Det är första maj, och därmed lägligt att kolla in David Harveys prat på LSE om sin nya bok; Seventeen Contradictions and the End of Capitalism.

Varför sjutton motsättningar? Uppenbarligen för att Harvey gillar primtal. De sjutton motsättningarna kan även brytas ned i 7 + 7 + 3 stycken spänningar, varav de tre sista är ”farliga” sådana. De inkluderar frågor som exponentiell tillväxt och miljöförstöring. (Notera att Harvey pratar ”miljö” och inte ”klimat” – han är nämligen inte rädd för klimatförändringarna.)

Det är alltid intressant att höra Harvey prata om Kapitalet. Först slås man över hur tråkigt och ekonomistiskt det hela är – han menar själv att så är fallet (se 34 minuter in i pratet). Sedan dras man in i problematiken kring vilken status boken ifråga har i relation till ”kapitalismen” som faktiskt fenomen. (Det är ju lite oklart, tycker jag, när man umgås med dessa tankar – pratar Marx/Harvey om en faktisk kapitalism, eller om en fiktionaliserad idealbild? Och hur hänger dessa samman?)

En del av detta finns dock i Harveys resonemang om Kapitalet som framväxande undersökning – hur volym ett leder fram till en viss slutsats, som sedan omvärderas i volym två. Det handlar ytterst om antaganden – vilka faktorer man väljer att fixera i sin fiktion. Icke desto mindre hänger de båda volymernas positioner samman.

Harvey illustrerar detta genom att prata om hur de trettio gyllene åren som utmärkte efterkrigstiden löste de problem som volym två pekar på – risken för underkonsumtion generad av en fattiga arbetare. Samtidigt uppstod en kris som relaterar till de dilemman som volym ett pekar på – kapitalets imperativ att växa blir satt på undantag. Denna kris (som kickar in under sjuttiotalet) genererar ett ekonomiskt nytänk, och skapar ett system som löser volym ett-problematiken – men istället ger upphov till de problem som förutses i volym två.

Det är av detta skäl, menar Harvey, som vi är ”stuck” för tillfället. Vi har ingenstans att ta vägen, bortsett från utanför kapitalismen. Detta förutsätter dock – återigen – att vi förutsätter att Marx bok verkligen är en tillräckligt heltäckande karta över det faktiska territorium vi lever i.