Min senaste krönika från SIDAs tidning OmVärlden.

Det sägs att hösten efter ett valår är speciell. Eftersom nästa
valrörelse ligger långt fram i tiden kan politiker och opinionsbildare
kosta på sig att se bortom det kortsiktiga partipolitiska käbblet och
föra nya, blocköverskridande diskussioner. Frågan är bara vad
dessa kommer att handla om?

Min gissning är att frågan om skatte- och kapitalflykt kommer att
klättra på agendan. Brittisk-baserade Tax Justice Network etablerar
sig starkare i Sverige, vilket sannolikt kommer att reflekteras i
debatten. Dessutom har norska regeringen, i enlighet med deras
anti-korruptionsarbete, börjat engagera sig i frågan.

Skatteflykt förknippas ofta med svenska skidåkare som bor i
Monaco, eller svenska företag som registrerar sig i skatteparadis.
Men flyktiga pengar utarmar inte bara den svenska statskassan. De
skapar betydande problem i utvecklingsvärlden. Hur skall ett land
kunna bygga en ekonomisk infrastruktur och demokratiska
institutioner om alla resurser flyter ur landet?

Problematiken orsakas delvis av att multinationella företag undviker
skatt genom så kallad ”internprissättning” mellan dotterbolag. En
annan orsak är dock att enskilda individer i fattiga länder av
säkerhetsskäl väljer att placera sina tillgångar utomlands. Oavsett
vilket är denna dränering av resurser mer skadlig än ”vanlig”
skatteplanering, där kapitalet åtminstone stannar i landet.
Kapitalflykten är ett problem i sig.

Det är oklart hur omfattande denna flykt är. Ett problem är att dessa
pengaflöden är dolda, inte minst av banksekretess. Uppskattningar
tyder dock på att hundratals miljarder dollar lämnar
utvecklingsvärlden varje år. Det kapital som läcker ur fattiga länder
överskrider alltså biståndet från rika länder. Samma uppskattningar
tyder på att  läckaget ökat under senare år.

Detta perspektiv på internationell utveckling är spännande eftersom
det utmanar både bistånds- och frihandelsivrare. Enprocentsmålet
är viktigt, men ter sig futtigt i relation till den kapitaldränering som
pengaflykten ger upphov till. Fattiga länder kan handla sig till
välstånd, men först då ett globalt skatteramverk ger dessa länder en
rimlig chans att bygga upp sina institutioner.

Alltså är det inte självklart vilket politiskt läger som kommer att göra
dessa frågor till sina. Inte minst eftersom biståndsorganisationer
och enskilda organisationer delvis är beroende av samma regler
som öppnar upp för dessa flöden. I värsta fall leder detta till att
kapitalet fortsätter att läcka ur utvecklingsvärlden: Kanske är för
många beroende av status quo?

—

Tummen upp: Brysseldiskussionen om att EU bör släppa in fler
utvecklingsländer i IMFs styrelse.
Tummen ned: Microsofts påtryckningar inför omröstningen om en
global dokumentstandard.