Har visst glömt att lägga upp min senaste text om kapitalflykt… gör det nu istället:

—

Det sägs att hösten efter ett valår är speciell. Eftersom nästa valrörelse ligger långt fram i tiden kan politiker och opinionsbildare kosta på sig att se bortom det kortsiktiga partipolitiska käbblet och föra nya, blocköverskridande diskussioner. Frågan är bara vad dessa kommer att handla om?

Min gissning är att frågan om skatte- och kapitalflykt kommer att klättra på agendan. Brittisk-baserade Tax Justice Network etablerar sig starkare i Sverige, vilket sannolikt kommer att reflekteras i debatten. Dessutom har norska regeringen, i enlighet med deras anti-korruptionsarbete, börjat engagera sig i frågan.

Skatteflykt förknippas ofta med svenska skidåkare som bor Monaco, eller svenska företag som registrerar sig i skatteparadis. Men flyktiga pengar utarmar inte bara den svenska statskassan. De skapar betydande problem i utvecklingsvärlden. Hur skall ett land kunna bygga en ekonomisk infrastruktur och demokratiska institutioner om alla resurser flyter ur landet?

Problematiken orsakas delvis av att multinationella företag undviker skatt genom så kallad ”internprissättning” mellan dotterbolag. En annan orsak är dock att enskilda individer i fattiga länder av säkerhetsskäl väljer att placera sina tillgångar utomlands. Oavsett vilket är denna dränering av resurser mer skadlig än ”vanlig” skatteplanering, där kapitalet åtminstone stannar i landet. Kapitalflykten är ett problem i sig.

Det är oklart hur omfattande denna flykt är. Ett problem är att dessa pengaflöden är dolda, inte minst av banksekretess. Uppskattningar tyder dock på att hundratals miljarder dollar lämnar utvecklingsvärlden varje år. Det kapital som läcker ur fattiga länder överskrider alltså biståndet från rika länder. Samma uppskattningar tyder på att  läckaget ökat under senare år.

Detta perspektiv på internationell utveckling är spännande eftersom det utmanar både bistånds- och frihandelsivrare. Enprocentsmålet är viktigt, men ter sig futtigt i relation till den kapitaldränering som pengaflykten ger upphov till. Fattiga länder kan handla sig till välstånd, men först då ett globalt skatteramverk ger dessa länder en rimlig chans att bygga upp sina institutioner.

Alltså är det inte självklart vilket politiskt läger som kommer att göra dessa frågor till sina. Inte minst eftersom biståndsorganisationer och enskilda organisationer delvis är beroende av samma regler som öppnar upp för dessa flöden. I värsta fall leder detta till att kapitalet fortsätter att läcka ur utvecklingsvärlden: Kanske är för många beroende av status quo?

—

Tummen upp: Brysseldiskussionen om att EU bör släppa in fler utvecklingsländer i IMFs styrelse.
Tummen ned: Microsofts påtryckningar inför omröstningen om en global dokumentstandard.