Från den blåsiga stranden på Antiparos kunde jag läsa om hur Rupert Murdoch dessvärre lyckades lägga beslag på den fina publikationen Wall Street Journal.

WSJ har – fram tills nu – fungerat som benchmark för god och rakryggad affärsjournalistik i USA. Visst, tidningens ledarsida har ansetts vara republikanernas kanske viktigaste op-ed-plats. Visst, denna ledarsida har stått för en simplistisk ”fria marknader=fria medborgare”-världsbild. Men tidskriften har varit välskriven, och varit en enveten bevakare av affärsvärlden. Som International Herald Tribunes ledare noterar:

Just this year, The Journal won two Pulitzer prizes: for its reporting on business executives unfairly enriching themselves with backdated stock options; and for articles on the high social and environmental costs of China’s unregulated rush to capitalism. Coverage like that drives us all to work harder and better.

Viktigast är dock att WSJ fram tills nu varit fri att skriva vad den vill. Den har varit oberoende, och obekväm. Kom ihåg att det var denna tidning som kom till undsättning i fajten mellan goda visselblåsaren Jeffrey Wigand och det onda, cyniskt ljugande tobaksbolaget Brown and Williamson. (Ni har säkert sett filmatiseringen av fallet, The Insider, med Russel Crowe som Wigand och Al Pacino som Lowell Bergman.)

Jag har följt dealandet och wheelandet mellan Dow Jones/WSJ och Murdoch/News Corporation under de senaste månaderna. Det som främst gjorde mig intresserad av dealen var Financial Times-krönikören Martin Wolf, som tidigt skrev att han hoppades att Murdoch skulle misslyckas med sitt uppköpsförsök. (”Why the Journal should not be sold to Murdoch”, 10 juni.) Världen behöver, menade han, minst två oberoende affärstidningar av hög kvalitet.

Förvånande nog menade Wolf – som är marknadsliberal – att det inte är bra att låta marknader flyta alltför mycket när det gäller affärspress. FT och WSJ skapar public goods som normalt sett inte efterses väl av alltför aggressiva marknader. Och Murdochs förhållningssätt till Dow Jones – och ägarfamiljen Bancroft – var just aggressivt. Journalistik-professorn Lou Ureneck skrev följande i The Boston Globe.

The Bancroft family members who held out against the sale of Dow Jones fought the good fight, but the outcome of the morality play that ends with Rupert Murdoch’s ownership of The Wall Street Journal was fairly well established from the beginning. The money won.

[…] in America, media is business, and big media is big business. The Constitution protects the press against government intrusion but it doesn’t lift it out of the marketplace. For better or worse, the same forces that shape the destinies of companies that sell soap and cars and soft drinks determine the fates of newspapers. And right now, those forces – consumer demand, competition for revenue and new technologies – are battering the principal source of news for Americans.

Nu skall vi komma ihåg att det faktum att mediakanaler ägs av privata företag inte är något problem i sig – en fri press kräver oberoende ägare. Problem uppstår dock när mediamarknaden inte längre kan kallas en marknad, när enfald slår ut pluralism, när makt centraliseras. Då spelar det ingen roll om det är en totalitär stat eller eller ett privat företag som styr monopolet.

Behöver vi vara rädda för att Murdoch skall förstöra The Journal? Alltid lika konservativa och självtillräckliga The Economist menar att amerikanerna – alla de liberaler och alla de konservativa som bävar inför tanken på en Murdoch-ägd WSJ – gör en för stor sak av uppköpet. Murdoch är inte sämre än någon annan media-ägare, hävdar tidningen.

Jag tror tyvärr inte att vi kan kosta på oss att vara så säkra på att WSJ kommer att fortsätta i samma anda. Murdochs andra nyinförskaffade publikationer har inte visat sig vara kapabla att upprätthålla kvalitet och oberoende. IHT-ledaren fortsätter:

The [New York] Times and The [Wall Street] Journal have reported extensively about Murdoch’s meddling in his media properties: How he reneged on his promise of editorial independence for the Times of London and how, to curry favor with China’s leaders, his satellite broadcaster, Star TV, stopped carrying news from the BBC.

Det finns fler exempel på det otrevliga i Murdochs imperiebyggande.

• Martin Wolf noterar att ingen Murdoch-media bevakar Murdochs egna imperium – detta är framförallt ett problem i Murdochs hemland Australien.
• I Storbritannien finns det stor misstro mot kopplingen Blair-Murdoch: Den förre premiärministern visste väl om att parlamentsval endast kan vinnas med tabloiden The Suns backning. Och denna backning kan premiärministrar bara få om man lyckas vinna individen Murdochs förtroende.
• I USA är hela vänstern rasande på fenomenet Fox News (inte minst dess newspeakska slogan ”Fair and balanced”), som byggts från grunden av Murdoch.

Kort sagt, oavsett vad The Economist säger, det finns mycket som pekar på att vi borde oroa oss.

En som menar att vi verkligen bör oroa oss är Umberto Eco, som i sin nya bok Turning back the clock: Hot wars and media populism varnar för framväxten av en ny typ av Berlusconi-liknande makthavare. I en intervju säger han:

Berlusconi isn’t just an Italian phenomenon. He is representative of a new type of extremely powerful, influential media businessman who controls political life. This could happen in Germany, England or France. […] Rupert Murdoch, for example, could acquire power in the same manner. The problem was not solved with Berlusconi’s election defeat.

Nåväl, om något år eller så vet vi mer om WSJs utveckling. För en gångs skull hoppas jag att The Economist får rätt i sitt trötta accepterande av sakers tillstånd.