Ett par introduktioner till bokens resonemang.
I fredags, på Kulturnatta, släpptes The Hambantota Connection officiellt. (Vi tjuvstartade lite på bokmässan – läs mer i denna artikel från min heminstitution.) Arrangemanget var delat mellan Hasselblad Center och Konstmuseets Museibutik, och vi körde en presentation om Hambantota som potentiellt uttryck för geopolitiska omvälvningar, framväxten av auktoritär ”Asian values”-kapitalism, och framväxten av modernitet.
En annan introduktion till boken finns i senaste numret av Ny Tid. I en finfin text av Fredrik Österblom nämns en del av de mer teoretiska poänger som vi skippade under boksläppet, inklusive referenser till teoretiska influenser (Whitehead, Latour, Tarde, Synecdoche New York osv.). Vi diskuterar även en av de utmaningar som projektet skapade: Hur skriva ihop den ”politics of the land” som vi sökte efter, och den ”politics of the littoral” som vi fann?
Denna utmaning gjorde att en viktig tematik i boken inbegriper frågan om att ”ta det stora greppet” på världen. I Chalmers-intervjun med Caroline Örmgård, säger att ”det går inte att helt enkelt ’zooma ut’ från Hambantota och få med allt” – varje ”grepp” är beroende av abstraktioner som extraherar särskilda aspekter av världen. Så, med andra ord, denna utmaning i boken skulle – som framgår i Österbloms text – kunna beskrivas i termer av ”skalor som går från micro till macro”. Mer korrekt, dock, är att tala om en rörelse från territorium till karta.
Ja, utmaningen ligger ju i att bryta med mikro/makro. Vi luras ofta att tro att vi befinner oss på en mikronivå om vi åker ut till en bonde och pratar med henom om vilka grödor som växer bra i just den jorden _där_ (singularitet). Men, grödan växer ju lika mycket för att det finns en marknad någonstans på andra jorden som säljer den förädlade grödan, eller för att det åker väldigt många kinesiska båtar utanför kusten. Att zooma ned till bondens åker, till båtens propeller, eller till en konsumbutik på Friggagatan tar oss inte till en ”mikronivå”.
Snarare är åkern, propellern och snabbköpsbutiken gigantiska abstrakta maskiner som kan skapa enorma globala materie/energi-flöden. Från solen till jorden (via gödslet), till propellerns referens (den hämtar hem, den skapar ”reference in the Indian Ocean), till sorteringen (Ford/Colt), prissättningen (Marx/Smith) och den urbana ”umwelt” (gentrifiering) som konsumbutiken vecklar ut.
Att ta det ”stora greppet” om dessa processer innebär nog inte så mycket en armrörelse som det innebär en benrörelse, dvs. att vi måste följa flödena.
Ja, fin beskrivning där! Och dessutom en poäng som jag måste tänka vidare på, det där med det förrädiska med mikro-referensen. Det är en sak att säga att makro-nivån/struktur-nivån är beroende av abstraktioner som greppar – en annan att också försöka tänka nytt kring mikro. Hmm, bra det där, låt mig tänka lite…
Det är en snårig djungel. Mikro/makro-kritiken är ju från Latour’s ”Give me a Laboratory and I will Raise the World”.
Men, sen är det ju lurigt med ”abstrakta maskiner”. De är ju egentligen inte abstrakta. En propeller är samtidigt konkret och abstrakt, dess fylum definieras ju till att den får vatten att röra sig på ett visst sätt, att den kan förflytta båtar osv. En ”äkta” abstraktion är ju en exterioritet, ex. att ”500 Newton dragkraft”. Abstrakta maskiner definieras alltid efter sina intensiteter, och dessa är alltid direkta och konkreta.
När vi tänker abstraktionen ”The Economy” så lockas vi framförallt att tänka den i makrotermer, ex. som BNP, transaktioner, profitkvoter etc. Det är då vi ”zoomar ut”. På bekostnad att vi inget förstår.
Dock kan även BNP ses som en konkret abstrakt maskin om man följer flödena som skapar BNP-siffrorna[^1]. Problemet uppstår kanske först när man tror att BNP *står för något*. Den blir abstrakt först som ställföreträdare för ”ekonomin”, ”välstånd”, ”tillväxt”.
[^1]: MacKenzie, D. (2008). Material Markets:How Economic Agents are Constructed. Oxford; New York: Oxford University Press.
Yes. På samma sätt som vi kan mäta propellers styrka i kiloNewton så kan vi mäta resultatet av miljoner små maskiniska flöden som BNP.
Men, kiloNewton är generiskt för bilar, båtar, rymdraketer och BNP kan vi räkna för länder, kontinenter och kommuner. Skillnaden mellan en bilmotor och dess hjul, mellan båten och propellern, mellan rymdraketen och raketmotornpropulsionen, är ju att det är krafter som är kvalitativt skilda, de ingår i olika assemblage.
Både kiloNewton och BNP döljer således kvalitéerna. I denna mening är de abstraktioner. Men, givet att vi ser dem som resultatet av referenskedjor (referens som ”hämta hem) snarare än något som ”refererar till något annat ” (den semiotiska återvändsgränden), kan vi se dem i konkretion.
För övrigt tycker jag också att det är relation till denna typ av frågor som fotografiet i boken är så lyckat. Fotografierna går ju att tänka i den konventionella meningen att de är just ”abstraktioner” eller ”utsnitt” som är tillverkade för att signifiera ”något annat”. Men det är en väldigt smal tolkning.
Jag kom att tänka på att fotografierna går att tänka som helt konkreta referenskedjor. Fotot (ovan) på ett halvfärdigt hotell/byggnad kan man ju se som en ”symbol för den pågående kinesiska nykoloniseringen”. Men då tänker man ju abstraktioner. Istället kan man se det som en referenskedja. Hotellet hänger samman med hamnen som hänger samman med kusten som hänger samman med båtarna osv. osv. Följer vi denna kedja kanske vi till slut hamnar på ett kinesiskt finansdepartement där allt detta ”abstraheras” till den kommande femårsplanen. Men för att komma dit måste vi ge oss ut i fältet, det är så att säga en empirisk fråga, en kartografi till fots (eller flyg, eller båt osv.).
Christopher: Mycket roligt att du tycker att det funkar med fotot, och just den där ambivalensen blev väldigt klar för mig/oss under projektet. Och det är en fråga som inte på något sätt ”löses” i boken; vi har valt att lämna den (och mycket annat) mer öppet.
Som sagt – vi hamnade på platsen med en ganska avgränsad plan för förskningen, men kände att allt som händer på platsen måste kunna sättas i ett större sammanhang. I boken presenteras en del sådana sammanhang – välkända termer som kapitalism, geopolitik och modernitet testas, och dessutom föreslås alternativa ”fångande” termer utifrån någon slags post-antropocentriskt perspektiv. (Mer specifikt: Jag lånar lite från Mitchells tanke om ”carbon democracy”, spekulerar lite kring om man lägga D&Gs tolkning av kapitalism som ett raster för att tolka antropocenens accellererade kvävecykel, funderar lite på vad det innebär att omtolka den välkända bilden av ”det moderna landskapet” som ”antropoceniska landskap”.) Men, som sagt, alla dessa försök nödvändiggör ett nyttjande av abstraktioner/kartor – vilka man skall hantera på icke-slöa och förhoppningsvis kreativa vis.
Om att följa referenskedjor snarare än att hoppa direkt till abstraktionen: Så kan man nog omformulera referensen till mikro/makro i intervjun. Man byta mikro/makro mot territorium/karta, men även mot referenskedjeföljande/abstraherande. Någonstans här finns också förklaringen till varför vi stannade på titeln ”The Hambantota Connection”. Det är inte bara en referens till en film om en hamnstad som tros agera transitplats för viktiga varor som implicerar makt-förhållanden osv., utan ordet ”connection” är centralt i berättelsen. Samband/kopplingar är centralt i berättelsen. I motsatsparet referenskedjeföljande/abstraherande ser vi ju olika sätt att hantera ens egna och andras sammansättning av connections.
Intressant diskussion! Inom poststrukturalistisk geografi är det poppis att prata om skiftet från ’topographical space’ till ’topological space’. Det sistnämnda kan fånga det flödiga perspektivet. En topologisk karta skulle trotsa den klassiska spatio-temporala abstraktionen av verkligheten.