Var igår på Who Makes And Owns Your Work, och hade ett speciellt uppdrag: Att bidra till kunskapsskapandet, men inte genom ett traditionellt föredrag. Här följer en (hyfsat utförlig) redovisning av mitt arbete.
WMAOYW, som hölls i Årsta Folkets Hus, bestod av en samling aktiviteter – seminarium, filmvisning, presentation av konstprojekt osv. – men samlade temat var följande:
Vem äger rätten till konstnärligt arbete i dagens informationsbaserade ekonomi? Hur kan man som konstnär eller kulturproducent positionera sig i förhållande till ägande och distribution av materiella och immateriella produkter?
Mitt uppdrags syfte
Jag var inbjuden att delta i delprojektet ”The Employed Among Us”, arrangerat av Michele Masucci. Spännande upplägg: Vi vill ofta dessa tillställningar som ställen där några inbjudna talare överför sin visdom till åhörare. Därför får dessa talare betalt, medan åhörarna ofta betalar för att tillgodogöra sig denna kunskap. Samtidigt är ju den kunskapsproduktion som dessa events ger upphov till komplexa än så. Även besökarna – eller rättare sagt deltagarna – bidrar ju till kunskapsskapandet. Borde inte alla, eller ingen, få betalt?
För att komma åt denna problematik var tre av besökarna på WMAOYW betalda för bidra med sitt arbete, men som besökare/deltagare. Dessa var inte utannonserade – jag ytterligare två inbjudna var alltså betalda för att delta i denna process. Det var sedan upp till oss att hantera denna situation:
-
Hur skulle vi agera som ”hemligt betalda” kunskapsskapare?
-
Behöver vi speciella incitament för att ge något till processen; för att vara kreativa?
-
Skulle vi, som betalda kunskapsbyggare, agera annorlunda än alla andra, obetalda kunskapsskapare?
Min strategi
Efter att ha sett över programmet tänkte jag att min roll i sammanhanget skulle vara att bygga något på mitt arbete med Otto von Busch, där vi försökt att ”abstrahera” diskussionen om copyrights inom kulturell produktion och konsumtion (musik, film osv.) till att beröra annan produktion och konsumtion (exempelvis kläder, bilar osv.).
I någon mån hade jag även en agenda att sprida ett avmarxifierat budskap på tillställningen – ett för snävt fokus på arbete-kapital-relationen leder också till att vi missar viktiga aspekter av allt det som står på spel i debatten om immateriell rättigheter. Ville alltså sprida ett mer DeLanda-inspirerat (och viss mån Latour-inspirerat) perspektiv på dessa frågor.
Av dessa skäl gjorde jag ett antal ”interventioner”, med syfte att lyfta dessa frågor med deltagarna. Med mig hade jag även några ex av abstract hacktivism och av publikationen från The Dale Sko Hack – tänkte att jag skulle göra något med dem i mina betalda diskussioner med andra deltagare. Här kommer en kort redovisning av dessa interventioner.
Redovisning
– Intervention 1, 12h52: Hamnar just i en diskussion om möjligheten att abstrahera detta tänk från diskussionen om musik, film och visuell konst. Personen ifråga, som jag redan känner, håller på med scenkonst, och planerar ett antal projekt om hur teatern kan stöpas om utifrån dessa tankar. Vi pratar lite klädhack; han får ett ex av The Dale Sko Hack (se bild nedan).
– Intervention 2, 14h57: Ny diskussion om att abstrahera detta tänk, denna gång främst till att diskutera den katedraliserade bilindustrin, och dess möjlighet att stänga ned den DIYiga kunskapsproduktion kan blomma upp utanför företagens väggar. Även denna person är någon jag känner; även denna person vill ha en skohacksbok.
– Intervention 3, 16h26: Inspirerad av Ottos projekt Syntax/144 beslutar jag mig för att parasitera på/fördjupa ett av de officiella konstprojekt som utgör WMAOYW. Det råkar bli Stockholm Green Map (som för övrigt verkar mycket intressant och viktigt) som blir värd åt mitt parasiterande – de har en framträdande plats i lokalen. Lägger alltså helt enkelt upp exakt fem ex av skohacksboken på deras bord. Besökarna plockar upp och börjar läsa skohack tillsammans med gröna kartor, några lägger tillbaka boken. 51 minuter senare (17h17, se andra bilden) finns bara ett ex kvar.
– Intervention 4, 17h08: Diskussion om Ottos utställning ”Hackers and Haute Couture Heretics” på Garanti Gallery i Istanbul med två nya – mycket trevliga – bekantskaper. Vi beudrar utställningsflyern och pratar om när en småskalig DIY-produktion av droger/läkemedel blir otrevlig. (De nya bekantskaperna tycker att redan den småskaliga krämarsituationen är otrevlig; jag gillar inte när en sådan verksamhet hierarkiseras/stratifieras/katedraliseras.)
– Intervention 5, 19h17: Jag måste lämna Folkets Hus för återfärd mot Göteborg; gör ett sista desperat försök till parasitering/fördjupning. Värddjuret blir WMAOYW-programmen. (Kunde dessvärre inte följa upp spridningen, men har hört från trovärdiga källor att exen senare under kvällen var utspridda i lokalen.)
Analys
OK, så till frågeställningen: Vad gjorde jag egentligen annorlunda, jämfört med om jag hade varit där oavlönad? (Sannolikt hade jag tagit mig dit ändå.)
För det första: Under detta uppdrag fick jag för mig att jag borde dokumentera mitt arbete – vilka jag pratat med, när, och vilken kunskap delade med mig av. Därav ovanstående dokumentation; därav denna tråkiga text (”Syfte”, ”Dokumentation”, ”Analys”). Antagligen ville jag visa att jag verkligen utfört ett arbete.
Alltmer började jag känna mig som småföretagaren som samlar kvitton åt Skatteverket, i syfte att överföra sina aktiviteter från civilsamhällessfären/”den informella ekonomin” till näringslivet/den formella ekonomin – för att visa att det inte var subjektet/människan som agerade, utan att det var den naturlagsdrivna företagaren som agerade.
Den moderna ekonomin bygger ju just på denna separation av den förment naturlagsdrivna marknaden från allt det där subjektiva som pågår i ”samhället”. Det är bland annat av detta skäl som mittfåre-ekonomer inte ser att innovationer är resultat av politiska kamper – att marknadsekonomiernas framgång har minst lika mycket att göra med förenings- och yttrandefrihet som med ”rent ekonomisk” frihet. Innovation och politisk kamp, entreprenörskap och aktivism, är samma sak. Det är bara så att det saknas kvitton som kan dokumenterar att – för att ta ett exempel – bilsäkerhetsindustrin växte fram som resultat av några läkare och sjuksköterskors aktivism.
Paradoxen är att jag sannolikt skulle pratat med människor ändå, och att jag skulle tagit med mig böcker upp för att distribuera – även om jag inte hade varit avlönad. Någon gång gjorde jag ett långt och svamligt inlägg i en av debatterna: Ett instick om hur tanken om den förgudade Auteuren, som skapar någonting ur ingenting, verkligen måste skrotas – speciellt som denna föreställning nu börjar smyga in i näringslivet, som ett nytt sätt att legitimera katedraliseringen av ekonomin. Detta gjorde jag inte som en del av mitt uppdrag, utan för att det känns gött att dissa Arty Management-gänget på Handels i Stockholm.
Alltså, om man skall vara krass: Förutom pengar i min ficka, genererade betalningen inte så mycket mer än just redovisning; kvitton.
För det andra: Betalningen skapade även en del besynnerliga relationer till mina medarbetare, samt mina gamla och nya vänner. Mina interventioner byggde ju mycket på att sprida exempel och experiment som utförts av Otto, inte mig. Dessutom är ju själva texterna i publikationerna skrivna av både mig och Otto.
Detta är normalt sett inga problem; vi brukar försöka sprida dem så mycket vi kan, oavsett vem av oss som råkar representera vårt gemensamma arbete. Detta samförstånd rubbas något när jag får betalt för att bara hänga. Otto bryr sig säkert inte, men jag känner att det inte är helt cool… Nåväl.
Ett annat problem är mina vänner: Personerna i intervention 1 och 2 var människor som jag känner sedan tidigare. Det var kul att ses, och diskutera våra respektive projekt. Vännen talade om sitt, jag talade om mitt, och mitt i all mysigheten kändes det bra att ge bort en bok. Någonstans när jag får för mig att dokumentera det hela har vår relation blivit en transaktion. Det som skulle kunna ha varit en gåvoekonomi övergår till att bli en marknadsekonomi. Jag är ju betald för att vara trevlig och ge bort böcker – även till mina vänner, som i ett kort ögonblick blir någonting… annat än vänner.
Man kan dra detta ett varv till: Jag hade kunnat strunta i att dokumentera, och bibehålla det vänskapliga (gåvoaspekten) i handlingen. Samtidigt hade jag då haft mindre att dokumentera till min arbetsgivare – så jag valde att kallt offra vänskapen en sekund, för att säkra mitt arvode.
Betalningsaspekten påverkade även min relation till de ”nya” vännerna i intervention 4. Vår diskussion drog åt flera håll – vi pratade inte bara klädhack och krämare. Exempelvis diskuterade vi hur det är att arbeta som kreatör i konstellationer med andra kreatörer, att bygga upp gemensamma jobbkontakter och portfölj, och sedan skapa en schysst uppdelning av arvoden.
Hur som helst – mycket trevligt – men någonstans kände jag mig oschysst som satt där och fick betalt för att prata. Nämnde detta för dem – röjde alltså min identitet för dem – men de verkade inte ta illa upp av det faktum att jag hade betalt för samtalet. Hmm – kanske hade jag just stött på de andra två ”employees among us”?
Kul redovisning! Sannerligen inget dåligt resultat av interventionen. De ambivalenta känslor du uttrycker platsar väldigt bra i projektets syfte.
Känslan av oschyssthet associerade jag genast till Teater Moments vansinnesbra uppsättning av Faust, som jag just sett två gånger på en vecka. Där demonstrerar Mefisto livets inneboende orättvisa genom att välja ut en person i publiken och till denne ge tillbaka dubbla biljettpriset i hundralappar, för att sedan elegant spinna vidare på de känslor av att vara snuvad som gror i övriga publiken..
Ja – riktigt fiffigt genomtänkt, detta projekt.. Det väckte en hel del frågor, som jag inte riktigt var beredd på.
Känner, vid det här laget, till identiteten på en av de andra betalda deltagarna. Roligt att vi båda kände att vi borde göra våra röster hörda under konsultationen. Som sagt, min kommentar var egentligen oberoende av mitt arvode. Men det är klart, med pengarna som brände i fickan kände man kanske, mer eller mindre omedvetet, att man borde seeda mer och lurka mindre.
… och dessutom Rasmus – bra jobbat med filmen! Jag var tvungen att smita ut innan den var färdig (19h17, som sagt), men det såg bra ut. Jag hörde att det utbyttes kommentarer med juristerna i diskussionen… ? Antar att vi får läsa mer om efterspelet framöver.
Kul uppslag. Av din redogörelse att döma fick de valuta för pengarna. Intressant det där med agenda i situationer/relationer.
Pingback: Copyriot » Ägeri och hierarki, öppenhet och redundans, konst och kopiering: WMAOYW
Hmmm… Det hela mynnar alltså ut i att relationen arbete-kapital alienerar subjektet Kalle från ekonomiske Kalle, gör hans relationer till transaktioner – överhuvudtaget åstadkommer själva den splittring mellan subjekt och objekt som är föremålet för Marx kritik av ”kapitalismen”. 😉
Äh, jag vet inte varför jag landar här hela tiden i diskussioner med dig – jag ser mig inte ens som marxist, och jag tar din sida i fråga om sak i stort sett varje gång. Men jag måste bara göra en poäng av att du ibland tycks kritisera marxism på samma grunder som Marx kritiserar kapitalismen. Frågan är ju om det är marxismen som har ett för snävt fokus på arbete-kapital-relationen, eller om problemet med kapitalismen är att den skapar just ett sådant alltför snävt fokus (genom de verkningar du besrkiver här ovan…)?
Hmm, ja – jag är medveten om att jag kom in på tankar om kommodifiering osv. i lördags. Men detta är helt OK i min mening, jag har aldrig sagt att Marx inte var något på spåren. Det finns en spänning mellan arbete och kapital (om vi nu tillåter oss skapa de identiteterna), det finns alieneringsprocesser osv.
Problemet är när man gör dessa små sanningar till Den Stora Sanningen – när man börjar se dessa som ”eviga” och universella Naturlagar, där man tolkar alla samhälleliga fenomen utifrån dessa lagar. (Typ ”det var Kapitalismens essens, dess tendens att skapa återkommande kriser av överproduktion/underkonsumtion, som gjorde att jag var tvungen att lämna biografen innan jag hann se färdigt på Steal this film part 2.)
Marx was onto something, men det var de Beauvoir och Veblen också. Det är när allting underordnas Marx – vilket vänstern har gjort under de senaste 150 åren – som det börjar gå fel. Det är nämligen då som Marxismens ”performativitet” börjar bli problematisk – det är då som tankarna från värdeläran, reducerandet av människors identitet till antingen ”arbetare” eller ”kapitalist” osv. börjar bli självuppfyllande profetior.
Visst, många marxister tänker väl att det är bra att värdeläran performeras till att bli sann – att vi drivs mot en revolution driven av proletäriatet. Samtidigt har vi ju sett att den där revolutionen aldrig kommer (vilket iofs förklarats av nya marxbaserade ”critical theories” – precis som man gör inom de religioner som väntar på apokalypsen, men skjuter upp den genom att ”läsa om” bibeln).
In the meantime tvingas vi andra nonbelievers
1. stå och vänta på att vänstern skall sluta vara så blind inför alla de där andra mekanismerna som också skapar lidande.
2. se vägar att minska detta lidande förpassas – om och om igen – för att dessa lösningar inte passar in i den världsbild som marxisterna skapat.
Så – precis som Rorty skrev – läs Kapitalet eller Manifestet, ta in texternas budskap, men gör det på samma sätt som vi bör tillgodogöra oss Bibelns (eller för den skull Koranens) budskap. Läs texterna som för att lära dig något om utsatthet, läs dem som ett sätt att bygga solidaritet med andra – men läs den inte som någonting som fångar Sanningen om världen.
Som så många sagt innan: Man måste skilja på Marx och (det som blev av) Marxismen.
Mycket bra svar! Just det där om kritiska teoriers performativitet är särskilt träffande.
Jag ser i första hand Marx som den alltjämt viktigaste samhällsfilosofen, eftersom han i praktiken var först med att formulera en posthumanistisk samhällsteori som inte utgick från någon fundamental dikotomi mellan det mänskliga subjektet och hennes objekt. Den typen av samhällssyn är vi ännu (150 år senare!)bara i början av att våga utforska. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att det största eländet uppstår när man tar Marx och parar med ett antropocentriskt samhällsparadigm till något slags ”marxism”. De flesta marxister har helt enkelt varit mer radikala än Marx när det gäller praktiken, men långt långt mindre radikala i tanken…
… insåg just att jag inte svarade på din fråga, utan gick in i min vanliga Marxist-rant. 🙂
”om det är marxismen som har ett för snävt fokus på arbete-kapital-relationen, eller om problemet med kapitalismen är att den skapar just ett sådant alltför snävt fokus?”
– På a svarar jag ”ja” och på b svarar jag också ”ja”. Fast bara om jag får kvalificera b med att säga att kapitalismen är den tankeformation som marxister upprätthåller.
Det finns ingen essens i ”Kapitalismen” (i meningen ”det ekonomiska systemet”), men däremot kan ekonomin börja fungera på det sätt som Marx skrev om, genom emergenta processer.
Detta sker genom att matter-energy organiseras, genom immanenta processer, där ”myten om Kapitalismen” fungerar som ett överlagrande kitt (den andra artikulationen i den stratifieringsprocess som Deleuze pratade om). Det är tron på en transcendent essens som bidrar till skapandet av en molär enhet – ett mer eller mindre sammanhållet system.
Så – ja, Marxismen har ett snävt fokus på arbete-kapital, och tron på Kapitalismen bidrar till att upprätthålla en värld där arbete-kapital-relationen blir den primära.
PUH!!
Nå, det går att debattera det här i all evighet så klart. Jag tycker än så länge att det är intressant och givande (och vill återigen poängtera att min ståndpunkt i diskussionen mycket väl kan vara en annan än i ”verkligheten). Säg till om du bara tycker att det är tröttsamt. Jag behöver nämligen ställa en följdfråga:
Teorin om marxismens performativitet kan ju vändas åt andra hållet: Är inte idén om ändlös kapitalackumulation performativ i sig, utan att behöva ta omvägen över marxismens kritik av densamma? (Annorlunda uttryckt: Är inte översättningen av ”kapitalism” till ”Det rådande ekonomiska systemet” en förenkling som varken gör Marx eller marxism rättvisa, en halmgubbe kort och gott, som det är betydligt enklare att avfärda eftersom det ju inte finns något enhetligt ekonomiskt system med en innboende naturlagsenlig essens? Och så vidare…)
Absolut inte tröttsamt – mitt puh var mest en ursäkt för min egen långrandighet. Och absolut – jag vet att du resonerar, inte nödvändigtvis ger uttryck för din uppfattning.
Ja, idén om ändlös kapitalackumulation är i sig performativ (så gott som alla väletablerade ”vetskaper” är).
Jag menar dock att Marx kritik av Kapitalismen går längre än så. Detta gör att inte bara kapitalackumulation performeras, utan även
– reduktionen av människor och deras motiv i termer av kapitalist/arbetare (därav stratifieringen av svensk politisk ekonomi; Svenskt Näringsliv/Timbro vs LO/SAP)
– tron på detta systems lagbundenhet, utifrån (platonska?) essenser, och den kausalitet som detta ger upphov till.
I någon mån kan man säga att Marx ”uppfann” Kapitalismen genom sin kritik av densamma.
Nja, jag är inte riktigt med på det. Drar man det så långt så är man väldigt nära den välbekanta fällan att överskatta den mänskliga tanken som normerande för samhället. Det är nästan att göra idén till en första artikulation, och inte en andra… Dit ska vi ju inte, eller hur?
Jag vill hellre säga, att bit för bit territorialisera/deterritorialisera människor och deras motiv i kapitalist/arbetare-kategorier är just vad kapitalismen själv gör, och det är blott i den mån Marx och hans efterföljares teorier bidrar till detta kan man säga att de ”uppfinner” kapitalismen. Kapitalism är den process som ständigt delar den sociala produktionen i kategorierna arbete och kapital, binder olika konsekvenser till detta (och kallar det lag) – kort sagt producerar illusioner av essenser.
Hm, tycker du bara når halvvägs i dina strävanden att ställa dig utanför evenemangets strukturer… du accepterar din roll som betald… är inte det naturliga nästa steget – som jag saknar i din redogörelse – att du skulle betalat dem du pratat med?
…och inte bara då det belopp du fick som betalning utan dessutom lika mycket till, vilket alltså hade gjort dig inte bara till en besökare ”som alla andra” utan till en egen organisatör av en intervention inom en intervention (den du fick betalt för) under ytterligare en annan (själva arrangemanget som det marknadsförs på wmaoyw:s hemsida).
Bara en fundering.
Marcus, jag gillar din stringens i den post-humanistiska kritiken av textbesatthet! Najs.
Hur som helst – jag menar att Marx uppfann Kapitalismen, i meningen ”den tolkning av ekonomin som just Kapitalism”. Jag försöker nämligen vara konsekvent med att inte kalla vårt ekonomiska system för ”kapitalism” – just för att det ger fel konnotationer. (Jag är kanske onödigt mycket DeLanda-slav här, men ändå…)
(Av samma skäl försöker jag inte kalla ekonomierna i väst ”marknadsekonomier”, eftersom de senaste århundradena har inneburit att rhizomatiska marknader ersatts med hierarkier/strata – anti-marknader har ersatt marknader.)
Med andra ord – jag tror inte att kapitalismen är en faktisk process, så mycket som en tankefigur; ett raster av flera för att förstå ekonomin. Marx är uppfinnare till detta raster.
Den faktiska process som jag (för tillfället) tror existerar är den process med vilken abstrakta maskiner ”aktualiseras” i den faktiska världen. (Världen av matter-energy.) Bildandet av strata (dubbelartikulering) är en sådan process, bildandet av meshworks/”self-consistent aggregates” en annan.
Jag tror inte att kapitalismen har en egen abstrakt maskin. (Men jag är inte säker.) Däremot tror jag att den av Marx uppfunna tankefiguren – Marx-memet – kan bidra till att vissa stratifieringsprocesser blir mer beständiga. (Till att vissa strukturer emergerar, till att strata slår rot på vissa sätt, på vissa ställen i den faktiska världen.)
Och jag tror att de som blivit bärare av Marx-memet tenderar till att se just dessa strata, och ta det som inteckning för att världen verkligen är Kapitalism. Vilket i sin tur propagerar Marx-memet ytterligare.
Är dock öppen för att ändra mig på denna punkt. (Håller med dig om att man är farligt nära den där antroprocentriska textbesatthet som vi hatar så mycket.. 😉 ) Vi borde prata om detta i D&G-gruppen!!
Nej, kapitalismen har ingen egen abstrakt maskin. Fram med bibeln:
”There is no universal capitalism, there is no capitalism in itself; capitalism is at the crossroads of all kinds of formations, it is neocapitalism by nature. It invents its eastern face and western face, and reshapes them both – all for the worst” (p. 22)
Flödet av kapital är snarare det som intensifierar abstrakta maskiner, som ger dem energi och gör att de sväller. Därmed kan exempelvis storföretag deterritorialisera hela länders levnadsmönster (ex asiatiska tigerekonomier) väldigt snabbt. Detta flöde är ju knepigt att stoppa eller sakta ned, men eftersom de måste realiseras i assemblage så finns det alltid en potential att ändra på dem. Nationalstaterna har ju försökt göra detta med lagstiftning, och har historiskt lyckats med det. Men det finns nu en massa effekter som lagstiftning inte når eftersom dessa ”crossroads” har globaliserats. Både cirkulationen av materialiteter (produkter, råvaror) och incorporeal transformations (marknadsföring, medier, relationer) konstituteras i mycket större, längre och mera interpenetrerande assemblages, vilket gör att vi måste skaffa nya vapen för att kunna återta politiken!
(det blev visst lite abstrakt)
För övrigt: Begreppet kapitalism hos D&G måste vi diskutera utförligt, både hur vi kan använda oss av det och hur den idéhistoriska relationen till Marx osv. ser ut.
1. Glöm att jag kallade kapitalismen ”en process” i förra kommentaren. Det är galet. 🙂
2. Ja, låt oss diskutera detta grundligt i ett bättre forum…
@ Marcus och Christopher,
ja – vi får prata kapitalism mer framöver, inom ramen för läsgruppen – det blir bra, först övervakning/kontrollsamhälle, sedan kapitalism.
@ Parkinson,
jag försökte inte hålla mig utanför arrangemangets strukturer, jag ville bygga på/utöka/parasitera på arrangemanget. (Precis som moderna ekonomin; bygger nya verksamheter på gamla, om och om igen; kullagerindustri skapar bilindustri som skapar bilsäkerhetsindustri som skapar…)
Men hur som helst – jag håller med, det hade varit roligt om man hade orkestrerat någonting sådant som du nämner – någon verksamhet där jag skaffar mig egna anställda!
Äh, jag måste pilla vidare på sårskorpan:
Frigör bilden av kapitalismen från allt utom det enda som betyder något – den är en axiomatik, och axiomet är ”Ackumulera kapital!”. I den mån flöden av materia och energi relateras till varandra utifrån denna axiomatik har vi kapitalism.
Låt oss alltså bortse från vad flödena består av – människor, pengar, produkter, vadsomhelst – och fokusera på noden där flöden möts. Noden, relationen, kan upprättas av många orsaker, till exempel för att ackumulera kapital. Det är en värde-lös orsak, oändligt flexibel och möjlig att realisera på ett oändligt antal sätt, utan värdering. Den kan producera den bästa sjukvården, lika väl som den nedrigaste snuffpornografin.
Kapitalism på ett samhällsplan, som ett mer sammanhängande system, består av institutioner som beskyddar uppdelningen av social produktion i arbete och kapital. LO-SAP-Svenskt Näringslivs bekanta stratum är ett skolexempel. Äganderätter, även immaterielrätter, är andra bitar i ett kapitalistiskt samhällspussel. Detta är inte kapitalismen som sådan, utan några av alla möjliga sociala reproduktioner som verkar för dess axiomatik.
Uttryckt så, förändrar det din ståndpunkt, Kalle?
Det är bra, pilla på! Återkommer snarast… på väg till Malmö…
… nu tillbaka.
Hmm, vet inte om det förändrar min ståndpunkt, men det känns som att det liknar det sätt på vilket D&G själv beskriver kapitalism. Inklusive det där begärbegreppet som jag inte riktigt får ordning på.
Jo, jag uttrycker mig medvetet mer som D&G, och mindre marxistiskt. Men det finns inte mycket (om något) hos Marx som egentligen säger något annat. Däremot har marxismens mest publika uttolkningar varit mer leninistiska, och det är ofta där vi finner problemen. Marxister som Lukacs, och för min del ännu hellre Althusser, har ständigt kommit i skymundan, rentav avfärdats som apologeter. (Althusser är för övrigt bryggan mellan Marx och D&G, nyckeln till att förstå kopplingen, om ni frågar mig – via den starka inverkan på Foucault som Althusser hade, det ”epistemologiska brottet” etc.)
Mycket intressant rapport Kalle! Inte minst i relation till samtidskonstens ekonomi och arbetsfördelning.
Särskilt just nu, när det finns en tendens att vilja återgå en tydlig arbetsfördelning mellan konstnär, kritiker, historiker, samlare, curator, institution, gallerist, etc, som som i många meningar utmanats på samma sätt som uppdelningen mellan SAP-LO strukturen på svensk arbetsmarknad, under senare år (särskilt efter 99:)).
Först tänkte jag att texten liknar den typen av rapport som skrivs av anställda på gallerier och institutioner till deras arbetsgivare när de är ute och arbetar på mässor och biennaler, ofta i sammanhang där det är gränsen mellan arbete och fritid, övergått till slags ”totalt arbete”.
Sedan tänker jag att just avsaknaden av referenser till konstvärldens och samtidskonstens historia och ekonomi faktiskt gör det till en mycket intressant konstkritik text. Men då måste jag samtidigt bortse från den långa tradition av att betala andra för att medverka i sitt verk, som Micheles verk skriver in sig i.
Detta för mig till det jag ser som problemet med texten (som en del i Micheles verk).
Det handlar om att subjektets (Kalle) bekräftelse av vad vi skulle kunna kalla en uppfattning som det mer eller mindre råder en obehaglig sensus communis kring idag. Låt mig ta två exempel:
1.
”Paradoxen är att jag sannolikt skulle pratat med människor ändå, och att jag skulle tagit med mig böcker upp för att distribuera – även om jag inte hade varit avlönad.”
Samt
2.
”Alltså, om man skall vara krass: Förutom pengar i min ficka, genererade betalningen inte så mycket mer än just redovisning; kvitton.”
Kanske har detta bara att göra med den reflexivitetsfetishism som man lätt hamnar i rapportformen.
Snacka om reterritorialisering.
Hej Frdrk,
kul att du orkade dig igenom texten! Som sagt, jag kände mig ”skyldig” att skriva den.. jag var liksom satt i skuld.. och detta gör den lite torr. (Som du säger, kan mycket väl tänka mig att liknande rapporter skrivs inom konstvärlden, adresserat till uppdragsgivare.)
Tror jag förstår vad du menar om textens problem: Rapporten blir lite kluven, eftersom jag inte kör på den torra rapportformen hela vägen, utan slänger in lite ”second-guessing” reflexivitet i slutet.
Vet inte varför det blev så. Antagligen för att det kändes som att jag var skyldig uppdragsgivaren lite av den varan.. lite rapport och lite slutsatser, lite empiri och lite visdom, så att säga..
—
Hur som helst – tror att Micheles projekt kommer fortsätta i olika skepnader; finns nog utrymme för ytterligande undersökning av temat.
Det är just detta som känns så spännande med texten. Det så kallade ”problemet” är det jag verkligen gillade.
1, Uppdrag 2. skuld 3.rapport 4.reflexivitet (som bekräftar likheten med en situation där inte uppdraget funnits). Hur ska vi förstå denna process produktivt idag?
Just skillnaden som uppstår i en jämförelse som aldrig hade varit möjlig utan uppdraget, skulden och rapporten är mycket intressant. Vad man kan göra med denna skillnad intresserar mig mycket.
Ja.. hmm.. detta borde man kanske göra någonting av. Vi får ta och diskutera at lenght någon gång!
Dessutom – såg din utmärkta Konstmuseum-diss i dagens GP – mycket lyckat: ”Say no more”!
Förresten – Frdrk, vore inte en text om detta precis vad Art Monitor behöver?