Svensk politik blev plötsligt mer spännande igen.
Efter partiledarduellen i söndagens Agenda i SVT blev man lite trött. Efter en timme kunde man sluta sig till att väldigt lite har hänt inom både s och m. (Dock har moderaternas retorik förändrats påtagligt efter Reinfeldts intåg.) Om inte annat så var det detta som Sahlin ville hamra in i sina slutord – något i stil med att svensk politik alltjämt är samma gamla kamp mellan vänster och höger. (Hon borde varit mer uttömmande – svensk politik är en kamp samma gamla vänster och samma gamla höger.)
Så läser man Peter Erikssons intervju i dagens SvD (refererad i DN) och helt plötsligt känns svensk politik lite mer spännande igen. Eriksson hinner med att kritisera
- den svenska krigsvälfärdsekonomin,
- betongsossarnas vurm för gamla storindustrier och kompletta förbiseende av entreprenörer, samt
- ”nya” moderaternas hemliga stöd till de allra rikaste i samhället.
Mest omdiskuterat är dock kritiken av vänsterpartiet. Jag lyssnade på Ekots Lördagsintervju med Lars Ohly, och jag håller med Eriksson i hans kritik av v. Ohly är skicklig i att agera ”kritisk vänsterröst” i debatten, men vänsterpartiet verkar helt enkelt vara inte särskilt framåtblickande eller konstruktivt. Inte minst borde vänsterpartisterna vara oroliga över att Ohly inte ens verkar ha ambitionen att vara nytänkande eller konstruktiv. (Sen finns ju hela debatten om Ohlys kommunism, men jag orkar inte ta upp den igen, även om Eriksson gör det i SvD.)
Läste just socialdemokratisk bloggare (gruppbloggen kallas lägligt nog Danielssons Lakejer) som varnar sina läsare att det finns en ”tydligt liberal ådra hos en del miljöpartister i synen på frihet, individualism och ekonomisk politik”. Samme bloggare påpekar att Eriksson före valet tillkännagav att han kunde tänka sig en trepartiregering bestående av s, fp och mp. (Hänvisning till denna artikel i DN.)
Som jag ser det är det just denna frihetlighet som är spännande hos mp – som det ser ut nu i är det i denna ”illojala”, olydiga och frihetliga strömning som kan stå för de nya lösningarna i svensk politik. Dessutom tror jag att vänstern, om den verkligen vill återfå makten, kommer att behöva denna lilla virvel – hur störande den än må vara – för att förnya sig. Varken s eller v verkar ju förmögna att själva stå för denna förnyelse.
Så, Peter, kör hårt, din tid är nu! Nu väntar vi bara på en mer framåtblickande hållning inför stärkandet av den europeiska federationen…
Det var undertecknad som skrev det blogginlägg du refererar till.
Det står naturligtvis var och en fritt att förespråka liberalism, frihetlig sådan eller inte. Och jag varnade inte för de liberala miljöpartisterna; jag konstaterade bara att de finns. Det gjorde jag därför att många miljöpartistiska väljare inte känner till detta. De tror att (mp) är ett grönt vänsterparti.
Någon illojalitet är jag är inte ute efter; miljöpartisterna får alliera sig med vem som helst. Det jag säger är att om de vill regera med socialdemokrater bör de betänka att vi, liksom vänsterpartisterna, inte är liberaler.
Att som vänster mjuka upp inställningen till privatiseringar, skattesänkningar och arbetsrätt är inte att förnya sig. Det är att liberaliseras. Men att kalla det förnyelse låter naturligtvis bättre, och det är klart att liberaler gillar sossar som köper deras politik.
Gärna grön politik och tillväxtkritik – men utan blåa inslag. Det är som Helga Henschen sade: ”min gröna dröm är röd”.
Hälsningar
Daniel J
Bra talat, Kalle, jag håller för en gångs skull med dig tillfullo!
Härligt! Du och jag borde bråka mindre… 😉
@Daniel J: Sorry för sen moderering, kul att du tittade förbi!
Huruvida miljöpartisterna är förda bakom ljuset: Alla miljöpartister jag känner är fullt införstådda med det frihetliga i mp:s politik. Jag har en känsla av att det är detta som fått dem att inte välja s eller v… Men jag känner ju inte alla miljöpartister.
Om privatiseringar, skattesänkningar, arbetsrätten och ”vänstern”: Det är just här jag menar att v och stora delar av s har fastnat i en alltför fast hållning i vad som är ”vänster”. Detta leder till en slentrianmässig kritik av alla omvärderingar av exempelvis privatiseringar och arbetsrättens utformning.
Jag känner allt mindre att jag nödvändigtvis vill tillhöra någon slags vänster, men ändå – jag ser inte att det behöver vara höger att förespråka att…
1. tjänster inom vård/skola/omsorg får/bör utföras av icke-vinstutdelande (gärna lokalt ägda/drivna) enheter, där de anställda inte detaljstyrs av folkvalda. ”Det offentliga” behöver inte vara liktydigt med stat, landsting/region, eller kommun.
2. arbetsrätten utformas så att den inte bara skyddar den minskande skara medborgare som arbetar i klassiska 9-5-jobb inom svenska storföretag. (De människor som idag behöver skyddas är långt ifrån dessa miljöer.) Tyvärr så cementerar både Svenskt Näringsliv och LO/SAP-apparaten en ekonomi och en politisk debatt vars regler sattes i mitten av 1800-talet. Dagens utmaningar ser helt annorlunda ut en den tidens utmaningar, och det är dags att s och v inser detta.
Illojalitet: Jag menade inte att du såg mp som illojalt. Jag menade bara att det kan vara nyttigt att vänstern slutade se sin politik som en molär enhet – att vänstern måste tro på allt som är klassiskt Vänster.
Poängen är väl kanske att vänstern måste släppa den närmast patologiska ivern att klassificera hela världen som antingen rött/gott och blått/ont. Jag är dock medveten om det är lätt för mig att säga, som inte är medlem i något parti. 🙂
mvh
Kalle P
Observera att jag skrev miljöpartistiska VÄLJARE. De flesta miljöpartister vet mycket väl vad de tycker i dessa frågor, även om de konsekvent vägrar att låta sig ”typas”.
Jag kan försäkra dig att den kritiken är väl underbyggd och omsorgsfullt genomtänkt. Till och med OECD (och moderaterna) har ju ändrat synen på arbetsrätt, och privat vård och skola har aldrig visat sig vara billigare och effektivare än offentlig dito. I många fall tvärtom.
Nedan kommenterar jag dina punkter:
1. Jag kan inte se något självändamål med privat utförande. Detaljstyrningen är en myt. Som socialist förespråkar jag också arbetsplatsdemokrati. Jag vill att den offentliga sektorn skall bli ett föredöme i detta, vilket inte alls behöver stå i konflikt med det faktum att för att säkra jämlikhet och behovsstyrning krävs offentligt ägande.
2. Jag håller med dig om att arbetsrätten inte klarar av att skydda alla anställda på dagens otrygga arbetsmarknad. Principiellt är jag därför för en skärpning. Rätt till heltid, så som förslaget utformades, är en utmärkt idé.
Att tro starkt på något innebär inte nödvändigtvis att vara naiv eller sakna självkritik. Eller att tycka likadant som alla andra som kallar sig vänster, eller ens socialdemokrater.
Hej igen Daniel,
1. Det är alldeles utmärkt att du sett igenom myten om detaljstyrningen. Tråkigt att sjuksköterskor och läkare gått på denna myt – att de klagar på just detaljstyrning hela tiden. Någon bättre vetande apparatchik från partiet borde säga till dem på skarpen; de har ju helt enkelt fel. 😉
2. Just kravet om rätt till heltid illustrerar min poäng. Det är alldeles utmärkt för de som arbetar i inom ramen för 1900-talsidealet: Ekonomin skall utgöras av stora svenska tillverkningsföretag (subventionerade av staten genom militärmaterielbeställningar), som skall anställer arbetare i 9-till-5-jobb.
För denna typ av ekonomi kan ”rätt till heltid” vara en rimlig fråga att driva. Men – återigen – vi lever inte i den världen längre. Det är därför tråkigt att arbetarrörelsen lägger så stor vikt vid denna fråga. Återigen – de som behöver skydd idag inte kan vara en del av denna apparat. De behöver alltså andra former av försäkringar – men arbetarrörelsen vidhåller att det är rörelsens uppdrag att utreda dessa. (Istället är det avhoppade före detta s- och LO-folk som tänker mest nytt i detta avseende.)
Det är lovvärt att du tror stenhårt på något (statssocialism?). Samtidigt är det bra att hålla ett öppet sinne, att inte köpa alla auktoritära sanningar som tidigare fastslagits av hierarkin, och inte avfärda alternativa uppfattningar som ”myter”. (Det är till och med farligt att tro alltför starkt på något; hur skall vi annars förstå det blodiga 1900-talet?)
Jag har mer sympati för de som vågar tvivla på sina egna förvissningar, de som tror på pluralism, de som ser demokrati som ett sätt att skapa kollektiv intelligens.
Pingback: 99, our 68 » Danska valet: Vad De Gröna kan lära sig av Det Radikale Venstre
Jag trillade in här av en händelse. Visserligen är det mycket längesedan vi diskuterade denna sak, men jag tycker att din kommentar motiverar en replik.
1) Man skall akta sig för att föra principiella resonemang med endast personliga erfarenhter som argument. Men i detta fall blir det ändå nödvändigt: jag som läkarstudent med flera släktingar inom vården våndas och lider inte av detaljstyrningen, möjligen med undantag av de från den borgerliga regeringen initierade tuffare tag mot sjuka (i form av sjukskrivningsregler). Jag måste alltså bolla tillbaka frågan till dig – kan inte du be någon liberal tankesmedja att förklara för oss hur fel vi har? 😉
2) Rätten till heltid handlar inte om sentimentala känslor för tillverkningsindustrin men desto mer om en trygg arbetsmarknad. I alla branscher går utvecklingen mot osäkra anställningar, vilket helt sker på arbetsgivarnas villkor. För övrigt är är den tilltänkta lagstiftningen dispositiv, så några flexibilitetsproblem blir det inte.
3) Att sakna en (efter studier, diskussioner och många tvivel och tankar) politisk övertygelse är inte att vara förmer utan snarare att vara känsligare för andras ideologiska motiverade påtryckningar. Och att påstå sig vara öppen och för pluralism istället för att erkänna en liberal värdesyn är bara falsk marknadsföring.
Hej Daniel,
1) Intressant att höra om din personliga erfarenhet av vården. Samtidigt finns det många studier som pekar på just den problematik jag nämner ovan – såväl traditionell offentligt-styrd vård som den vård som drivs enligt ”privatise-and-regulate”-modellen lider . Det är för övrigt av detta skäl som New Labour lämnade Thatchers privatiseringsmodell och började experimentera med icke-vinstutdelande strukturer.
2) Jag ser att utmaningen för framtiden är att skapa en ekonomi mindre dominerad av storföretag; en ekonomi mer baserad på mikroföretag och självanställning. I en sådan är ”rätt till heltid”-kravet mindre relevant an frågan om hur vi skapar alternativ trygghet på arbetsmarknaden. I Nederländerna har man redan börjat driva denna debatt – startat ett fackförbund för frilansare, eftersom gammelvänstern inte förstått att trygghet idag betyder någonting annat än för 150 år sedan.
3) Jag säger mig inte vara ”förmer” än dig. (”Apparatchik” skrevs in a loving way.)
– Re: Liberal värdesyn – absolut, jag kallar mig liberal, men antagligen i en annan bemärkelse än du tror.
– Re: Pluralism – i allra högsta grad – jag har ju just pläderat för en mer pluralistisk ekonomi än den som LO/SAP och Svenskt Näringsliv varit överens om de senaste 80 åren…
mvh
KP