Microsofts köp av en standardomröstning är ytterligare ett exempel på att vi lever i en antimarknadsekonomi. Det är nu dags för en ny generations antitrust-lagstiftning.
I dagens DN kan man läsa om hur Microsoft har betalat hejdukar att påverka omröstningen inför framtidens dokumentstandards. Kuppen i SIS är alltså ett nederlag för oss – jag använder själv Open Office – som gillar det Open Document Format (öppen källkod, såklart) som redan blivit ISO-standard.
Mer om hur detta gick till kan man läsa i Computer Sweden – för övrigt ett stålande exempel på antimarknader in action. Microsoft har uppenbarligen gått ut med uppmaningar till sina affärspartners i Sverige att ta plats i standardsgruppen – och i praktiken erbjudit sig att betala avgiften. Intressant – det är sällan man tänker på att Microsofts makt inte bara springer ur företaget självt, utan även ur alla de lokala partners som är företagets förlängda armar.
Nämnda tidning har även varit bra med att publicera alla namn på de företag som gick in sent i omröstningen. (Att ”gå in sent” är allt tidningen kan skriva – antar att själva omröstningen var sluten? – men man vet att bland de sent tillkomna var det en majoritet som röstade till Microsofts fördel.) Här är listan:
I en kommentar frågar sig Computer Swedens Lars Danielsson följande:
Kan ett företag som beter sig som Microsoft av allt att döma gjorde inför omröstningen ha goda avsikter? Kan det ha några andra avsikter än att berika sig självt till varje pris, även när det är till skada för dess kunder? Jag vet inte, men jag är mer tveksam över svaret i dag än jag var i går morse.
Själv vet jag inte om det är just Microsofts eventuella ”goda avsikter” (alternativt ”girighet”) som är rätt ingång i denna fråga. Det hjälper inte att önska att företag var mindre giriga, och sedan hoppas på en bättre värld. Ovanstående är ytterligare ett exempel på hur konkurrensens natur förändrats. Uppenbarligen tillåter dagens ekonomiska infrastruktur att konkurrens och innovation stryps. Detta inte minst för att vi givit allt större möjlighet till att äga och kontrollera kunskapen i samhället.
Denna process – att samhället givit företag allt större möjligheter till att äga kunskap som tidigare flöt fritt – har varit smygande, och pågått länge. En tidig innovation var framväxten av företagsägda labb, en annan var patentsystemet. På senare tid har vi begåvats med en Economic Espionage Act som kriminaliserat spridandet av kunskap som (med duktiga juristers hjälp) eventuellt skulle kunna ses som ”affärshemligheter”.
Idag har det blivit en naturlig del av affärstänket att just stänga ned spridandet av kunskap, och att skapa sig informationsmonopol. På handelshögskolor och tekniska högskolor har detta alltmer blivit liktydigt med ”affärsstrategi”. Denna strategi används alltmer cyniskt för att tysta ned obehagliga sanningar, och att stänga ned eventuella framtida konkurrenter med bättre lösningar (som dock ännu inte har några duktiga jurister). Dessutom har sabotaget av alternativa organisationsformer – som exempelvis open source-rörelsen – blivit mer vanligt.
I slutet av 1800-talet instiftade Roosevelt – Teddy, inte FDR – en massa antitrustlagar som skulle motverka koncentrationen av ägande inom näringslivet. Dessa har sedan varit en grundpelare för god konkurrens. Dagens monopoliserande företag kontrollerar dock ekonomin på ett annat sätt än det som Roosevelt försökte motverka. Det är inte längre ”trust”-beteende som är problemet. Det vi står inför idag är en helt annan form av monopolstrategier – strategier som bygger just på att kontrollera kunskap.
Vi behöver alltså
- en ny vokabulär för att beskriva dessa monopolstrategier
- en ny generations antitrustlagar
- en ny Roosevelt som orkar driva igenom dessa lagar – på nationell, EU, och internationell nivå.
Kan vi lägga ut detta uppdrag på Maud och hennes departement?
Ja detta är verkligen en av de viktigaste frågorna politikerna inte alls tycks brottas med idag. Kanske finns det någon form av spirande engagemang på EU-nivå?, men här i Sverige är det nästan helt tyst. Skulle behövts en högljudd motståndsrörelse mot kunskapskommodifieringen inte minst inom universitets- & forskningsvärlden. Fler sådana som du, helt enkelt!
….och i viss mån borde den här problematiken också hjälpa till att återupprätta en annan typ av antimarknad, i ordets rätta bemärkelse. Det allmänna ägandet, den samhälleligt finansierade forskningen i allmännyttigheter! Framför allt i livsnödvändigheter. Dags att börja tänka i de här banorna också på ett internationellt plan. Det finns de som löst framkastat tankar på FN-ledd/stödd läkemedelsforskning t ex. Om det är en ultimat lösning vet inte jag, men i alla fall tankar värda att tänkas.
Ja,
denna fråga är viktig, och jag tror att den är lite svår att angripa eftersom den inte riktigt passar in i varken traditionell höger eller vänster.
Dels kritiserar denna ansats de äganderätter och de (makt-)hierarkier som högern försvarar. Dels är det ju en ansats som i någon mån är för marknadsutbytet – i meningen fritt, självorganiserande utbyte av idéer – men M-ordet är ett rött skynke för vänstern.
Håller med dig i din poäng om FN-stödd forskning. Dock skulle jag vilja se att även denna kunskap hålls fri – att den ges copyleft-status, och inte ens ägs av FN. På detta sätt skulle man kunna se denna kunskap som främjande marknad, snarare än antimarknad. (Språkbruket kan vara förvillande..)
Det har du förstås rätt i. Kunskap ska inte ägas alls.
Även du & jag ser nog i övrigt ordet ”marknad” ur lite olika perspektiv. Det är klart mer positivt laddat för dig — för mig är inte marknad ett fritt utbyte, jag ser inte marknaden som en plats med jämnstarka aktörer (egentligen avskyr jag ordet ”aktör” men kommer inte på nåt annat just nu :-)). Men jag fattar din poäng & håller i princip med.
Tänk om det funnes en än bättre vokabulär.
Charlotte – varning för långt inlägg – ja, jag vill understryka att när jag säger marknad så menar jag den meksnism som man ser i en småskalig gatumarknad, eller utbytet av idéer i ett välfungerande offentligt samtal.
Jag menar alltså inte den typ av marknad som vänstern pratar om (exempelvis ”den globala utbredningen av marknaden”). När vi pratar om att ”marknaden breder ut sig”, så menar vi i allmänhet att världen alltmer domineras av stora företag – Microsoft, oljeindustrin, läkemedelsföretagen, bilföretagen osv. Dessa representerar inte några fria utbyten, utan snarare maktutövning. (Som i fallet ovan.)
Folk verkar även mena att nedmonterande av sociala skyddsnät innebär en ”marknadifiering” av samhället. Inte heller här är jag säker att m-ordet är helt relevant. Om vi exempelvis vill skapa en framtida arbetsmarknad där den ökande populationen av frilansare/fria agenter skall kunna ”självorganisas” i fria utbyten av kunskap – oberoende av stora företag – då behöver vi ett socialt skyddsnät (om än ett modifierat sådant).
Alltså – om vi verkligen vill skapa den typ av marknader (självorganserande utbyten etc.) som nyliberaler ibland pratar om, då behöver vi strukturer (sociala skyddsnät) för detta. (Annars är det en samhällsstruktur som är fri för bara för ett litet antal medborgare.)
Begreppsförvirringen är alltså total: Vi är vana vid att se kapitalismen som en kamp mellan stat och marknad, där marknaden oundvikligen vinner. (Varefter staten/det offentliga eventuellt vinner, efter revolutionen.)
Jag tycker det är bättre att se den moderna ekonomin som alltmer dominerad av stora (makt-)hierarkier; stora företag såväl som exempelvis LO.
Min favvis-tänkare Manuel DeLanda föreslår därför att vi slutar att se ekonomin som kapitalism – som en kamp mellan arbete och kapital – eftersom detta leder oss fel. Dagens ekonomi bör snarare ses som utfallet av en flera hundra år lång process där hierarkier alltmer ersatt självorganiserade strukturer. (I 99-språk – katedraler har ersatt basarer, Microsoft-logik har ersatt Linux-logik.)
Dessa hierarkier är centraliserade containers som innestänger kunskap, inordar arbete i 9-5-jobb, bygger på massproduktionens logik, och separerar produktion och konsumtion (skapar passiva konsumenter). Dess organisationslogik är för övrigt vidareutvecklingar av militära tankesätt.
Dessa hierarkier är vidare förment opolitiska (vi som arbetar förväntas bli opolitiska på jobbet) – följer bara ekonomins naturlagar – men är högst politiska: Dessa maktinstanser avgör teknologins utveckling, som ofta är djupt politisk. (Såg du programmet om General Motors och elbilens död igår?) Deras existens är dessutom ofta beroende av militär-industriella komplex – förlängningar av utrikespolitik.
Dessvärre har dessa monster vuxit sig alldeles för stora. Det är dags att börja försöka få ekonomin att hänga samman på nya vis.
Men så länge som vi ser ekonomin som en kamp mellan LO och Svenskt Näringsliv, mellan arbete och kapital, så kommer vi inte kunna påbörja experimenterandet med nya former:
– Dels för att de som ser sig som en del av LO och Svensk Näringsliv är livrädda för tanken på en värld utan just deras valda hierarki,
– dels för att både arbete och kapital har vuxit ihop och är beroende av ovanstående system,
– och dels för att sinnebilden av ekonomin som en kamp mellan arbete och kapital tränger ut alternativa analytiska verktyg.
Sorry för min rant…
.. dessutom – om det inte framgick – detta är mitt svar på din efterlysning av en ny vokabulär för att prata om ekonomin. Det var alltså inte en kritik av din hållning, Charlotte! 🙂
Pingback: 99, our 68 » Förmäten 68-nostalgi