Här finns beskrivningen av nya boken The Hambantota Connection, som vi hoppas finnas tillgänglig på bokmässan. Någon av er kanske har beställt den redan – hej, Stefan! – så här en kort kommentar om det som väntar.

Det finns en hel del att säga om boken. Daidalos-presentationen är aningen mer uttömmande, men fångar kanske inte hela sammanhanget. Projektet började ju som en studie av det jag kallar ”the politics of the land” – dispyter om användningen av jordbruksmarken i det agrara distriktet Hambantota. (Det finns tre intros, en för varje författare, jag pratar om ”politics of the land” mitt intro.) Här finns alltså material om gödsel, bondepropaganda osv. Detta första steg i projektet är presenterat som fyra återpublicerade forskningsartiklar som ligger i ett appendix.

Huvuddelen av boken är dock en diskussion om ”the politics of the littoral” – alltså kustremsornas politik. Byn Hambantota ligger vid havet, och där byggs nu en hamn ”av Kina”. Kan man säga att ”Kina” gör något? Ja, det kan man faktiskt – här följer jag Dambisa Moyos resonemang i Winner Take All – bland annat därför att det inte är privata företag som bygger hamnen, utan organisationer som bör ses som kommunistpartiets förlängda arm. Med kustremsornas politik menar jag den dynamik som Virilio anspelar på:

For Virilio, the coast is the frontier where solid and fluid meet, a question of ”border to border” confrontation along the coastline itself; a question of dynamics and mechanics, where the dynamic of fluid flow is beginning to move ahead of the mechanics of ground-based transport. Questions of hydrology and meteorology are of another order than those relating to the static and to materials’ resistance. We are leaving solids behind and entering a new liquid and gaseous world.”

Så, i någon mån kan man se Hambantota som ett uttryck för en större geopolitisk situation eller tendens. Samtidigt kan man notera att artiklarna i appendixet (de som handlar om markanvändning) kan kategoriseras i teman som traditionellt utmärkt studiet av det moderna, såsom

1. rumslighet (närmare bestämt rum-tid-kompression)
2. landskap (tänk hela landskapsfotografi-genren; fångandet av industrialismens uttryck; L.S. Lowry)
3. arbete
4. kapitalism.

Dessa tematiker -som växte fram ”organiskt” utifrån materialet, och den akademiska publiceringsprocessen – antyder också att man bör diskutera Hambantotas förändring i termer av ”modernisering”.

Huvuddelen av boken – som gestaltas i form av essäer, samtal, ordlista och fotografi – handlar alltså om vad som händer när man tar hjälp av mer abstrakta tankefigurer (geopolitisk, modernitet, kapitalism osv) för att fånga en plats. Vi tar också upp frågan om huruvida Hambantota representerar någonting ”större” än bara sig själv. Vad menar exempelvis Robert Kaplan när han skriver följande?

Hambantota is emblematic of China’s budding yet exquisitely elusive empire, built on soft power. (Se hans bok Monsoon.)

Så, på ytterligare ett tredje, mer abstrakt plan (bortom ”politics of the land” och ”politics of the littoral”) undersöker boken just relationen mellan kartan och territoriet. Vi är ju tre som gjort den, och ett titelförslag som cirkulerade var Synecdoche Hambantota – en referens till Kaufmans Synecdoche New York, som ju leker med karta-territorium-relationen. Nu körde vi på en annan filmreferens istället. Undertitel skulle ha kunnat vara Capitalism and apophenia – den senare termen handlar om det förrädiska i att se mönster i meningslös data. (Tänk Jim Carreys roll i filmen The number 23.) Hur vet vi att underrättelsetjänsterna som sätter Hambantota i ett större sammanhang inte bara är paranoida? På så vis kan man säga att boken även cirklar kring frågan om att vara prövande inför alltför vanebetonad användning av abstraktioner.