Lyssnade häromdagen på SR P1s Filosofiska rummet om ”Demokratins alternativ”. Tänkte på tre saker.

1. Mitt i alla bedyranden om att ”demokrati är mer än att rösta” – en klok tanke – är det också viktigt att tänka på hur demokratins praktik också spelar roll. Inte minst bär den på en viss materialitet: Exempelvis har fossila bränslen spelat en roll i demokratiseringsprocesser. Dessutom kan man ju inte, om man nu vill fördjupa demokratin, bortse från att nya processer faktiskt måste uppfinnas och experimenteras med (jämför Graebers ”demokratiprojekt”).

2. Apropå just Graeber: Det är intressant ändå om hur P1-samtalet om demokratins alternativ inte alls blev ett samtal om några konkreta alternativa lösningar att arrangera folkstyret. Exempelvis hade man ju kunnat prata om Occupy-grejen, med alla deras procedurer, eller denna rörelses mer radikala förslag, som ännu inte testats. Ironiskt nog berörde samtalet hur demokratibegreppet förstelnat – en tes som bevisades av just detta uteslutande av nygamla experiment.

3. Apropå alternativen till demokrati: Kommer att tänka på nyutkomna The Confidence Trap. Saxat ur förlagets beskrivning:

The Confidence Trap shows that democracies are good at recovering from emergencies but bad at avoiding them. The lesson democracies tend to learn from their mistakes is that they can survive them–and that no crisis is as bad as it seems. Breeding complacency rather than wisdom, crises lead to the dangerous belief that democracies can muddle through anything–a confidence trap that may lead to a crisis that is just too big to escape, if it hasn’t already. The most serious challenges confronting democracy today are debt, the war on terror, the rise of China, and climate change. If democracy is to survive them, it must figure out a way to break the confidence trap.

David Runciman inledde sitt skrivande just utfrån tanken att dagens kriser kanske blir för mycket för demokratin, och att vi inte längre kan ignorera dess alternativ. Lyssna på denna finfina podcast.