Kommunikationskarriär: Från sexism och fallocentrism till putslustiga plattityder.

I helgen fick vi två smakprov på den ”kommunikationsförmåga” som sägs vara Jan Björklunds styrka.

Kommunikation 1: I DN Söndag kunde man läsa om hur Björklund hade kommunicerat med sina soldater. Jag är alldeles för pryd för att återge hans militärvokabulär på denna blogg (skulle nog förstöra för alla porrsurfare som skulle komma hit alldeles i onödan), men dagens Expressen publicerar några guldkorn som vittnar om majorens så kallade kommunikationsförmåga.

Lydiga folkpartister – typ GPs ledarsida – har undrat varför folk hyser ”fördomar mot en hel yrkeskår”. Björklunds gläfsande torde stå som ytterligare ett exempel på varför folk hyser dessa fördomar. Visst – som Expressens ledarskribent hävdar – alla har vi sagt dumma saker. Samtidigt skall vi komma ihåg att detta inte heller kan sägas vara någon ”ungdomssynd”: Detta yttrades av en Björklund som kommit en bit i sin yrkeskarriär.

Björklund antyder att dagens militärer vet bättre än att frusta som han gjorde under sin professionella karriär. Jag kan intyga att så sent som -95 (under mitt gästspel på P4 i Skövde) så lät det ungefär likadant. Jag kan även intyga att den ledarstil som utövades av mina befäl fortfarande var av sämsta management-by-fear-snitt (ingjutandet av rädsla för befälen, kollektiv bestraffning etc.). Det finns alltså flera orsaker till de ”fördomar” som folk hyser mot militärer. Det finns även goda skäl till att ifrågasätta det faktum att vi fortfarande – trots att vi sägs leva i ett ”modernt” samhälle – låter militären stå som modell för organisation och ledarskap.

Kommunikation 2: I sitt första tal som partiledare uppvisade Björklund en förmåga att vränga ord på ett sätt som – helt oförklarligt – verkar ha imponerat på landets politiska bedömare. Vad sägs om:

Alla kan inte leva på bidrag, men alla kan bidra med något.

Eller:

Moral är bra. Men dubbelmoral är inte dubbelt så bra.

Är det Ingvar Oldsberg som skriver Björklunds tal? Eller tror partiledningen verkligen att elektoratet är så korkat att det endast lystrar till sloganartade plattityder? Visst finns det en allmän glidning mot snuttifiering av nyhetsflödet, och en ökad vikt av soundbites inom politiken.. men måste allt vara så taffligt utfört? Sannolikt finns det – inte minst inom folkpartiet – en hel hord med wannabe-spinndoktorer som desperat försöker vara svenska motsvarigheter till Blairs spads. Hur som helst – är detta det bästa de kan prestera?

Jag skulle faktiskt inte bli förvånad om vi snart får höra Björklund minska på antalet verb i sina tal, precis som Blair är känd för att göra. (Tänk er minutlånga passager i stil med följande: ”Ett säkrare Sverige” .. paus .. ”Tryggare skolmiljöer” .. paus .. ”Svenskare invandrare” .. paus .. ”Mindre fusk” .. paus ..)

Samtidigt finns det ju politiker kan hålla vackra och inspirerande tal av den gamla skolan; den typ av tal som exempelvis Bobby Kennedy höll (se The Mindless Menace of Violence, hittade inget klipp som var mindre cheesy, eller detta klipp från Bobby). Men det är klart, knappast någon av dessa har byggt sin vokabulär i den machovärld som Björklund kommer från. Det är långt att vandra från sexistiskt och fallocentriskt gläfsande till ren poesi.