Har spenderat dagen på första våningen i en kontorsbyggnad i Bryssel – skall delta i ett projekt på temat ”science in society” avseende urbanism i Europa. Skall bli mycket intressant att se vart det tar vägen.

En tanke: Mötesdagar som denna går i allmänhet ut på att etablera en slags gemensam förståelse för innebörden av en samling ord – policy-tekniska termer, bokstavsförkortningar som utgör namn på delprojekt osv. Förväntade arbetsprocedurer diskuteras, framtida informationsflöden skissas. Projekt i uppstart befinner sig i ett luftslottstillstånd – de är projektioner, spekulationer, kreativt uppdiktade fiktioner. Samtidigt: Projekten är högst verkliga.

I AIME diskuterar Latour organisationer utifrån ett enkelt exempel: Två personer bestämmer att de i framtiden skall ses på en tågstation. De båda personerna är fria att besluta om mötet, men efter beslutet tvingas de leva ”under” denna överenskommelse. En organisation är en kvantitativ förstärkning, en multiplikation av denna mekanism – överenskommelse läggs till överenskommelse, och till slut uppstår ett virrvarr av inflikade och överlappande överenskommelser, ett monadiskt myller. Samtidigt: En organisation är inte något kvalitativt ”mer” än så.

Frågan kan såklart kompliceras: En massa icke-mänskliga aktörer spelar en roll i detta monadiska myller. Dessutom kan man ju blanda in effekterna av den pådyvlade transcendens som skapas av hänvisningar till Ekonomin; den ”andra naturen”. (Här uppstår en särskild form av ”måsten”.) Om vi bortser från dessa invändningar; på en basic level är organisationer inte mer än överenskommelser överlagrade på varandra. De hänger nödvändigtvis inte samman, de behöver inte bilda någon slags helhet, och de behöver inte bidra till att skapa någon viss framtida rörelse. Samtidigt är de just ett slags intecknad framtid.

Från mötesrummet kan man bege sig ut i korridoren, som leder till ytterligare mötesrum, och i varje rum skapas nya överenskommelser kring framtida möten och bindande bokstavskombinationer. Procedurer, i procedurer, i procedurer. På vägen ned genom hissen ser man att kontorshuset består av åtta våningar, på kartan över EU-kvarteren ser man att varje kontorshus endast är pyttepixlar i linjer som bildar stadens rutnät. Man kan inte se, men ändå föreställa sig ett dimmoln av projektplaner som ligger tät över de kollektiva kalenderåren.