Finns att läsa här.

Notera – min poäng är alltså inte att EMH är felaktig, eller att den förutsätter en viss politisk (”nyliberal”) hållning. Jag tror inte på projektet att via objektivitet helt utrota politiken i vetenskapliga rön.

Jag vill alltså snarare lägga fram performativitets-tesen; att nationalekonomin inte bara beskriver ekonomins ”lagar”, utan även skapar dessa lagar. Jag vill även peka på det trolleri som detta innebär – nationalekonomin (men även annan samhällsvetenskap) bidrar till skapandet av ”ekonomin”, ett ting ”därute”*, men vi låtsas som att dessa vetenskaper inte har någonting med tingets funktion att göra. Ekonom-vetenskapliga rön får alltså samma effekt som besvärjelser. (Samtidigt ser vi oss själva som moderna, och då finns det inte plats för sådana. Cue Stengers.)

Jag är inte rätt person att kritisera priskommittén – Fama är säkerligen viktig, men på vilket sätt? Det är ju intressant att kommittén framhäver att Famas arbete är ett verktyg för att förstå den finansmarknad som ju varit så skakig – jag menar ju att hans arbete även måste ses som ett verktyg för att producera detta marknadsarrangemang. Som Callon skriver: Om marknader är ”nedbäddade” i något så är det just ekonomisk teori.

Apropå Famas syn på det som han helst inte vill se som en bubbla: Se denna intervju i The New Yorker. Konstigt nog har jag inte sett någon svensk täckning av den amerikanska debatten om Famas bubbeldissande.

Passagen om att integrera klimatforskningen i vår världsbild och vårt tänkande är hyfsat inspirerad av Tim Mortons The Ecological Thought. (Denna ledare var inte rätt tillfälle att diskutera den bokens resonemang.) Tycker för övrigt att hans arbete är ett intressant exempel på humaniora-inspel i klimatdebatten: Det finns definitivt fog för att dissekera romantikens bild av Naturen, och sannolikt är det viktigt för klimatdebatten att ekologism inte förknippas med gulliga djur etc.

Slutligen: Tematiken i texten är även diskuterad i Latours nya. AIME inleds ju just med en anekdot om en klimatforskare som gått från att tala Vetenskaplig Säkerhet till att plädera för tillit till den vetenskapliga institutionen – det mer alldagliga nätverket av praktiker och verktyg som klimatforskningen lutar sig mot. Indeed, Latour menar ju att den ekologiska utmaningen kräver att vi går över till en sådan bild av vetande – och att vi därmed lämnar det moderna. Därav vikten av att lämna modernitetens förhållningssätt till ekonomin (”den andra naturen”), och Säkerheten kring dess förmodade ”lagar”.

– – – –

*: Ironiskt nog är det först nu, när vi börjar förstå vårt beroende av ”begravt solsken” i form av fossil energi, som vi även kan se att upprättandet av detta ting uppstod just under det fönster i tiden då vi tänkte att energiproblemet var löst. Tim Mitchell driver ju just denna tes i Carbon Democracy.