På onsdag har vi i Cap&Schizo-gruppen seminarium om ”Övervakning i kontrollsamhället”. Har knapprat ihop två texter inför tillställningen.
Den första texten är ett utkast till poppig kort-essä, tänkt som del i en artikelserie om övervakningssamhället i Stockholms Fria Tidning. Något kortfattat kan man säga att den handlar om att vi måste släppa den i debatten ständigt återkommande Orwellska metaforen ”Storebror ser dig”. Den slutsatsen når jag genom att jämföra dagens övervakning med den som Ingrid Segerstedt-Wiberg var utsatt för. Texten är hyfsat inspirerad av Deleuze ”Postskriptum om kontrollsamhällena”, men även av Karin Boyes Kallocain och Jonathan Rabans Surveillance (se debattartikel och recension).
Den andra texten är ett torrt akademiskt papper om hur sammansättningen av det moderna storföretaget alltmer börjar följa det samhälleliga ”diagram” som Deleuze pratar om i sin text. Texten utgår från Deleuze/DeLandas sociala ontologi (assemblage-teori), kostar på sig att kritisera postskriptumet lite lätt, och jämför kontrollsamhällesdiagrammet med DeLandas ”Panspectrocism”. Allt förankras i exempel från affärsvärlden – hur Wal-Mart och Google skapar sin dominans genom ”analytics”-strategier, hur vårdandet av ”national security” kom att översättas till en kriminalisering av industrispionage, hur man kan använda sig av agent provocateurs för att infiltrera open source-communities osv.
Den som missar seminariet kommer sannolikt ha möjlighet att se videoövervakningen av tillställningen.
http://www.flickr.com/photos/ndesh/2077170191/
Ha! ”We are all spooks now”…
Spännande texter, Kalle! Den torra ska jag ta mig an nu på lunchen tänkte jag (men jag ska vägra ge mig in i marxism-debatten igen… 🙂 )
A propos demokratiseringen av övervakningsmetoderna, en liten betraktelse:
Dagligen får jag samtal, i egenskap av anställd vid en central statlig rättsmyndighet, från människor som vill använda våra register för att kolla upp en granne, en eventuell hyresgäst, någon man ska köpa en bil av – en annan medborgare kort och gott. De kan bli mycket upprörda när jag meddelar att register varken är samkörda eller möjliga att begära ut, och spottar ”offentlighetsprincipen” i örat på mig.
Jag brukar lugnt och stilla försöka förklara att offentlighetsprincipen inte har till syfte att hjälpa medborgare att granska medborgare, utan är till för att medborgaren ska kunna granska myndighetens arbete. Det perspektivet mottas med total oförståelse, som att ”vad skulle det vara bra för?”. Själv tycker jag att det var ganska klokt resonerat av mig…
Staten uppfattas som ett lydigt verktyg i den enskildes hand. Och medmänniskan är en presumptiv skurk. Många attityder av typen ”Den som har rent mjöl i påsen räds inte besiktningsmannen” kan härledas ur detta. Det är en poäng.
Den andra poängen är att lyfta något som ofta faller bort i övervakningsdebatten, eftersom det har en så tydlig servicehöjande funktion för den enskilde: Det pågår stora arbeten med att ”samköra register” och liknande, svetsa samman informationssystemen inom statens alla förgreningar. Jag tror att de flesta inte förstår vilken otäck potential sådana samkörningar har…
… absolut, just sammansvetsningen av dessa olika loggar/register är ju central för kontrollsamhällesdiagrammet (eller panspektrocismen, som jag hellre kallar det).
Kul att du vill kolla över texterna – och synd att du sannolikt inte kan komma på onsdag. Ser fram emot det seminarium då vi kan reda ut kapitalism-begreppet!!
Äh, du skriver så långrandigt att man inte hinner läsa på en lunch… 😉
Skämt åsido, jag kunde ju ha skippat inledningen, som är variant på teman du har haft uppe förut, men just att man läst huvudpoängerna förr brukar kunna ge värdefull information om små skiftningar och tysta revolutioner. Med det sagt, efter att ha läst inledningen: Jag har tidigare velat fråga hur DeLandas tredje axel, som fundamentalt åtskiljer expressiva komponenter från materiella, hänger ihop med hans hätska kritik mot ”textism”. Nu frågar jag det – hur?
Väldigt intressant!
@ Marcus – japp, var tvungen att ta med ett intro till assemblage-teori, eftersom det är genom den som man bäst förstår vad kontrollsamhället innebär. Men det är sant – det är lite ctrl-c, ctrl-v som ligger bakom det hela… (hehe)
DeLandas tredje axel: Jag tror att han helt enkelt ville lägga till den för att då får en snygg symmetri mellan ”territorialisering” och ”kodning”. (Det tillåter oss att prata om ett assemblage som mer eller mindre territorialiserat, och mer eller mindre kodat.)
I Deleuze existerar inte ”kodifiering” som en separat kategori på samma sätt – han pratar ju om att en assemblage kan sägas vara starkt ”stratifierad”, om den är både starkt territorialiserad och starkt kodad.
DeLanda menar inte att ”specialised expressive media” som texter och gener inte påverkar hur assemblages/strukturer sätts samman. Det viktiga i sammanhanget är att de betraktas i kontexten av ”relations of exteriority”. De är plug-ins, som tillsammans med andra plug-ins kan skapa emergenta helheter. De skall alltså inte ses såsom utgörande ”ultimate reality”:
”despite the importance of genetic and linguistic components for the consolidation of the identity of biological or social assemblages, it is crucial not to conceptualize their links to other components as relations of interiority. In other words, the interactions of genes with the rest of a body’s machinery should not be viewed as if they constituted the defining essence of that machinery. […] In an assemblage approach, genes and words are simply one more component entering into relations of exteriority with a variety of other material and expressive components”
(A new philosophy of society, sid 16)
DeLanda menar dock att vi – under de senaste årtiondena – levt med en humaniora/kulturanalys/konstkritik (samhällsvetenskapen är på god väg) som agerat såsom texten just utgjorde essensen av samhällsstrukturer.
Jag håller med honom:
– Hos oss finns det företagsekonomi-professorer som menar att företag blir det som företagsprofessorer skriver att företag är.
– Det är fortfarande så att kultursidor – och ”progressiva” politiska tänkare, bokutgivare etc. – gör analyser som bygger på att uteslutande studera/kritisera/dekonstruera ”diskurser”. (Ofta som ett resultat av olyckliga läsningar av tänkare som Foucault.)
– Man kan förstå varför akademiker och kulturkritiker gillar att anamma denna världsbild: Den får ju dem att framstå som världens skapare; att framstå som viktigare än de egentligen är.
Detta är en kvarleva av 68-generationen och därmed är den ondska. (-ish.. något av ett overstatement, men ändå…) Låt oss släppa textismen, antroprocentrismen, och tanken om att politik är att göra subversiva läsningar av ikoniska verk (pjäser/böcker/filmer etc.). Låt oss gå vidare. Kom igen – det är nu det händer!!!
Jo, med viss reservation för att beskrivningen i den senare delen av din kommentar blir väl polariserad kan jag hålla med om textupptagenheten, framför allt inom akademin, och att den förtjäner mer än en välriktad spark i röven. Jag köper det. Men att etablera en separat kategori för kodning är ju att bjuda in hela textbesattheten i assemblageteorin, den kategorin erbjuder en smitväg för alla som fortsatt vill separera Idén och Materien, Själ och Kropp and what have you.
För mig är det snarast en viktig poäng att expressiva komponenter också (de)territorialiseras och (de)territorialiserar. Förstår du vad jag är ute efter?
Jaa, tror det. Grejen är följande:
1. Man måste se flödet av expressiva komponenter precis som flödet av materiella sådana. Gener och texter/diskurser skall ses i evolutionära termer. De utvecklas över tid, fortplantar sig genom att använda assemblages som ”värddjur”. Med andra ord, tänk ”mem”.
2. Påverkan av dessa mem/virus/whatever på assemblages är kontingenta. Precis som i Foucault’s Discipline and Punish – panopticon arkitekturen och diskurser kring förbrytare råkar sammanstråla på en viss plats, vid en viss tid. Resultatet blir en emergent helhet (som sedan abstraheras från fängelset och blir ett samhälleligt diagram). Icke desto mindre – det är en tillfällighet när detta uppstår.
3. Flödet av materiella och expressiva komponenter följer alltså samma flöden. Ingen kan underordnas den andra. Det vanskligt att skilja dem åt – det är ju bara våra mänskliga sinnen som gör att vi kan prata om dem på olika vis. Vi kallar något ”materiellt” för att det är ”synligt”; vi kallar något ”expressivt” för att vi kan ”uttala” det. Indeed, Deleuze content och expression är parallellen till Foucaults ”visibilities” respektive ”sayabilities”.
4. Deleuze pratar vidare om att de bara är expressiva och materiella i relation till varandra. Samma komponent kan spela olika roller i olika assemblages.
Så, i den meningen kan nog expressiva komponenter deterritorialiseras. Hur menar du att de kan deterritorialisera?
Jag tänker att de kan påverka ett assemblage genom att störa andra expressiva ”plug-ins”, därmed störa det far-from-equilibrium-läge som ett assemblage/strata utgör, och leda till viss upplösning… men jag skulle nog kalla de avkodning. Tror jag.
Polariserande, jag?? 😉 Visst, jag överdriver. Men någon måste mucka lite gräl med det text-besatta etablissemanget inom kultur- och akademi-Sverige.
… coming to think of it… kontrollsamhället/panspectrocismen kan alltså ses som ett diagram där övervakning av visibilities har spritts till övervakning av även sayabilities.
Deterritorialisering är ju inte bara upplösning, utan också avpolleterandet av ”oönskade” element. Här finns mycket att hämta ur Foucaults diskursiva makt-begrepp (enkelt att relater till textbesattheten i akademin, för övrigt) – att inkludera och exkludera genom språkbruk är ju en väldigt konkret deterritorialisering, i Deleuze vidare bemärkelse.
Det jag vänder mig emot är vissa självmotsägelser som tycks uppstå i och med kodnings-axelns införande, som att hävda att expressiva komponenters påverkan på assemblages är kontingent, men ändå påstå att en assemblage kan upplösas genom avkodning. Eller det vi diskutera häromlitesedan, att Marx ”uppfann” Kapitalismen, vilket tycks göra ideologin till en första artikulation snarare än en andra. Redan den parasitiska metaforen du använder under punkt 1 är problematisk eftersom den antyder en fundamental (essensialistisk) separation mellan expressiva och materiella komponenter, när du sedan under punkt 4 kan hävda att ”de bara är expressiva och materiella i relation till varandra”.
Jag anar att DeLanda överkompenserar när han vänder sig mot upphöjandet av texten till ”ultimate reality”. Deleuze erkänner ingen hierarki mellan expressiva och materiella komponenter. DeLanda råkar vända den textiga hierarkin upp-och-ner i sin iver att kritisera den…
Eller så har jag bara missförstått! 😀
Kanske kan man uttrycka min frågeställning så här: Vad är egentligen skillnaden mellan en hårt kodad assemblage, och en assemblage vars expressiva komponenter är mycket aktiva i territorialisering/deterritorialiserings-processen?
Som jag förstår det (starka reservationer här!) är skillnaden ingen särskild alls, men då man vinner tydlighet genom att analysera assemblagen längs en tredje kodnings-axel, förlorar man också en del av poängen att materiella och expressiva komponenter är likvärdiga, involverade i samma tillblivelseprocesser, och manifesterar sina egenskaper genom relations of exteriority med varandra. Det är lite grand som att välja om man ska betrakta elektromagnetisk strålning som ett materiellt partikelflöde eller en expressiv vågrörelse beroende på vilket fenomen man vill studera – det finns en poäng med att separera materialiteten från expressiviteten, men ingetdera ger en ”sann” bild av vad som verkligen händer…
Hmmm… Jag kommentarbombar vidare med att utvdiga detta resonemang till att omfatta vår diskussion om kapitalismen:
Idén om Kapitalismen är något som kommit utifrån (från Marx) och infiltrerat assemblage och superassemblage så till den grad att de kodats om för att bättre motsvara Idén. Idén om Kapitalismen är parasitisk så till vida, och skild från ”egentliga” ekonomiska strukturer. DeLandas kodnings-axel hjälper oss att göra den avslöjande analysen. Men bilden av en parasitisk normerande überkod säger egentligen ganska lite om hur det fungerar – den frammanar istället illusionen av Idén som en första artikulation, något fristående väsen som tar över och ordnar om materiella processer. Detta är en falsk bild.
I själva verket är Idén om Kapitalismen, precis som Idén om den Flitige Arbetaren, en komponent, en plug-in i assemblage och superassemblage – inte en karta som tvingar verkligheten att anpassa sig efter den, utan som fyller kartans funktion i det större sammanhanget (fältslaget, orienteringstävlingen etc).
Samtidigt förstår jag personligen det som att Idén om Ändlös Kapitalackumulation fanns innan Marx formulerade den, men hans enorma inflytande har sannolikt förlängt överlevnaden för just det diagrammet. Det vill säga, en Marx-oberoende Idé om Ändlös Kapitalackumulation har också fungerat – och fungerar alltjämt – som plug-in i vissa assemblage (exempelvis the Corporation), men man bör undvika att göra misstaget och upphöja den till en parasitisk überkod, en essens hos Kapitalismen med stort K, som något enhetligt och världsomspännande.
Jag vet inte om jag är tillräckligt tydlig i hur jag formulerar detta… För att ”avslöja” fenomenet att Texten är kontingent i förhållande till en assemblage är kodningsaxeln användbar, men inte för att förklara hur asssemblagen fungerar eller har blivit till. Man måste därför vara oerhört precis när man använder den, och välja förklaringsmodell efter syfte med analysen. Kodningsaxeln bör inte förstås som en del av en generell modell för att förstå funktionen hos assemblages, lika lite som vågrörelse är del av en generell förklaringsmodell för fenomen ”orsakade” av elektromagnetisk strålning.
Äh, jag vet inte… Vad tror du?
Hej igen,
förstår vad du menar, men jag tror att mycket av poängen med ”den tredje axeln” är just att göra denna ontologi aningen enklare för samhällsvetare som inte är vana vid fransk filosofi. (2006-boken är väldigt tråkigt skriven, jämfört med exempelvis 1997-boken.)
”Vad är egentligen skillnaden mellan en hårt kodad assemblage, och en assemblage vars expressiva komponenter är mycket aktiva i de-/territorialiserings-processen?”
Kom ihåg: De-/re-territorialisering har endast att göra med materiella komponenter. (Som jag förstått det.) Expressiva komponenter kan däremot vara mycket aktiva i stratifieringsprocesser.
Sedan kan ju en hårt kodad assemblage samtidigt ha en låg grad av territorialisering. För att prata Foucault igen, tänk dig ett spatio-temporalt sammanhang där:
1. lagar och teorier om kriminellt beteende är tajt-definierade, jätte-hegemoniska etc. etc., men där
2. panopticon-arkitekturerna fungerar lite halvkass (fångar kan gå in och ut, dålig genomlysning i cellerna, ”socialdemokratiskt flumfängelse”..). Här kan man ju se att det inte blir så mycket till disciplin – bägge typer av komponenter behövs för att en effektiv disciplinär apparat skall uppstå (emergera).
Om huruvida man gör ideologi till en ”första” artikulation eller inte:
1. man skall inte tänka att den första artikulationen (content) är ”före” eller överordnad den andra (expression). (Följer av ovan.)
2. kapitalism-diskursen är ju ingenting (får ju inga stratifieringsprocesser) om den inte pluggas in i ett assemblage, i en stratifieringsapparat, där även det moderna aktiebolaget, sätt att resa kapital, fackförbundet osv. ingår. Alla dessa komponenter kommer samman, och skapar något som liknar det som Marx beskrev.
Detta betyder dock inte att Marx fångade ”kapitalismens essens”. Däremot kan han, med sin teori, deltagit till att en viss typ av strata uppstått; till att immanenta processer har letts till att bygga system som liknar de som Marxisterna pratar om. (”Transcendenta essens”-teorier kan alltså ha effekten att skapa molära strukturer.)
Med andra ord: Det finns ingen ”kapitalismens essens” eller ”kapitalismens naturlagar”. (Dessa är ”bara” Marx ”uppfinningar”.) Det som finns är materians immanenta stratifieringsprocesser. Strata som blir vad de blir beroende på vilka plugins som råkar hamna i denna assemblage. Detta är i sin tur beroende av evolutionära processer i flöden av materia, energi, pengar, kroppar, gener, texter, artefakter osv. (Detta är poängen med DeLandas ”non-linear history”.)
Man kan inte säga att Marx tankefigur skapade storföretagen, eller ens fackföreningarna. De uppstod även av att vi under 1800-/1900-talen lärde oss att hantera dubbelartikuleringen till att bygga hierarkier – här var militären pionjärer. Vissa innovationer (materiella komponenter) har även spelat roll.
Dock skulle de inte ha fått dagens skepnad om Marx-memet (i lycklig symbios med Adam Smith-memet och andra mem) inte hade råkat finnas på plats under detta skede i historien.
Jag tror att vi ändå närmar oss något här…
Expressiva komponenter är aktiva i stratifieringsprocesser, men denna expressivitet (som en del av morfogenesen) uppstår – som jag förstår det – ändå genom relations of exteriority med materiella komponenter. Det vill säga, allt är ”från början” obestämda komponenter men vissa kommer att spela en materiell roll och vissa spelar en expressiv roll, beroende på relations of exteriority i det aktuella sammanhanget. Komponenter som sådana kan dessutom spela en expressiv och en materiell roll samtidigt (det genetiska råmaterialet exempelvis). När du säger ”De-/re-territorialisering har endast att göra med materiella komponenter” vill jag säga att ”de-/re-territorialisering har endast att göra med komponenters materialitet”… Snacka om att klyva det hårstrået på mitten! 🙂
Jaa, visst är detta framtiden?
Om att de-/re-territorialisering endast har att göra med komponenters materialitet – ja, så kan det nog vara. För content/komponenter-som-spelar-en-materiell-roll är väl alltid synliga/materiella. Tror det.
Samtidigt funderar jag – territorialisering är ju inte bara ”skarpheten” i ett assemblages gränser, utan även dess interna homogenitet. Men denna kanske alltid uppnås av materialiteter, a.k.a. komponenter som spelar en materiell roll.
Pingback: 99, our 68 » Prat, prat, prat, prat
Pingback: Tema övervakning i Fria Tidningar « strötankar och sentenser
Pingback: Federa » Ur bloggarkivet » Tema övervakning i Fria Tidningar
Den förstnämnda texten finns nu på SFT:s webbplats (http://www.stockholmsfria.nu/artikel/20704).
Pingback: 99, our 68 » Beyond Big Brother
Pingback: 99, our 68 » Latour pÃ¥ LSE: A new datascape, a new social theory