Har tjatat ett tag om Runcimans The Confidence Trap, men den är verkligen en bra ingång i Tocquevilles Ior-liberala syn på demokratin. Inte minst är resonemanget relevant i relation till hur vår demokrati hanterar flyktingsituationen.
Satt igår och kollade igenom den satta versinen av artikeln om hur ”design thinking” tagit sig in i både staten och kapitalets praktiker. (Som sagt, artikeln är en del i en serie texter på temat.) Där är vi inne på realist-perspektiv på politisk praktik – slår med andra ord ett slag för perspektiv som lyfter fram det fula i politiska processer;
politics is a form of applied craft rather than a fine art: it is messy, dirty, foul, and cannot be readily be codified by purist theories or ideals (Guess, 2008: 15f). Indeed, this was Tocqueville”™s great insight from America – while democracy may yield beautiful outcomes, the practicing of it is ugly (Runciman, 2013: 2).
Reffen till Runciman-boken är specifikt till följande passage i introt (se här):
The key to making sense of American democracy was to learn not to take it at face value. It worked despite the fact that it looked as though it shouldn”™t work. Its advantages were hidden somewhere beneath the surface and only emerged over time.
This was the most important thing Tocqueville discovered on his travels: democracy is not as bad as it looks. It represents his crucial insight into modern politics””in some ways it is the crucial insight into modern politics. (2)
Fulheten är det man ser i demokratins ”ytaktivitet” – allt käbbel, alla Machiavelliska maktspel, alla dåliga kompromisser. Demokratins styrka är dess tendens att omvandla denna frenesi till en långsiktigt framgångsrik styrning – att leva i demokrati är att genomleva ständiga kriser, konstant fulhet, och att på det stora hela klara samhällets utmaningar på ett godtagbart vis. Jämfört med den europeiska despoti som utgör Tocquevilles hemförhållanden, så präglas den nya amerikanska demokratin av att många dåliga beslut fattas, vilket kompenseras av att det fattas så många fler beslut:
Democracy does not give the most skilful government to the people, but it does what the most skilful government is powerless to create; it spreads a restive activity through the whole social body, a superabundant force, an energy that never exists without it (Democracy in America, citerad på sida 6)
(Notera användningen av begreppet ”superabundant”, som leder tankarna till Batailles diskussion om den ”fördömda del” av energin som måste förbrukas.) Runciman pekar här på att ordbruket medvetet pekar mot en mysticism – Tocqueville är tydlig med att det finns ockulta inslag i demokratins praktik. Tocqueville kan nämligen ställas mot Paine, som trodde att
- demokratin skulle skapa viss transparens i den politiska styrningen, vilket i sin tur skulle stärka folkets tilltro till densamma (9)
- demokratin skulle växa fram tillsammans med förnuft; vidskepelse och fördomar skulle försvinna samtidigt som de despoter vars tid var räknad.
I Paines ögon handlade det alltså om att demokratin – detta transparenta och förnuftiga system – behövde vinna anhängare som kände tilltro till att den skulle fungera som ett alternativ till tidigare despotiska lösningar. Det gällde att komma över denna tröskel – och när man var på den andra sidan av denna (den förnuftiga) skulle demokratin vara säkrad.
Tocqueville köpte inte detta resonmang, för att han inte såg demokratin som transparent eller förnuftsdriven:
Tocqueville could not equate democracy with transparency. There remains something opaque about how a democracy works, no matter how successful it is, because the springs of its success never fully emerge from beneath the chaotic surface of democratic life. Paine wanted democracy to usher in an age of reason. Tocqueville knew the age of democracy would still have to be founded on faith. The lesson he took from his American travels is that democracy never truly reveals itself. […]
Genuine democracy is hard to live with because you have to take so much on faith. Tocqueville rejected the conventional arguments both for and against democracy, but he understood their appeal. Each promised to bring the truth about democracy to the surface: either its underlying strength or its underlying weakness. There is something confusing about the mismatch between the hidden strengths and visible weaknesses of democracy. (10)
Så även hos Tocqueville spelade frågan om tilltro till systemet – men till skillnad från Paine hade han en mer magi-inspirerad syn på denna tilltro. Enligt Tocqueville fanns det ingen förnuftsmässig grund till tilltron, och det fanns ingen möjlighet att se in i de bakomliggande mekanismer som skulle få en att tro på systemet. Demokratin opererar, precis som kapitalismen, utifrån bubblor och fiktioner. Det finns ingenting ”därinne” som kan uppenbara sig (om man bara tar på sig rätt glasögon). Det finns inga orsaker, bara verkan. (”Everything you do is a balloon”.)
En annan skillnad mellan de båda var att Tocqueville var lite orolig över vad som väntade på andra sidan, när man kommit över tillitströskeln;
he accepted that American democracy had passed a confidence threshold. His worry was about what lay on the other side. He was afraid that confidence in democracy would prove to be a trap. (11)
Denna fälla, som givit namn till Runcimans bok, handlar om den fatalism som slår till inom demokratin. Kort sagt, tilltron till demokratins förträfflighet leder till en fatalism, i vilken medborgaren leds till att tänka att demokratins försyn kommer att ta hand om allt – så varför inte låta politikerna sköta ruljansen? Denna fatalism kan dessutom lätt slå över i en motsatt, pessimistisk fatalism: ”Politikerna är så kassa, men det spelar ju ingen roll vad jag än gör, så varför skall jag engagera mig?”
the knowledge possessed by the inhabitants of a democracy that theirs is the system with the underlying advantages […] can be infuriating. If democracy is such a great idea, why can”™t we have some action now? Or it can be enervating. Why not settle for a quiet life since nothing we do makes much difference anyway? Or it can be both. Passive democracies are easily roused; active democracies are easily quieted. Democratic fatalism is inherently unstable. (14)
Denna instabilitet märks även i de krav vi ställer på den – å ena sidan tycker vi medborgare att demokratin är för långsam (”kom igen, fatta ett beslut!”; ”låt oss styra landet som ett företag!”), å andra sidan tycker vi att den är för snabb (”det var en framhastad kompromiss”; ”vår kortsiktiga demokrati saknar möjligheter att fatta långsiktiga beslut, exempelvis när det gäller klimatet”). Tocqueville pekar alltså på ett antal spänningar som är inneboende i själva tanken om demokratin, lite som Marx pekar på inneboende motsättningar inom själva tanken om kapitalism.
Runciman ställer även Tocqueville mot Mill; två personer som hade liknande syn på vilken roll fatalismen spelar inom demokratin – framförallt i relation till de kriser som kan få oss att komma ur fatalism-fällan:
Crises could be good for a democracy if they woke them up to their circumstances and gave them an incentive to take charge of their destiny. But they could be bad for democracy if they undermined confidence in the future and spread panic and fear. A crisis is by definition a dangerous time. If you wished a crisis on a democracy serious enough to get it to take its choices seriously, you also risked presenting it with a challenge that it didn”™t know how to solve. (20)
Tocqueville framhävde den förstnämnda hållningen, medan Mill framhävde den andra. Samtidigt är båda poänger relevanta.
There was no easy way around this problem. A crisis bad enough to do good for a democracy would also have to be bad enough to threaten real evil. What made the problem more acute was that crises are moments of danger, and yet democracies do not perform well from moment to moment. That is when they reveal their weaknesses. Democracies find it much harder than other systems of government to coordinate their actions in the short term: the haphazard and volatile quality of democratic life makes reaching timely decisions difficult. Aristocracies, Tocqueville said (meaning politically inegalitarian or autocratic regimes), are much better at focusing their resources on a single moment in time; there is, by contrast, something about a democracy that is always ”untimely.” In that sense, aristocracies are going to be better at the immediate demands of crisis politics: speed and decisiveness. Wishing a crisis on a democracy to shake it out of its torpor meant asking it to face a challenge that played into the hands of its rivals. How could that be a good idea? (20)
Jag kostade på mig ett långt citat här, för jag tycker att detta fångar en aspekt av de dilemma som Sverige – men även EU som helhet – står inför. Våra demokratier har under hösten/vintern uppvisat flera av de brister som demokratier kan ge uttryck för. Samtidigt står autokratiska lösningar och stampar, väntar på att slå rot. Ibland genom att hävda en överlägsen kapacitet för handling, i tider av ”kris”. Skriver inom citationstecken här, för en del av problemet är att demokratier är dåliga på att bedöma när det verkligen är kris.
Democracies are very bad at knowing when a real crisis is upon them. This was not because they are oblivious to danger. It was because they are oversensitive to it. The secure position of the United States did not stop Americans from treating every little drama as though it were a crisis. Democracies always include plenty of people who think disaster is just around the corner. Freedom of speech includes the freedom to panic needlessly. As Tocqueville discovered on his American journey, democratic life is a succession of crises that turn out to be nothing of the sort. (23)
Här pekar Tocqueville på en viss typ av fejkkriser som återkommer regelbundet – valrörelserna. Val beskrivs alltid som ”ödesval”, men i praktiken – menar Runciman – sker politiska vändpunkter under andra punkter i tiden. Hur som helst;
crisis might be good for a democracy, but democracies are not good at recognizing crises. They overreact; they underreact; they lack a sense of proportion. That is why it was so hard to know what sort of crisis would enable a democracy to learn its lesson. (25)
(En brist i känslan för vad som är proportionerligt – notera parallellerna till dagens diskussion om ID-kontroller vid gränsen mot Danmark.) Här är vi alltså tillbaka till det som fick Tocqueville och Mill att se olika på krisens ”funktion” i demokratin:
Tocqueville thought that democracies need a real crisis now and then to show them what they are capable of. Mill thought that wishing a crisis on any democracy was deeply irresponsible, knowing what they are capable of in a crisis. (28)
Med andra ord:
The things that democracies are good at (commerce, comfort) are bad for democracy, because they breed narrow-mindedness and complacency; the things that democracies are bad at (crisis management, international confrontation) are good for democracy, because they might broaden its horizons and shake that sense of complacency. There is no easy way out of this dilemma. (28)
Så, för att summera upp resonemanget om demokrati, fatalism och kriser:
In general, democracies ought to be better at coping with crises than rival systems because they are more adaptable. But there are three problems. First, democracies are not good at recognizing crisis situations: all the surface noise of democratic politics makes them insensitive to genuine turning points. Second, crises need to get really bad before democracies can show their long-term strengths, but when they get really bad, there is more scope for democracies to make serious mistakes. Third, when democracies survive a crisis, they may not learn from the experience. All crises generate lessons about the mistakes to avoid in future. But democracies are capable of taking a different lesson: that no matter what mistakes they make, they will be all right in the end. (29)
Vad är det då för bild av demokratin som framträder om vi följer Tocqueville? Vi har redan konstaterar att den ser ful ut – fulare än dess utfall. Runciman pekar på texten American Commonwealth, den tänkta ”uppföljare” till Democracy in America som skrevs av James Bryce och publicerades 1888.
The political thinkers from this period who still get read are the world-historical Germans, Marx and Nietzsche, the apostles of democratic transformation and exposure, the sham smashers. These men are treated as the prophets of the coming century of revolution and war. No one reaches for Bryce”™s American Commonwealth looking for the key to the future. (33)
Samtidigt, menar Runciman, kan man studera 1900-talets politiska kriser (vilket han gör i sin bok), och finna att Tocqueville/Bryce-resonemangen visar på framsyn;
the cumulative effect of these same crises fits the pattern laid out by Bryce and by Tocqueville before him: failure leads to success, success leads to failure and the truths that might close the gap between the two are always somewhere out of reach. We still read Marx and Nietzsche because we want crises to be moments of truth. What Tocqueville reveals is that moments of truth for democracy are an illusion. Democracy muddles on through war and revolutionary change, its confusions ineradicable and its progress inexorable. It never fully wakes up and it never fully grows up. (33)