Ett väldigt snävt inlägg: Senaste Economy & Society är ett specialnummer om (ytterligare) en frasse som fångat allt som är trendigt bland dagens samhällsteoretiker.
Har spenderat dagen med att leka forskare; har botaniserat bland mina favoritjournaler. Riktigt spännande – det händer en hel del inom ”social theory”, och dessa förändringar har ännu inte nått mittfåran av kulturkritik. I en intressant artikel från förra året räknar Nigel Thrift upp de tre trender som är hyfsat starka just nu:
One current consists of a reconsideration and reworking of vitalism. Another is a growing interest in the intermingling of human and material […] Still another is a revival of systems thinking but flattened and made communicative. (Economy & Society, 2006, nr 2, sid 301)
Vitalism, posthumanism och systemteori är alla framträdande i Gabriel Tarde, som nu plötsligt blivit populär. Detta är en närmast sensationell comeback, eftersom Tarde var samtida med Emile Durkheim (skrev alltså sina främsta verk kring 1900). Tarde och Durkheim var rejält i luven på varandra, och fram tills nu är det den senare som vunnit mest berömmelse. (Tarde kan knappast sägas tillhöra 1900-talets mest citerade sociologer.) På senare år har dock Tarde fått sin upprättelse; exempelvis har gänget kring Bruno Latour gjort en hel del för att skriva om/upp Tarde. Denna om-/upp-skrivning började dock med Deleuze, som nämner GT i såväl Mille Plateaux som Foucault.
När man läser det senaste specialnumret om Tarde slås man av hur mycket av hans tänk som slagit igenom i Deleuze. Indeed, koncept som ”platå”, ”stratifiering”, såväl som assemblage- och clinamen-liknande tankegångar märks i de nu hundraåriga texterna. Dessutom finns det mycket av tanken kring att samma ordningsskapande logiker kan skådas i flera olika typer av system – sociala, biologiska, geologiska osv.
Dessutom kan Deleuze-texten Difference and Repitition jämföras snyggt med Tardes nyckelbegrepp ”invention” och ”imitation” (se detta papper av Tarde-kännaren Éric Alliez). Just dessa begrepp är centrala i GTs ontologi – introt till numret skriver Andrew Barry och Nigel Thrift:
At the heart of Tarde”™s account of this economy is the notion of imitation. But, for Tarde, imitation was never exact. It always contained a potential surplus which allowed an event or an action to deviate into invention […]
Tarde argues that ”˜invention is the first cause of wealth”™, a stance that chimes with so much contemporary writing on the so-called knowledge economy. But Tarde meant to go farther than simply adding another factor of production to the standard triptych of land, labour, and capital. For Tarde, invention was key to social evolution: ”˜When I say that social transformations are explained by individual initiatives which are imitated, I do not say that invention, individual initiative, is the only acting force, nor do I say that it is actually the strongest force, but I say that it is the directing, determining, and explaining force”™ (Economy & Society, 2007, nr 4, sid 517-518)
Det är svårt att tänka sig att Tarde skrev för hundra år sedan, i en tid då politisk ekonomi främst berörde klumpigt realkapital och arbete. GT menade alltså att ekonomin skall förstås i termer av det som vi idag kallar ”immateriellt kapital”, ”humankapital”, ”kreativitet”, och ”innovation”.
Bruno Latour hävdade därför (på en doktorandkurs om Tarde) att vi misstar oss när vi tänker att ekonomin utgörs av en ”tung infrastruktur”. Ekonomin bör ses som någonting ”very very light”, ett system av kunskaper (tänk ”skript”), preferenser, begär osv. som sprider sig och muterar sig, likt virus. Tarde gillade just analogin med epidemier:
Tarde was continually struck by the rapidity of diffusion of new technologies, ideas, and intellectual fashions (”˜We . . . no longer have epidemics of penitence, […] but we do have epidemics of luxury, of gambling, of lotteries, of stock-speculation, of gigantic railroad undertakings, as well as the epidemics of Hegelianism, Darwinism etc. […]
for Tarde the modern economy is […] a machine for promoting passionate imitation. His epidemics are outbreaks of passionate interests and markets are simply a means of underscoring and amplifying those interests. Indeed, according to Tarde, the most productive inventions have often derived from the desire for luxury goods
Här har vi alltså tidiga motsvarigheter till begrepp som mem, och även en beskrivning av ekonomin som känns relevant i samtida businesskoncept (”analytics”, ”open innovation”, ”user innovation”, ”pro-ams”):
The ’economy’ described by Tarde is perhaps closest in form and spirit to modern consumer ”˜flock and flow”™ economies which are based on tracking and periodically initiating consumer enthusiasms, not least by drawing on the inventions of consumers as well as those who are located within the firm (518-519)
Nämnda intro är alldeles utmärkt för den som vill sätta sig in i GT-tänket. (Andrew Barry skriver alltid bra intron – bästa introt till Actor-Network Theory finner man fortfarande i ett annat specialnummer av Economy & Society, om Michel Callon, nr 2, 2002.)
En annan läsvärd artikel i det nya numret är Vincent-Antonin Lepinays genomgång av hur Tardes syn på kapitalism skiljer sig från Marx. Som hintats ovan är en viktig skillnad att Marx fokus på ackumulering av kapital ersätts av Tardes fokus på ”germ capital”, som inte leder till ackumulering av ”mer av samma”, utan till kontinuerlig förändring av ekonomiska processer. (Ja, relationen till Schumpeter utreds grundligt.) Detta betyder dock inte att Tardes politiska ekonomi inte ser maktstrukturer:
Gabriel Tarde offered social scientists a radically different path to follow: instead of foregrounding labour, capital or land in the study of the economies, he sought to locate an elusive site of change, the germ. The difficulty raised by the Tardian theory of economic germination stems from the unstable existence of what it purports to make the central actor of change. The germ is a very thin line bordered by chaos and repetition. As far as repetition is concerned, Tarde speaks to Marx by downplaying the role of labour and its mostly repetitive nature. All that is not repetitive in labour points to a germinal activity that is foreign to the Marxian framework. Concerning chaos and the possibility of ever changing economies, lacking a repetitive momentum, Tarde adds to the Schumpeterian metaphor of destructive creation another metaphor drawn from the book economy in which associations and compatibilities play as much as a role in the dynamic of change as Darwinian metaphors of struggle. […]
In many ways, Tarde leaves the solid but unfruitful grounds of classical economy production factors only to elaborate another theory of production, as hierarchical and asymmetrical as the former. If labour is abandoned as the production factor primus inter pares, it is only to rebuild another difference between the necessary and the contingent, under the metaphor of the cotyledon and the germ. (Economy & Society, 2007, nr 4, sid 545)
Återigen är detta högst relevant i relation till dagens diskussioner om hur vi kan skapa en ny politisk ekonomi, i kontexten av en alltmer immateriell kunskapsekonomi, baserad på stora företags kontroll över såväl produktiv kunskap som kulturens byggklossar.
Det finns mycket mer att skriva om m.a.p. Tarde; exempelvis om hur han tänkte kring att använda – hör och häpna! – statistik för att finna de små, små avvikelser som är manifestationer för den så svårfångade uppfinningsbacillen. Eller om hur han betraktade alla vetenskaper som studier av entiteter som uppstår ur ”imitation” respektive ”invention”. Men det tar vi en annan gång.
Extremt intressant! Tarde har gått mig helt förbi, måste jag erkänna… Hur lätt är det att få tag på hans skrifter?
Hej Mac,
ja – jag tror att några av dem finns översatta på nätet, som pdf, sökbart osv. Skall se exakt vilken.
Det finns som sagt mer att skriva om Tarde, kommer säker att återvända till honom. Inte minst är det intressant att koppla honom till Deleuze/DeLanda. Det finns som sagt många paralleller, även om Tarde inte drar fullt så mycket åt posthumanistisk materialism som Deleuze/DeLanda: Tarde verkar främst intresserad av flödet av preferenser/mem etc., talar mindre om materiella flöden.
Ja, jätteintressant. Verkligen.
Hmm, jag är som sagt medveten om att detta är mycket snävt.. Alltid svårt att veta hur brett spann man kan ha i bloggandet – från allmänna politiska kommentarer, till rapport från min egen snäva forskarvärld. (Tror dock att det finns en poäng i blotta ambitionen att hålla den senare något sånär öppen.)
… försöker flagga för snävheten redan i introt.. så att folk kan skippa om de vill.
Jag var inte ironisk om du trodde det!
OK, cool, jag ville bara gardera mig gentemot andra som kanske tyckte att det blev för mycket fikonspråk. (Ibland har läsare protesterat mot just snävheten.)
Kalle, du brukar ju dissa diskursnissar och dekonstruktivister för deras textbesatthet. När jag läser ditt referat om Tarde kommer jag spontant att tänka på två fina citat läst här på bloggen och som jag helhjärtat instämmer:
Jag känner att jag aldrig riktigt hinner uppgradera mig själv till the next big thing just på grund av att den grejen så väsentligen tycks så besatt av text och ord: av deleuzodelusionismens exegetik och nya skojsiga ord. Det tycks bestå av ett oändligt påhittande eller ältande av begrepp, metaforer, metonymier, analogier — kort sagt: fikonspråk.
Två frågor:
1. Vad skiljer the next big thing’s textbesatthet från den gamla skolans? Är det viktiga kanske i själva verket på vilket sätt man ältar text och ord?
2. Och viktigare: Innebär inte innovativ teoriutveckling något mer än att hitta på nya ord?
Oj, det kanske lät elakt och dissigt? Jag hoppas att min ironiska glimt i ögat framgår.
Hej, en kortis från internetcafe på Brick Lane:
Jag håller med, de som nu vill lyfta Tarde är i allmänhet mer intresserade av inter-mänskliga relationer än vad exempelvis DeLanda är. DeLanda trycker mer på att allt följer samma materiella flöden.
Tror att jag kanske skrev missvisande – en ”imitative ray” behöver inte vara en diskurs eller motsvarande – det kan vara en praktik eller materiellt-sammansatt whatever. Antar att Latour och gänget använder det på detta sätt – med materiella ”aktörer”: Jag råkar springa på en fluga/bowtie, som krashar med mina andra kläder, jag börjar använda flugan, vilket sedan ändrar min klädstil. Imitative rays som krockar, och skapar nya kombinationer.
Dock skall vi säga att samma grej även gäller specifikt för diskurser. Tänk mem. Poängen är att hålla kvar samma evolutionära perspektiv. Även diskurser kan ses som utfall av kontingenta utfall av sammansättningar av olika element.
Så, texter existerar även i the next big thing – och ingen förnekar att de kan påverka världen. Det är dock viktigt att se att de är bara en av flera komponenter som ingår i ett assemblage. I allmänhet glömmer kulturnissarna de andra komponenterna, och de ”abstrakta maskiner” som sätter samman alla komponenter.
Dessutom: Diskurser/texter ingår i assemblages genom relations of exteriority – de är ”plug-ins”, som kan råka spela roll i samverkan med andra (materiella, icke-expressiva) komponenter. Man får aldrig se att en diskurs kan börja fungera som en ”essens” – DeLanda menar att detta har hänt inom kultur- och samhällsvetenskapen.
Återkommer!
Okej, tack för ett delvis klargörande svar! Men en fundering som jag nog inte lyckades uttrycka dröjer sig kvar:
Det tycks mig som om de här sociala teoretikerna sätter en väldigt stor tilltro till begrepp. Genom att definiera begrepp — och sedan tillämpa dem på världen, fast det tycks vara en bisak — kan vi nå en djupare, sannare kunskap. Typ: Om vi förstår begreppen på rätt sätt kommer vi också att förstå världen på rätt sätt.
Jag vet inte om jag har förstått det på rätt sätt, men av ditt sätt att skriva om assemblage, clinamen, stratifiering, rhizom och så vidare har jag fått för mig att begreppsapparaten i sig tillmäts en märkligt stor betydelse. Om jag inte helt är ute och cyklar undrar jag om begreppsbesattheten inte riskerar att dra åt både esoterism och essentialism, för att inte säga nästan mysticism. Det tycks mig vara ett problem som TNBT lider av lika mycket som den textbesatthet den gör anspråk på att ersätta (även om den kanske blir mer paradoxal hos diskursnissar).
Själv lutar jag allt mer åt att begrepp är samhällsvetenskapens mest överskattade idékategori. Nå, det är en spaning att utveckla någon annanstans.
Hello igen,
tillbaka på kafeet..
Om jag förstått Deleuze och gänget rätt så är begrepp blott verktyg att bygga vidare från – Mille Plateaux-boken är på många sätt ett försök att hitta på en massa nya begrepp som kan användas till att bygga nya förståelser av världen.
Det handlar alltså inte om att skapa en ”djupare, sannare kunskap”. Det handlar om att skapa verktyg, om att bygga, utan att göra anspråk på att ha sagt det sista ordet, eller ha satt andra ”feltänkare” på plats.
Att det blir så många ord i Tusen Platå-världen är att skapa ett system som inte lutar sig mot den moderna vetenskapstraditionen – från Platon och framåt – som ju själv har skapat en massa begrepp. (Dessa accepterar vi ju mer eller mindre rutinartat, ser dem inte som problematiska.)
Eftersom dessa ofta är något ointuitiva blir det lätt en hel del diskusson om vad som avses. Samtidigt är det viktigt att få någorlunda bra förståelse av vad ursprungsförfattarna menade med dessa begrepp.
Delvis måste vi nog acceptera detta – fenomen som emergens etc. måste ges ett begrepp, om vi skall orka prata om dem. Samtidigt är det självklart så att detta kan gå till överdrift – och bli onödigt exkluderande.
Sen finns det ju en viss problematik med de franska teoretikerna, som ju gärna skriver väl krångligt. (Om än vackert.) DeLanda har ju klagat på Deleuze, om att den senare ”inte verkar vilja bli förstådd”. Inte minst för att han ofta använder olika begrepp för att beskriva samma eller överlappande fenomen.
Men absolut – det coola är ju om vi kan göra mer än att bara prata om självorganisering och bifurkationer, utan faktiskt framkalla dessa fenomen i verkligheten – i våra städer, inom ekonomin, i statsskick, inom olika kulturella yttringar osv.
Kort sagt – det coola är ju om vi kan lära oss att ”hack reality itself”.
Pingback: 99, our 68 » Hur tänka kring text utan att bli textbesatt?
Pingback: 99, our 68 » Doug Aitken, staden-som-kropp och LCD Soundsystem
Hey Joey,
tror det finns en ganska enkel förklaring på den text- och begreppsbesatthet som onekligen finns hos D&G. Vad de hela tiden skriver fram är en metod. De surfar på det befintliga, vrider om och lägger till och tvingar runt perspektiv, de gör om den verklighet de skriver fram. De GÖR något med sitt skrivande. Själet att det är just filosofi och begrepp de arbetar med är blott och bart att de är filosofer. Hade de varit snickare så hade de gjort på annat sätt, och då hade de struntat i att hitta på nya begrepp, men man får förmoda att görandet gått till på samma sätt.
Det är därför det är olyckligt om det bildas en skola som är deleuziansk på ett reaktivt sätt – som vaktar hur de begrepp de hittade på använts, som försöker hålla gränser intakta och betydelser fixerade. Fanns det någon som helst ordning med en så skulle man förstås kasta alla begrepp de hittade på direkt och helt enkelt göra nya, eller använda såna man redan har fast på ett nytt sätt (men, förstås, ett sätt som de redan har utrymme för).
.. och dessutom är det viktigt att komma ihåg – att dissa ”textbesatthet” är inte detsamma som att dissa användandet av koncept – textbesatthet är ju att hitta på en begreppsapparat som beskriver världen såsom (nästan) enbart bestående av texter/narrativ.
Another bibliography is available here (in french)
http://bibliographietarde.blogspot.com/
Cheers for that Sanji – I take it you are a Tarde fan?
Pingback: 99, our 68 » Nytt konspirationsvirus: Filmen Zeitgeist
Pingback: 99, our 68 » Latour pÃ¥ LSE: A new datascape, a new social theory
Såg det här av en slump, och vet inte om ämnet är ’dött’, men om inte så låt mig tipsa om en intressant analys av Tardes ’imitation’, nämligen sociologen/socialpsykologen Johan Asplunds i boken Det sociala livets elementära former (1987)! Klart läsvärd!!
Som sagt, ämnet är förmodligen ”dött”, men iaf: Bokförlaget Korpen (som givit ut bl.a. boken av Asplund som nämndes här ovan) kommer att ge ut ett antal texter av Tarde i svensk översättning under 2009, liksom en av Claire Colebrooks böcker om Deleuze (Understanding Deleuze).
Hej Victor A (och Peter E): Ämnet är inte dött – det lever i högsta grad vidare. Kolla de poster på bloggen som taggats med ”Tarde” – och gärna nästa nummer av Glänta, som kommer att ha lite Tarde i sig.
Roligt att höra om översättningarna – vet du vilka böcker?
Hej Kalle,
Jag märker att Tarde nämns flitigt på ett antal svenska bloggar, verkligen roligt.
Urvalet är ännu inte bestämt, men förhoppningsvis blir det en antologi med texter som berör olika ämnen. ”Les lois de l’imitation” kommer i alla fall med stor säkerhet att vara med.
Ja – det är skoj – värsta Tarde-epidemin har brutit ut. Tror att det kom loss på riktigt när Copyriot skrev om honom.
Ser fram emot boken!
Vilket nummer av Economy & Society var detta? (Behöver referens till förordet.)
Hmm, det står nog någonstans i manuset… skall se…
.. fann det: Volume 36, Issue 4, 2007.
http://www.informaworld.com/smpp/title~content=g782301949~db=all