Om vi äntligen kan lämna Marxismen bakom oss kommer våra försök att skapa självorganisering bli mer framgångsrika.
Satt imorse med på den Konstnärliga Fakultetens doktorandseminarium om Alisdair MacIntyre. På agendan stod kapitlet ”Three perspectives on Marxism: 1953, 1968 1995”, ur Ethics and Politics, som handlar om hur filosofen ifråga har förhållit sig till marxism under sin karriär.
Jag har alltid läst om MacIntyre som kommunitarist, och blev därför lätt förvånad av att läsa om hans marxistiska ståndpunkter. För marxist, det är han: Mycket av texten är en upprepning av de naturlagar som antas gälla för Kapitalismen, inte minst om detta systems självförstörande tendenser.
Som brukligt för marxister låter han denna naturlagsbundna modell-kapitalism förklara ett flertal samhälleliga problem. Exempelvis talar han om pleonexia – driften att vilja ackumulera – som ett karaktärsdrag som uppmuntras av Kapitalismen. Intressant nog kopplar han inte denna ”drift” till Marxismen som vetenskap. Detta roffarideal har ju tagits såsom en given utgångpunkt för både Marxism och nationalekonomi, och eftersom vetenskaper är både deskriptiva (beskriver ett fenomen) och performativa (deltar i att skapa fenomen) så bör Marxismen självt ses som del i främjandet av pleonexia. Med andra ord: Marxismen är – mer än någon annan tankeströmning – delaktig i att skapa den totala Kapitalism som den säger sig motverka.
Som andra marxister gillar MacIntyre heller inte ”liberal social democracy” (ett begrepp som funkar utmärkt på engelska, men som verkar oxymoroniskt på svenska), eftersom liberalismen och socialdemokratin endast – i bästa fall – kan integrera arbetarrörelsen i den parlamentariska demokratin, vilket i sin tur leder till ett tämjande av rörelsen. Detta är ett bra exempel på den ”Capitalocentrism” som präglar marxismen – den enda formen av orättvisa/ofrihet/exploatering/marginalisering/”offerskap” som kan existera i samhället är det ”rena” arbetar-offerskapet. (Alternativt, alla former av orättvisa och ofrihet kan i slutändan härledas från arbetar-offerskapet.)
Detta leder till en besynnerlig slutsats: Alla frihetskamper, alla former av utanförskap kan ju inte drivas utanför demokratins ramar – i praktiken måste dessa olika offerskap finna rimliga demokratiska kompromisser. Om inte annat för annars konkurrerar ju dessa former av utanförskap med det reformutrymme som arbetarkampen behöver. Arbetaridentiteten, däremot, antas utgöra en form av överordnat überutanförskap. Den Svenska Modellen var ett bra exempel på detta: Medborgares lidande och samhälleliga problem hamnade på reformagendan först när dessa kunde definieras i arbetarkampstermer. (Kvinnors kökstillvaro behandlades som ett arbetsmiljöproblem, bilsäkerhetsfrågan blev en fråga först när facket/skyddsombudet på Vattenfall börjar driva arbetarkamp för bilsäkerheten osv.)
Hur som helst, det intressanta är att efter allt detta trötta marxisttugg sluter sig plötsligt MacIntyre till följande: Vägen framåt måste vara att försöka organisera samhället enligt decentraliserade, participatory communities:
In this situation what is most urgently needed is a politics of self-defense for all those local societies that aspire to achieve some relatively self-sufficient and independent form of participatory practice-based community… (155)
Här börjar jag hålla med honom, nedmontering av den moderna ekonomins anti-marknader/strata/hierarkier låter bra. Dock finns det två problem: För det första är Macs moraliserande kommunitarism är lite väl mycket Amish för min smak. Det andra, och kanske större problemet, är att detta ideal har varit med delar av den socialistiska vänstern sedan mycket länge. Det har ju faktiskt pratats gillesocialism i flera hundra år – och ingenting händer.
Min teori är att socialisterna inte lyckats nedmontera anti-marknaderna för att de helt enkelt har analyserat ekonomin på ett opraktiskt sätt. Kort sagt, de har fokuserat på den marxistiska tankefiguren om den totala Kapitalismen och den ständigt expanderande Marknaden – dess inneboende lagar, dess tendenser osv. Vad värre är – detta har skett på bekostnad av att bygga en förståelse för den hierarkisering/stratifiering/disciplinering som den moderna ekonomin genomgått under de senaste århundradena.
Denna senare förståelse understryker att det finns en viss ”abstrakt logik” som slagit rot i ekonomin. Denna utveckling har sprungit ur materians immanenta egenskaper – det behövs inte någon transcendent kraft, varken Gud eller Marxistiska Naturlagar, som har gjort att vi nu lever i en ekonomi dominerad av hierarkier.
Det finns inte heller någon ”masterplan” för dess utveckling. Våra hierarkier har uppstått spontant, delvis som ett resultat av kontingenta förhållanden; tillfälligheter. Exempelvis, som Foucault menar, framväxten av Benthams Panopticonarkitekturer råkade sammanfalla med framväxten av nya ”vetenskaper” för att klassificera objekt och människor. Detta blev grunden till ett nytt ”diagram” för alltmer effektiva institutioner – fängelsen, skolor, fabriker, sjukhus, arméer.
Utvecklingen är dock även ett resultat av att vi själva lärt oss tämja denna logik, i våra institutioner (våra storföretag, våra statliga myndigheter osv). Om vi verkligen vill skapa participatory communities måste vi börja förstå hur en alternativ logik kan få dessa communities att hänga samman. Sannolikt kan vi lära oss av andra självorganiserande processer – i naturen, på Internet osv. – och replikera dessa i andra sammanhang.
Detta projekt kan vi dock inte utforska så länge vi fortsätter att se ekonomin såsom marxister gjort i 150 år. Att fortsätta se Kapitalets väsen, Kapitalismens påstådda transcendenta essens och naturlagar, eller de förhatliga borgarna som fienden vore olyckligt. Denna världsbild har lett vänstern fel i 150 år. Utmaningen ligger någon helt annanstans – i de processer av immanent självorganisering och emergens som vi bara under senare årtiondena börjat skönja.
Blandar du inte ihop marxistisk analys med marxistisk ideologi här? Jag har svårt att se att Marx begrepp och syn på relationer mellan arbete och kapital inte skulle fortsatt ha stark sprängkraft./VS
Hej VS,
jo, man bör skilja på olika M-ord. Inte minst försöker jag vara noga med att skriva om marxISM och inte Marx. (Filosofen själv var sannolikt mindre essensialistisk och motorisk i sitt tänk än vad -ismen blev.)
Dock finns det saker även i marxistisk analys som jag har problem med. En bra inslagsvinkel är en text som liknar MacIntyres, skriven av Richard Rorty (”Failed prophecies, glorious hopes”, i Philosophy and Social Hope). Denna som också tar upp relationen mellan kristendom och marxism, men på ett sätt som jag tycker är mer produktivt.
Rorty menar – kort sagt – att både kommunistiska manifestet och bibeln har varit utmärkta i att skapa hopp, men är farliga när de ses som profetior.
MAO: Dessa texter har lyckats med att skapa uppslutning kring viktiga frågor: Det är bra att folk samlas kring den gyllene regeln, eller kring försök att förbättra arbetares situation.
Samtidigt är båda texterna farliga om man läser dem som Sanning – som korresponderande mot någon transcendent, obändig makt – antingen Gudom eller Natur/Vetenskap. När vi tror oss veta att det är osanning att ”andra gudar hava”, eller att ekonomins och samhällets essens kan sammanfattas genom arbete/kapital-relationen (värdeläran) – de är då vi börjar offra människor för den där Stora transcendenta Sanningen.
Alltså, mitt främsta problem den marxistiska analysen är att den ställer upp en bild av samhället som underordnat en transcendent essens – en bild där de kapitalistiska järnlagarna är obändiga (de är ju Naturliga), där allt ont kan härledas ur kapitalets utsugning av proletariatet.
Detta leder till att
1. andra former av uteslutning och andra maktrelationer är blott (i bästa fall) yttringar av arbete/kapital-relationen, och därför faller bort
2. en missriktad analys av ekonomin (”kapitalismen”), där för mycket fokus ligger på bourgeoisins förehavanden. Detta gör att vi missar den moderna ekonomins militäriska ursprung, såväl som hur dess stratifiering/hierarkisering fungerar.
3. försök att skapa alternativa ekonomiska logiker stängs ute, eftersom det ju är omöjligt att göra någonting utanför de kapitalistiska järnlagarna.
Det finns mycket att lära sig från Marx, men bara om man läser honom som Rorty gör – som en person som satte fingret på en av flera maktrelationer. Marxismen tar dock detta perspektiv, och omvandlar det till en exkluderande, totaliserande och essensialistisk Sanning.
Vänstern skulle må så mycket bättre om den kunde släppa denna -ism. Fram tills dess kommer vänstern att förbli en konservativ politisk kraft som stabiliserar ”kapitalismen som vi känner den”.
Intressant inlägg! Jag medger att kommunitarismen har en del sympatiska sidor, men det känns inte överraskande att MacIntyre har en syn på kapitalismen som kan uppfattas som (eller är) ortodoxt marxistisk. Lite grann som de kristdemokrater som ännu på nittiotalet kunde höras kritisera den ekonomiska globaliseringens baksidor.
Vad har du för syn på kommunitarismen (om vi bortser just från den syn på Kapitalism som framkommer ovan)?
Hmm,
jag tror att jag var mer positivt inställd till kommunitarismen för några år sedan – det är lätt att halka in på den när man läser mycket om alternativ/social ekonomi.
Känner dock alltmer att det är bra att hålla sig ifrån denna -ism. Främst för att den lägger fokus på främjandet av moraliska communities: Jag tror att dessa i praktiken kan bli alltför 1) dogmatiska/intoleranta och 2) slutna. Har nog graviterat mot en mer klassisk (vänster)liberal hållning på denna punkt..
Vad tycker du?
Jag är nog benägen att hålla med. Samtidigt är en (vänster)liberal som Michael Walzer väldigt kommunitär i sina uppfattningar, även om han värjt sig mot att kallas kommunitarian. Fast Walzer kan ju också kritiseras (vilket Marcus gjort på min blogg). Jag tror aldrig jag stött på Walzers namn i något du skrivit – vad tycker du om hans idéer?
Hmm, ja, Walzer är en såndär som jag aldrig riktigt tagit mig tid till att kolla upp på riktigt, även om jag borde.. han är väl obligatorisk läsning i våra kretsar.. Har du någon uppfattning?
Dessutom: Text är på väg, har gjort en massa anteckningar som skall skrivas rent – hur bråttom är det?
Jag har inte jättebra koll på Walzer, och min uppfattning är ganska kluven, men jag håller på att läsa in mig (efter Marcus rekommendation/sågning). Han har en del intressant att säga, men man behöver inte hålla med. Jag är lite inne på den republikanska traditionen, och då ligger kommunitarismen nära till hands.
Det är inte tokbråttom med texten. Jag tänkte mest ligga på lite, eftersom jag varit dålig på det tidigare. Och så är jag förstås nyfiken också…
Är också svag för den aristoteliska etiken, och har för mig att MacIntyre är inne på den linjen.
Japp – MacIntyre är aristotelian.
Gott med texten – är lite sjuk idag, sitter hemma, så kanske sätter mig med den nu. Har bara lite annat att fixa med också (främst utställningen till Världskulturmuseet).
Ta det lugnt bara. Och krya på dig!
Will do!