Någon gång i våras började jag läsa om Katalonien. Det var nog i anslutning till övervakningskonferensen. Börjar lura på undersökning.

Bakgrundsläsningen började – föga originellt, kanske – i Orwells Homage to Catalonia. Om jag förstått det rätt är denna framställning av spanska inbördeskriget ganska inflytelserik – en berättelse om det dubbla i konflikten. (Att det var både en kamp för revolution och mot fascism; att anarkisterna kämpade både mot fascisterna och mot kommunisterna på den republikanska sidan.)

Kollade sedan på dokumentärfilm, där de som fortfarande lever från den tiden pratar om den praktiska organisationen av samhällsliv och industri i Katalonien under det sena trettiotalet. Slogs av hur det organisatoriskt intressanta i denna fråga – hur hålla igång fabriker utan överordnad makt? Sprang sedan över Deleuze prat om organisation:

The question of a revolution has never been utopian spontaneity versus state organization. When we challenge the model of the state apparatus or of the party organization that is modeled on the conquest of that apparatus, we do not, however, fall into the grotesque alternatives: either that of appealing to a state of nature, to a spontaneous dynamic, or that of becoming the self-styled lucid thinker of an impossible revolution, whose very impossibility is such a source of pleasure. The question has always been organizational, not at all ideological: is an organization possible which is not modeled on the apparatus of the State, even to prefigure the State to come? (Dialogues, sid 145)

Här kan man – som Ian Buchanan gjort i Deleuze Studies – ifrågasätta Deleuze hållning. D&G har ju i allmänhet lästs på ett sätt där politik anses ligga på ett annat plan än det ”låga” vardagsorganiserandet. Men ändå – jag gillar detta angreppssätt. När det talas om radikal politik blir det i allmänhet diskussion om ideologi, om postioner och yttranden. Det talas sällan om organisatoriska experiment.

Fallet Katalonien är rejält omskrivet – se exempelvis vad Federativs förlag givit ut. Samtidigt känns det frestande att ge sig på det hela, inte minst genom att dubbla upp perspetiven på ett sätt där man blandar in DeLandas krigsintresse. Känner verkligen att det skulle vara intressant att studera dessa konflikter som ett uttryck för en kamp mellan organisatoriska principer (alternativt organisatoriska ”diagram”, eller abstrakta maskiner). Om jag förstått det rätt var ju fascisternas militära organisation ”typiskt” hierarkisk, medan anarkisternas milis var ”självorganiserad”. Indeed, det är ju detta som gör Orwell kluven – milisen som ett jämlikhetens mikrokosmos, som dessvärre var relativt ineffektiv som krigsorganisation.

Känns som att man idag, i en tid då tanken om självorganisering ”kommit längre” – dels vetenskapligt, dels militärt – borde kunna undersöka detta på nytt. Återkommer förhoppningsvis kring detta.