som du ser?
Den enklaste motsättningen föreligger naturligtvis gentemot upplysningsliberalerna och deras övertro på mänskliga subjekt, men jag menar att posthumanismen i förlängningen reser allvarliga frågor mot hela idén om individualistisk frihet – frågan är om liberalismen klarar sig utan den.
Frågan är dock egentligen inte särskilt intressant, vill man kalla sig liberal kan man göra det, precis som det står var och en fritt att kalla sig till och med stalinist utan att det ska behöva leda till förutfattade meningar om hur fel man har. Frågan är ju vad man lägger i begreppet innan man applicerar det på sig själv. Så säg så här: Varje gång du kallar dig liberal leder det mina tankar mot en antropocentrisk, subjektsorienterad tanketradition som har svårt att analysera maktkomplex eftersom den utgår från ett individualistiskt frihetsbegrepp.
Därför hållar jag inte med Johan: Låt oss lämna l-ord, M-ord och andra moderniteter bakom oss. I det här läget är de bara en belastning.
… för att utveckla…
När jag säger att jag är någon form av liberal menar jag följande: Mina politiska hållningar är oftast kongruenta med de hållningar som framhälls av ”liberals” i UK/USA (den typ av människor som Bush, The Sun etc. hatar).
Detta betyder inte att jag alltid köper hela det tankegods som associeras med liberalismen, eller ”det liberala subjektet”.
Om vi ändå skall prata liberalers teorier gillar jag
– Isaiah Berlins kritik av slutgiltiga mål/sanningar, hans idé om att modus vivendi är det enda vi kan hoppas på. Detta tycker jag är den bästa kritiken av hur olika auktoritära strukturer uppstår. (Antar att jag inte behöver beskriva för dig, min Deleuze-läsande vän, varför auktoritärism/fascism inte är bra.)
– Richard Rortys tankar om att ”grymhet är det värsta vi kan göra oss skyldiga till”, hans John Dewey-inspirerade koppling mellan demokrati/liberalism och epistemologi, och hans torra konstaterande att liberala teorier inte behöver vara så invecklade (man kommer långt med Mills tal om att din hands frihet slutar där min näsa börjar).
Visst, även i ovanstående finns det ett mänskligt subjekt som är viktigt, men jag vågar inte släppa det… vågar du? Visst, vår roll i världen bör beskrivas utifrån en ”platt ontologi”, vår tillblivelse fungerar enligt samma abstrakta maskiner som stenar, mineraler osv. – men ingen av oss menar att posthumanismen skall tolkas på ett sätt där mänskliga subjekt kan användas på instrumentella vis. (Detta gäller även för socialism och konservatism; dock ej för deras extrema varianter.)
Vet vad du menar – du kallar dig inte ”socialist” (längre). Varför försöker jag behålla L-ordet? Hmm… troligtvis för att jag försöker producera skillnader/turbulenser i en värld där folk trots allt använder sig av de moderna ideologierna för att navigera politiskt.
Du får gärna berätta mer om hur Berlin menar att auktoritära strukturer uppstår, för just det är den springande punkten. Jag kan inte Berlin tillräckligt så jag kan mycket väl vara halt ute. Själv tänker jag dock ungefär så här:
Att vara ödmjuk och erkänna att måttstocken man använder inte är en absolut Sanning är naturligvis bättre än att på fullaste allvar hävda den är objektiv, men likafullt är det binär klassificering man sysselsätter sig med så fort man använder individer som analysenhet – det är alltid subjektet (handen) och en gräns (den andres näsa) där 0 blir 1, eller 1 blir 0. Ödmjukheten gör, om du ursäktar den klumpiga metaforen, att gränsen mellan 1 och 0 inte är en knivskarp linje (som för upplysningsliberalerna) utan ett relativt stort ingenmansland där man idkar benefit-of-a-doubt, hellre fria än falla, tolerans och andra ytterst liberala principer. Den liberala teorin behöver alltså inte vara invecklad, som Rorty påpekar; det handlar ”bara” om att avgöra vad som är 1, vad som är 0, och vad som tillhör den acceptabla gråzonen (vad man måste tolerera).
Här kan man då sätta ihop fundamentalt olika ”partiprogram” och ändå vara liberal: Det liberala ligger i att kategorisera subjektets aktiviteter i binära kategorier (individen: frihet/ofrihet). En vänsterliberal kan enligt detta (rimliga?) synsätt alltså mycket väl vara lika mycket ”riktig” liberal som en randiansk ”objektivist”… Dock antyds här två saker:
1) Liberalismens grundläggande tankefigur (individ: frihet/ofrihet) har svårt att förenas med posthumanistiska teorier om samhället (t ex assemblage-teorier), och 2) ödmjukheten inför möjligheten att ha fel förändrar egentligen inte det.
Äh, jag uttrycker mig så tillkrånglat som nybliven förälder med alltför lite sömntimmar… 🙂
Rakare uttryckt: Jag har helt enkelt svårt att se en liberalism som inte kretsar kring ett subjektsorienterat binärt frihetsbegrepp (individ: fri/ofri) – det är ”alla” liberalismers gemensamm kärna, om man så vill. Och om man nu skulle medge detta, så vill åtminstone jag tro att det blir svårt att förena med en posthumanistisk teori om samhället. Som bäst, om man tillämpar stor ödmjukhet (modus vivendi-liberalism), uppnår man en politik som undviker de värsta avarterna (grymhet, fascism osv), vilket naturligtvis är ett mycket starkt företräde – särskilt i en värld där inga absoluta Sanningar existerar.
Problemet som Foucault, Deleuze och jag själv (för att nämna tre stora tänkare…) vill poängtera är dock att själva den subjektsorienterade binära metoden i sig bygger upp auktoritära strukturer som den inte förmår att kritisera eller ens registrera. I den mån man – som jag, Deleuze och Foucault (tror jag?) – menar att även de värsta avarterna, de som är lätta att peka ut och kategorisera som fel (ofrihet, grymhet eller what have you) har sin förutsättning i just sådana strukturer (det är därför jag hävdar att morfogenesen bakom auktoritära strukturer är den springande punkten, och att det skulle vara intressant att veta mer om Berlins tankar i frågan…).
Vet inte om det blev klarare precis. 🙂
(Och för att precisera mina intentioner: Detta är alltså så som jag uppfattar begreppet liberalism, och vad jag tycker är fel med det; inte en kritik av de åsikter du för fram och känner dig bekväm med att inordna i begreppet… Jag är med andra ord inte här för att säga att du har fel. 🙂 )
Hej Marcus,
absolut – jag förstår – har bara inte hunnit svara – sitter just med en text om Deleuze/DeLanda som skall presenteras på statsvetarnas seminarieserie i politisk teori. Därav upptagen… och hoppas kunna säga mer om ämnet när jag är klar…
Återkommer!
Ingen svett! Det blir bara så när man läser vad man skrivit för många gånger… Blir texten publik?
Jadå – hade hoppats vara färdig i helgen, men nu har en del grejer kommit emellan.
Tanken är att ta upp empiriska frågor som ”det auktoritära statsskicket” och ”revolution”, och använda Deleuze/DeLanda för att beskriva dessa fenomen på ”nya” sätt – varken rational choice/metodologisk individualism eller strukturalism/funktionalism.
Som fallstudie kommer jag att använda DDR och Leipzig-demonstrationerna 1989…
Ser man på, mycket intressant! För all del kopplar det väl delvis till diskussionen här också… Ser fram emot att läsa.
Hur som helst – tillbaka till dina frågor – och grattis till faderskapet!
Visst – det är bra att, i sina analyser av morfogenetiska processer av samhälle etc., inte fokusera blint på den nivå i sammansättningsprocessen som det mänskliga subjektet innebär.
Men – jag vidhåller – jag ser ändå att man kan skapa politik ur någon slags uppfattning att mänskligt lidande bör minimeras. (Här är jag alltså med Rorty i hans definition av vad det är att vara liberal.)
Visst, det är en subjektiv moralisk uppfattning – ja, jag har blivit smittad av det memet – men jag ser inte hur mina moraliska uppfattningar skulle uppstått på annat sätt. Mina uppfattningar är kontingenta utfall av flöden av tankar – men det är alla uppfattningar.
(Som i slutet av Berlins ”Two concepts of freedom”, där han lyfter fram det stora i att se det relativa/kontingenta i ens försanthållanden, och ändå stå för dessa.. vilket val har vi?)
Dessutom – jag tror inte att det är någon av alla dessa posthumanister som vi gärna citerar som skulle underkänna ovanstående. Tvärtom tror jag att även Deleuze och Foucault i någon mån skulle hålla med mig om att mänskligt lidande bör undvikas.
Återigen – menar du verkligen att du bygger din politik på någon annan princip?
Om Berlin och auktoritärism – det finns likheter mellan Berlins kritik av hur auktoritära ledare använder sig av Slutgiltiga Sanningar, och Deleuze kritik av transcendenta idéer. I bägge fallen utgör dessa idéer det kitt som stabiliserar auktoritära strukturer. (Deleuze beskriver ju den totalitära staten som en stat som överkodats rejält av en transcendent idé om dess enhet.)
Enklast möjliga svar: Jag och Deleuze håller med! Men ingen av oss skulle nog kalla detta för något per definition liberalt. Det är väl den kopplingen som får det att vända sig lite för mig. Man behöver helt enkelt inte vara liberal för att vilja undvika mänskligt lidande.
Liberalism är framför allt det politiska värnandet om en individualistisk-reduktionistisk definition av den transcendentalt idealistiska ”friheten”. Precis som det är ganska långsökt att tala om socialism utan kritik mot systemet med enskilt ägande av gemensamma produktionsmedel. Eller konservatism utan en evolutionär utvecklingssyn på framväxten av sociala strukturer.
For the record: Att det känns för mycket av en stretch att förpassa ägandefrågan till bakgrunden är en av anledningarna till att jag helst inte längre kallar mig socialist. Då har jag enklare att förlika mig med marxismen, i betydelsen en materialistisk, posthumanistisk teori om (produktionsförhållandens betydelse för) samhället.
Jag vet, men jag har ju hela tiden sagt att Rortys liberalism är ganska annorlunda än den traditionella upplysningsliberalismen. Just ovanstående definition finns i Kontingens, Ironi och Solidaritet; ett bra sätt att närma sig hans tankar, som jag menar ändå kan kallas liberalism.
Han landar ju ändå i en syn på samhället där han försvarar liberal demokrati, och kritiserar auktoritära former av socialism/kommunism – något som jag är helt med på.
Jag vet inte om man behöver blanda in transcendens eller idealism för att definiera frihet. Jag gillar att tänka i termer av livsmöjligheter eller motsvarande.
Vet alltså inte om vi behöver så mycket mer moralfilosofi. (Håller med Rorty även här.) Gyllene Regeln (och dess icke-kristna motsvarigheter), samt nämnda Mill-tanke räcker rätt långt.
Dessutom är jag rätt OK med tanken att jag i stora drag föredrar den samling institutioner som vuxit fram i Sverige och på andra ställen över de som nu existerar i exempelvis Ryssland, Burma eller Kina.
Därmed inte sagt att existensen av yttrandefrihet, mötesfrihet, fria val etc. är tecken på att vi nått någon slags optimalt samhälle – eller att hur mycket som helst (hur många människoliv som helst) kan offras för att skapa Den Ideala Liberala Demokratin.
Som sagt, jag är medveten om att detta är ett kontingent uppkommet perspektiv – men väljer att tro på att detta är en god utgångspunkt för att skapa ett hyfsat gott liv åt folk.
Jag ser däremot inte hur man kan säga någonting som helst om politik om man inte har en sådan utgångspunkt. Vilken är din? Var kommer den ifrån?
Nå, det funkar. I stort sett alla positivt laddade begrepp lär förr eller senare omtolkas in i nya tankemönster – det gäller frihet, demokrati, solidaritet lika. Det är lätt att konstatera att liberalismen inte bär samma tunga och blodiga historiska ok som socialismen och auktoritära högerideologier av olika art. Därför finns det all anledning att i en politisk kontext kapitalisera på begreppet – och då menar jag detta i den minsta möjliga konspiratoriska mening.
Min utgångspunkt? Jag har alltid varit fascinerad av makten, och då inte bara subjektsorienterad makt som i auktoritära strukturer, hierarkier, tvång etc. Den Maktanalys som föregår det politiska (och som jag menar att socialismerna grundar sig i) är något i grunden annat än en Ofrihetsanalys (som jag menar är grunden för liberalismerna). Mina politiska mål handlar som en konsekvens av Maktanalysens företräde om möjligheten att bedriva motstånd, inte om att maximera frihet (eller livsmöjligheter) eller minimera lidande och grymhet. Den subjektivitet jag anammar är valet av strid att utkämpa, ty makten finns ju överallt.
I den mån man ser en maktutövning som skulle kunna etiketteras ”grymhet” tillhör den naturligtvis en prioriterad strid…
Japp, köper detta – maktanalys/-kritik är central… De mest fängslande skildringar av politik och samhälle tenderar ju att vara just skildringar av maktförhållanden..
(Känns dock som att föregående kommentar är någonting som jag kommer att omformulera någon gång.. För i slutändan säger jag bara ”jag tror det jag tror”, utan att grunda det på något bortom min egna subjektiva hållning.)
Håller med Johan: Inte ska du slopa l-ordet nu! (Notera inledande gemen.) 2008 är ju året då Göteborgsliberalismen 2.0 låter tala om sig. 😉
OK – uppfattat – jag står kvar vid l-ordet..