Göran Rosenberg talade i söndagens Godmorgon Världen om att EU står inför någon slags sanningens minut.Institutionerna står till synes handfallna inför de kriser som präglar medlemsländerna – och samtidigt är det just samarbetande länder som kan finna någon slags lösning. 

I dagarna hålls det toppmöten kring frågan, men än så länge ser det inte som att en sådan lösning är i sikte – snarare ökar klyftorna mellan medlemsländerna. Återigen – precis som i Greklandskrisen – ser vi hur politiska prövningar hanteras på ett sätt som får samarbetsparterna att glida alltmer isär.

Samtidigt, om någon form av lösning, eller åtminstone halvlösning, skulle komma till stånd skulle detta kunna bli en vändpunkt för EU och dess relation till det där undflyende europeiska demoset. Skulle detta verkligen kunna bli ”det europeiska ögonblicket”? Well, notera Runcimans diskussion om hur våra (demokratiska) politiska system – just när det sett som mörkast ut, just när systemen verkar vara nära den totala kollapsen och den totala moraliska bankrutten – så här långt lyckats vända krisen till triumf. Med andra ord, det är endast i krisläget som demokratin (äntligen) lyckas leverera.

PS. Martin Sandbu, en av mina favoriter på FT, har skrivit en intressant text där han spekulerar lite om vad som motiverar olika medlemsländers handlande:

The two most welcoming countries in Europe are Germany and Sweden. […] Most of the others, however, are twisting themselves into contortions to avoid letting people in. It is hard to banish the thought that guilt motivates determined action, and empathy does not.