En deprimerande valutgång, men en viktig lärdom för vänsterliberaler.

OK, Ny Alliances projekt att marginalisera Dansk Folkeparti misslyckades. Det verkar som att det blir mer av samma i dansk politik, åtminstone inom överskådlig framtid. Inte minst kan vänsterliberaler – både danska och svenska – dra några viktiga slutsatser ur valresultatet.

Lärdom 1: Det Radikale Venstres val att bilda stark enlighet med sossarna verkar inte ha betalat av sig. DRV gick tillbaka, nästan halverade sina folketingsledamöter – från 17 till 9 mandat. Många vänstersinnade som vill se ett alternativ till både regeringen och sossarna valde istället att rösta på Socialistisk Folkeparti (som dubblade sina mandat).

SF är ju ett parti som är långt bättre än svenska vänsterpartiet – gjorde för länge sedan upp med kommunismen, var gröna tidigt, har utveckat en mer produktiv och pragmatiskt inställing till EU. Samtidigt är deras program – att skapa fler jobb i offentlig sektor – inte särskilt inspirerande eller framåtblickande. Man kan kort sagt se SF som en vänsterfalang inom socialdemokratiet.

Icke desto mindre verkar detta räcka för att mobilisera vänsterväljare som är trötta på mer-av-samma-politik. Sossarnas politik verkar ses som ganska lik den sittande regeringens – och DRV lyckades inte formulera en agenda som var tillräckligt mycket av ett brott med denna politik.

Detta har delvis att göra med att DRV, efter Naser Khaders uppbrott och bildande av Ny Alliance, har försökt finna en ny politisk identitet – och på detta sätt tvätta av något av sin ”halalhippie”-image. Alltså har DRV spenderat mycket av valdebatten på att diskutera klimatfrågan – kanske till och med på bekostnad av ”liberal tolerans”-budskapet. Detta verkar ha varit en missbedömning – många sökte sig till istället till SF, som ansågs vara ett bra alternativ för de som gillar tolerans och öppenhet. Så, lärdom 2 är att DRV bör försöka att samtidigt bibehålla en miljöprofil och ett budskap om liberal tolerans.

Dessa lärdomar kan lätt översättas till den position som svenska miljöpartiet befinner sig i. Eriksson och Wetterstrand har ju på senare år alltmer börjat flörta med liberaler, så varför inte lära sig av DRV? Därför:

1. Miljöpartiet måste vara noga med att ses som distinkt från socialdemokraterna.

2. Denna profil behöver inte bara inskränka sig till att vara miljörelaterad. Det finns utrymme för ett svenskt parti som gör anspråk på att vara vänsterliberaler. De liberala – i anglo-amerikansk mening – dragen måste framhävas ytterligare. Kanske även dags för förskjutning av betoningen av namnet – från miljöpartiet till De Gröna?

3. De Gröna måste, precis som DRV, se över hur man kan tvätta bort den skogsmulle-image som uppenbarligen är ett hinder för att bredare folklager skall känna sig hemma i partiet. Visst, det är tråkigt att ytan spelar roll… men ser inte att rätten att se skogsmullig ut är någonting som måste drivas av De Gröna.

4. En profil som skiljer sig från socialdemokraterna kan, och bör, mejslas ut inom den ekonomiska politiken. Här kan nämligen De Gröna bidra med någonting nytt.
– Man är redan inne på rätt spår, med sin mer liberala syn på arbetsmarknad, och parallella kritik av våra krigsvälfärdsföretag. Här skymtar en ekonomisk politik som river ner de hierarkier som Den Svenska Modellen gjort sig beroende av.
– De Gröna nosar även på nya bolagsformer, som kan bli en väg ur den centralstyrda frimarknads-Stalinism inom vård, skola och omsorg som både höger och sossar fastnat för.
– Vi kan även hoppas på ett nytt förhållningssätt till vilket social skyddsnät som behövs i en tid då utsattheten främst finns hos såväl hemlösa och missbrukare, såväl som hos alla de projektarbetare/frilansare/egenanställda som står utanför alla trygghetssystem.

Om De Gröna sätter igång denna process kan de mycket väl bli den kraft som avgör svenska valet 2010. Väljarna finns där, i den radikala mitten, om vi bara skapar en sådan.