OK, nu är ett utkast till introkapitlet för sidoprojektet om Svenska Modellen färdigt.
Känns lite sketchy – alltid lurigt med var man skall lägga ribban. Att applicera 99-tänk på riktigt konkret politik kan antingen göra att texten blir helt obegriplig, eller att den blir helt platt.
Dessutom är det lite olyckligt att introkapitlet blir så teoritungt. Ser dock inte hur jag skulle kunna undvika detta: Poängen är just att introducera ett annat tänk, och förhoppningsvis visa på ett annat sätt att se på strukturer. Målet är även att att ge lite nytt coolt teoribränsle till den alltför mossiga diskussionen om välfärdspolitik, och samtidigt visa på en väg bort från den text- och berättelse-besatthet som präglar dagens politiska debatt på kultursidorna.
Nåväl. Återkommer nog med något kapitel till – kommer oavsett vilket att skriva någonting om offentliga bolag. Får dock se om det är värt att köra en hel bok utifrån destratifierings-temat.
Hej Karl. Läste snabbt inledingskapitlet, och din centrala tes, att välfärdsammhället är mycket mer än bara diskurser och berättelser, är i princip samma utgångspunkt som jag har i mitt avhandlingsprojekt. Fast jag fokuserar på statistik och vetande som instrument och fångstapparater för välfärdssamhället.
Hej Christopher, kul att du hunnit läsa redan. (Är själv lite osäker på innehållet..)
Kul även att det kopplar mot din avhandling – och att vi båda kan enas i kampen mot textbesattheten! Finns det någonting att läsa ur avhandlingen såhär långt?
Ja, jag har en text som är under peer-review. Jag mailar över den till dig.
Texbesatthet har jag ägnat en hel termin åt att bekämpa på humanisten… jag har jagat Gadamer med eldgaffeln Kittler och diskursanalytiker med pansarkanonen Tusen Platåer. Har mött starkt motstånd men vunnit vissa delsegrar 🙂
Tackar för texten – och kul att höra att Mille Plateaux vinner mark borta vid Näckrosdammen. Gissar att det är TAP-effekten… På Handelshögskolan kommer det nog att ta ett bra tag innan posthumanistiska eller nymaterialistiska ansatser tas i beaktande. Vi har bara narrativ- och allt-är-kultur-professorer, samt sannolikt en hel del oreformerade positivister, här borta.
Har även kollat upp Resistance Studies-sajten – ser spännande ut.
I min akademiska torka mitt i Östersjön sögs jag in ännu djupare i din text. Intressant att du nämner Uppsalafilosofin! Här skulle jag slå ett mynt för The Uppsala School of Sociology (presenterad i det paper jag skickade). Där har vi äkta sociala ingenjörer som på direkt uppdrag av statsapparaten. Och även statistik som en producent av positivistiska strata par excellence 🙂 Vetandet (statistiken, political arithmetic, Staatslehre) tänker jag mig som en central komponent i att räffla samhället (som inte är räfflat men blir räfflat i praktiken). Du nämner också i texten att ”expertsystemet” av en stratifireande typ idag sitter i viktiga beslutsfattande organ… och det är något jag kommer ta upp senare i mitt avhandlingsprojekt där jag tänker mig något i stil med det neoliberala projektets nya positivism i form av audit society, metaanalyser och ett evidensbaserad allomfattande vetande… eller med andra ord en ny positivistisk ordning.
Trevligt att du tar dig tid! Skall definitivt kolla upp. (Det känns som att allt ont kommer från Uppsala?)
Det låter som att jag kanske kommmer behöva stödja mig mycket på ditt arbete i detta projekt. Kan nog bli spännande. Dock kommer nog merparten av materialet vara aningen mindre intressant, rent teoretiskt sett. Jag skall
1. försöka kritisera dessa stratifierade strukturer i kontexten av hur vi arbetar, hur vi organiserar vård/skola/omsorg, hur vi beskattar osv. Skall även
2. försöka föreslå hur begrepp som självorganisering och publics kan hjälpa oss konstruera nya strukturer.
Finns en risk att det blir lite väl platt och tråkigt, vi får se.
Kommer hur som helst kolla upp ditt papper – introt kan bli lite fetare, och dessutom kan materialet komma väl till pass även i senare kapitel.
ohoj, skummade texten på lunchen i går. ett önskemål till nästa version: lägg slutnoterna som fotnoter istället.
hur som, en fundering inte minst apropå habermas-dewey-diskussionen vi för på mothugg:
å ena sidan hissar du deweys demokratiideal, publics etc. å andra sidan snackar du transhumanism, self-organizing complexity, nymaterialism, hayek, delanda och dissar diskurstotalitarismen. visst kan de tyckas rimma med varandra, men om jag förstår dig rätt finns det också en tydlig spänning mellan dem (med förbehåll för att jag missat någon not där just detta reds ut).
det hayek beskriver i not 25, till exempel, är ju en solklar diss av deweys publics-tanke, inte sant?
det finns mer i dewey och de deliberativa, participatoriska och republikanska demokratiteorierna som tycks passa illa in i ditt bredare anslag.
jag tänker på saker som kommunikativt handlande, ”thinking and acting in concert”, rationella offentliga samtal (även det ett slags diskurs- och narrativbesatthet)…
om jag förstår traditionen rätt så är självstyrande och självorganisering diametralt motsatta saker. självstyrande (self-government) bygger på tanken att ett folk konstituerar sig själv och ger sig själv lag (en rousseausk suverän), medan själv-organisering menar att det är en vanföreställning att ordning endast kan uppstå genom deliberativt mänskligt ”concerted action”.
eller?
Två funderingar som mycket väl kan komma sig av en stor dos vatten över huvudet. Jag går ut hårt trots detta, hoppas du ursäktar:
Kanske är det jag som är alldeles för textbesatt, men vilka är dessa som beskriver ”strukturer som direkta resultat av enbart berättelser”? Vem motsätter sig, på kultursidor och akademiska institutioner att samhällsstrukturer uppkommer genom en samverkan av materiella förutsättningar och stabiliserande ”berättelser”, och hävdar att berättelser är allt?
Att Delanda, och för all del även du 😉 , gör ett så stort nummer av detta, känns lite halmdockebashing, ärligt talat. Jag får särskilt den känslan då (exempelvis) detta intro-kapitel, trots omfattande noter, inte en enda gång hänvisar till någon av dessa textbesatta och ger exempel på deras textbesatthet. DeLandas kritik är ofta precis lika svepande, de känns som utfall mot en vittspridd vrångbild av det man kallar pomo, i positionerande syfte – för att markera sitt eget avståndstagande, och därmed hoppas på att bli tagen på större allvar (alla är ju rätt trötta på dekonstruktioner).
Är jag orättvis (del 1)?
Jag är inte särskilt inläst på vare sig Deleuze eller DeLanda, och medger en uppenbar risk för att jag helt enkelt fattar tokfel, men en sak återkommer i mitt huvud varje gång mina undersökningar kommer i närheten av dessa herrar: Samtidigt som Delanda driver det högst sympatiska och viktiga projektet att demarxifiera Deleuze, gör han sig skyldig till att tvinga in Deleuzes ontologi i en annan stelnad tankefigur, som för mig tycks ligga längre från Deleuze än vad Marx med lite god vilja kan tänkas göra…
Jag menar till exempel att bara för att Deleuze och Hayek identifierar och beskriver samma (kontroversiella) fenomen – emergenta strukturer – behöver de inte ha något större släktskap. Hayek tycks mig ligga närmare en Adam Smithsk fysiokrati, där de posthumanistiska tankarna motiveras av förekomsten av, så att säga, ekonomiska ”naturlagar” (och Hayek kan därför hävda ett nästan transcendent företräde för spontana ordningar framför planerade). Deleuze hänvisar emergensen till den ontologiska skillnaden och repetitionens fundamentalt dynamiska och kreativa processer, en helt öppen historia på ett oändligt plane of immanence.
För den rent deskriptiva samhällsvetenskapens vidkommande spelar det inte så stor roll, men när det handlar om politiska (preskriptiva) slutsatser tror jag att det är mycket väsentligt.
Är jag orättvis mot DeLanda (del 2)?
Johan och Marcus,
bara lite kort – hinner inte svara nu – vill bara tacka för feedbacken! Hade inte väntat mig att folk faktiskt skulle läsa… återkommer!!
Johan,
ja – jag förstår vad du menar – bör nog arbeta mer på sammanfogandet av dessa två traditioner. Ena traditionen är posthumanistisk, den andra utgår från det mänskliga subjektet.
Som jag ser det kan publics betraktas som en manifestation av självkatalytiska system/meshworks. I detta fallet är det självorganiserande systemet en ”maskin” som skapar kunskap – systemet är en emergent ”kollektiv intelligens”. De ingående delarna i denna ”basar” är människor/hållningar/åsikter/subjektiva uppfattningar. (Detta borde jag dock skriva mer explicit.)
Anledningen till att jag vill använda mig av publics-begreppet är att jag behöver något alternativ till den ”katedraliserade” kunskapsproduktion som präglar det svenska systemet – Uppsalaskolan, socialingenjörsskapet, positivismen osv. Enligt denna bestäms det sanna och det rätta enligt en top-down-process, av en hierarki med en präst-liknande karaktär i toppen – en ingenjör, en socialstyrelseexpert, en domare. (Hmm, återigen blir detta tänk rätt antroprocentriskt..)
Jag antar är att det alltså är viktigt att jag gör min egen grej av begreppet – framhäver att publics skall ses i självkatalys-termer, att de uppkommer spontant kring sakfrågor, att de bygger på samma ”abstrakta maskin”/flödeslogik som katalytiska processer i kemi osv.
Marcus,
bra kommentarer! Du är inte helt orättvis, det finns mycket i både DeLandas alster (och även denna text) som handlar om att mucka gräl med diverse folk. Hur som helst, jag skall försöka svara på dina frågor.
Första tanken: Hmm, ja, jag borde nog ge några faktiska referenser till textbesatt tänk. Jag har på denna blogg gjort något inlägg då och då, i anslutning till det textbesatta resonerande som förs inom kultur- och politikdebatten. Jag vill med denna text är att littvetarna skall ta ett steg tillbaka – just eftersom de hierarkier som vi idag lever i inte bara kan förstås i termer av referenser och litterära konstruktioner. Exempelvis klagade jag på konsumism-debatten.
Jag kan ge två konkreta exempel på textbesatthet – ett inom akademin, ett inom politiska debatten.
1 – På mitt jobb, Handelshögskolan i GBG, är flerparten av företagsekonomi-professorerna antingen old-school socialkonstruktivister, eller ”postiga” organisationsteoretiker. Vår främsta professor är mest känd för att skriva om ”narrativ” och organisationer; hur organisationer hänger samman utifrån de berättelser som cirkulerar i och kring dem. (Detta är för övrigt vanligt bland andra seniora forskare hos oss – mycket filmreferenser osv.)
Samma professor menar att företag blir vad vi (forskare/organisationsteoretiker) säger att de skall bli. Med andra ord; det ekonomiska hänger samman utifrån våra teorier. Här har vi alltså ett strålande exempel på det ”academic self-flattery” som DeLanda och Protevi kritiserar.
Detta är inte bara fåfängt; det gör även att mycket energi går åt till fler saker. Forskare som vill förändra reducerar sin politik till subversiva läsningar. Vi som verkligen vill förändra företag/ekonomin måste inse att dessa strukturer hålls samman av processer som inte bara beror av vad som kommer ur våra ordbehandlare.
2 – I senaste Arena skriver Karolina Ramqvist om vänsterns förhållningssätt till oppositionsrollen, om hur vänstern nu vill lämna intersektionalitet-köret och prata klass.
Jag har ingenting emot Ramqvist, eller hennes poäng i texten, men den är signifikant för tidsandan. ”Textiga” idéer om intersektionalitet anses fortfarande vara det nya, fräscha och progressiva. Att prata materialiteter, icke-textighet, är hopplöst passé. Minsta försök att kritisera – eller gå vidare från – pomo-idéerna är stenålder och Talibanskt.
Notera – jag vill inte återinföra klassisk marxistisk klassanalys inom vänstern – men jag tror att vänstern behöver finna nya sätt att beskriva hierarkier. Intressant nog avslutar Ramqvist med följande:
”För att börja analysera hierarkier och till exempel arbete … räcker det inte med att prata om klass, hur lockande den renhetstrippen än kan te sig för somliga romantiker.”
Jag håller med – vi måste börja analysera hierarkier på nya vis. För mig kräver detta att vi går vidare från textbesattheten. Dessvärre verkar det som att dagens kritiker/intellektuella inte verkar helt redo att ta till sig något nytt – de blir lätt defensiva när deras antroprocentriska (och ack så ”self-flattering”) världsbild skakas om.
Andra tankegången: Absolut, min text är mycket mer DeLanda än Deleuze. Och det är nog så att när man för in en person som Hayek i resonemanget så tappar man nog mycket av Deleuze ursprungliga tankestoff.
Jag håller med dig – Hayek hade nog inte hängt med i den Deleuzianska sociala ontologi som DeLanda vill lyfta fram: Han var nog alltför mycket fast i tankar om Platonska transcendenta essenser.
Att Hayek används av Timbro-högern gör dock inte att han är helt oanvändbar. Jag tror att det finns en poäng i DeLandas framhävande av Hayeks prat om katallaxi och spontan ordning. När man läser Hayek är det uppenbart att även han var – precis som Deleuze/DeLanda – inspirerad av den framväxande vetenskapen kring kaos och komplexitet.
Jag tror att två tankar är viktiga:
1 – Tanken om att den ”perfekta” marknaden kan förstås enligt katalysens ”abstrakta maskin”
2 – Tanken om att dessa ”abstrakta maskiner” existerar. (Slutnot 25 är viktig – här kommer ju Hayek ut som posthumanist – dock ej i Deleuzianskt snitt.)
Det var – vare sig vi vill det eller inte – Hayek som först lade fram dessa i kontexten av ekonomiska processer, därför bör han nämnas i sammanhanget.
MEN: Man måste välja sin Hayek varsamt! Det finns en hel del som inte känns fräscht i Hayeks tänkande.
Hur som helst är det kul och oväntat att ta in en person som den gamle Friedrich von i bokprojektet. Faktum är att jag inte riktigt vet vart det kommer att sluta..
En fråga – om skillnaden att skriva desriptivt eller preskriptivt – tror du att det finns en risk för att projektet springer iväg åt nyliberal riktning om jag inte passar mig? Jag oroar mig för detta…
Äh, oavsett hur du gör kommer du att bli beskylld för att vara ”nyliberal”, men det bekräftar å andra sidan bara tesen om Marx som vänsterns snuttefilt, något att krypa in i när det stormar i världsbilden… 😉 Du kommer för övrigt också att kallas pomo-flummare av Timbro-högern så det räcker.
Den verkliga risken finns dock – precis som när det gäller litkritkritiken (hävdar jag fortfarande) – att positioneringen på något akademiskt metaplan leder till överdrift av och överfokusering på egentligen rätt ovidkommande sidospår. Frågan du måste ställa dig själv är om det, här, verkligen är relevant att vara icke-marxist eller icke-textbesatt eller icke-antropocentrisk.
Var istället delandian, assemblist (? eller !) eller vad du nu vill vara, och bygg på den starka och avmytologiserade historieskrivningen av uppkomsten av den Svenska modellen, så som du skisserat redan i introkapitlet: Den visar ju alldeles tydligt hur ”arbetarrörelsen” genom LO/SAP sedimenterat ihop med näringslivet till ett svindlande stratum – en ögonöppnande bild!
När du sedan destratifierar måste du dock, till skillnad från Hayek och ännu mer hans åkallare, rikta full uppmärksamhet mot det faktum att inte bara staten slammar igen fria flöden. Allt som behövs är ett hopp, något som visar att den Svenska modellens katedral inte är ett ont som är _nödvändigt_ för att motverka kapitalets egna katedralbyggen.
Kort sagt, har du ett svar på frågan: Vem ska annars rensa löven ur marknadens hängrännor?
Förresten, jag är kanske onödigt luddig i min kritik av din och DeLandas besatthet av textbesatthet. Jag ska försöka precisera.
Din anmärkning att materialistiska anspråk automatiskt avfärdas som något gammalmodigt är nog alldeles riktig. Det bygger sannolikt på förutfattade meningar och en reflexmässig ovilja att hear the other out. Så långt är det värt att peka ut, men det följer ofta en stark tendens att vända felslutet åt andra hållet.
För hur många av dessa ”textiga” teoretiker och deras försvarare är de facto icke-materialister? Knappast någon. Så ”materialist” tycks låta som ”1800-talssocialist” i deras öron – väl värt att poängtera – men ordet ”intersektionalitet” tycks låta som ”konstruktivism” i dina…
I stället för att i hastigheten nästan avfärda begreppet ’intersektionalitet’ som ”textigt”, vore det ur min synvinkel mer intressant att se en deleuzisk eller delandiansk analys av en intersektionell maktstruktur; och gärna – för att illustrera den verkliga poängen – jämföra denna analys med en analys av en annan, ytligt sett liknande, intersektionell maktstruktur, och belysa skillnaderna avseende strukturernas genesis.
Intersektionalitet är väl faktiskt inget annat än en ackumulerad effekt av (den interna) territorialiseringen/homogeniseringen i ett stratum?
…(som misstas för en skärningspunkt mellan olika förtryck)…
Ja, du har rätt i att det gäller att renodla texten. MAO sortera ut -ismer och krångliga begrepp från löptexten, och förlägga även påhopp på textbesatta tänkare i slutnoterna.
Jag håller med om att huvudpoängen är att lägga fram en beskrivning av Svenska Modellen som ett stratum, där LO/SAP och Svenskt Näringsliv etc. har växt samman. Jag gillar denna analys – problemet är att den inte är ny. Galbraiths technostructure, ”staten och kapitalet sitter i samma båt” etc. etc.
Det nya, som man kan göra stödd av DeLanda, är att beskriva de bakomliggande mekanismer med vilka dessa hierarkier sätts/hålls samman. (Dubbelartikulering av content och expression osv.) Jag hoppas även kunna föreslå hur världen kan sättas samman på nya vis – allt i en svensk kontext.
Med andra ord har vi i detta tankestoff nya lärdomar som förhoppningsvis kan hjälpa oss få samhället att hänga samman på nya vis. Problemet är att dessa lärdomar innebär just en återgång till materiella processer.
Skall dock se vad jag kan göra med texten för att få den att fokusera på väsentligheterna.
Om Hayek: Absolut, det är viktigt att poängtera att de värsta hierarkierna/”antimarknaderna” är de som skapas inom näringslivet. (Har dock en känsla för att även Hayek var en kritiker av storföretags-ekonomin – därför är det konstigt att han är så poppis bland företrädare för näringslivets tankesmedja Timbro.)
Med andra ord – jag kommer inte skriva i klassiska marknad/stat- eller privat/offentlig-termer. Sannolikt kommer det att behövas rätt sinnrika konstruktioner för att upprätthålla det självkatalytiska, och motverka uppkomsten av det stratifierade. (Jag är ju rätt intresserad av nya ekonomiska former etc.)
Hur som helst – jag uppskattar verkligen dina kommentarer – det är ju riktigt kul att skriva på detta sätt!
Oj, hann inte se ditt andra svar innan jag postade mitt:
Jag tror att när det gäller professorerna på min skola så är de nog medvetet icke-materialister. Dock kanske inte de kritiker och kulturjournalister som jag också klagar på. Kanske var exemplet Ramqvist och Arena inte helt klockrent. Eller rättare sagt, intersektionalitetsbegreppet i sig är inte ett problem. Jag har dock främst sett det användas på ett sätt som är rätt textigt – i en analys av en film eller text, som skribenten dekonstruerar enligt nu klassiskt vis. (Gillar din deleuzianska tolkning av begreppet!)
Skall försöka hitta bättre exempel som förklarar min besatthet av textbesatthet…
Nå, låt oss släppa metadebatten om textbesattheten. Det är ju släppandet av den som är mitt egentliga budskap. Att förlägga sådant till noterna låter som en utmärkt idé!
Jag måste också säga att jag verkligen ser fram emot fortsättningen här – analysen i sig är spännande, men jag vill hemskt gärna också se din förslag på ”hur världen kan sättas samman på nya vis”. Det problem som sysselsätter mig väldigt mycket, är om man öht kan bli preskriptiv utan att använda ett transcendent ideal. Jag menar, man behöver inte gå så långt som till upprättandet av en utopi – är inte också måttstocken, som säger att spontan ordning är ”bättre” än planerad, något som måste accountas för med avseende på tillblivelseprocesser etc? Hur gör man det?
Svåra frågor.. Jag vet inte riktigt vart det skall ta vägen. Projektet är lite av en utmaning för mig själv – går det att skriva någonting vettigt om konkret politik, baserat på denna sociala ontologi? Kan man förklara denna ontologi på med ett språk som kan läsas av en intresserad allmänhet?
Om att få världen att sättas samman på nya vis – jag hoppas på att kunna komma med konkreta förslag på hur vi kan göra samhällsapparaten något mindre katedralisk:
– kan vi skapa sätt att arbeta utan stora hierarkier?
– hur skall skattesystemet fungera på ett sätt som inte gynnar de stora hierarkierna?
– hur organisera vård/skola/omsorg utan hierarkier?
– kan vi skapa ett rättsväsende som förlitar sig mindre till makt-är-rätt-domare?
För att låta programmatiskt; det genomgående ”receptet” kommer att gå ut på att
1 – identifiera vilka komponenter som utgör hierarkin/stratumet (content och expression)
2 – undersöka var man kan låta självkatalytiska system/offentligheter överta den roll som tidigare intagits av hierarkin.
Det svåra är – som du skriver – att vara tillräckligt nyanserad för att veta vilka hierarkier som måste accepteras, hur man skall avgöra vad som går att destratifiera – och sätta samman igen.
Som sagt, vi får se var det landar…
”Hayek hade nog inte hängt med i den Deleuzianska sociala ontologi som DeLanda vill lyfta fram: Han var nog alltför mycket fast i tankar om Platonska transcendenta essenser.”
Det där lät intressant, lust att förklara?
Hej Dennis, utmärkt att du poppade förbi, du kanske kan hjälpa mig med detta? Ursäkta, här kommer ett långt inlägg – läs gärna igenom och begrunda om detta rimmar med, eller går på tvärs mot Hayeks tänk.
En stor del av Deleuze filosofiska projekt är hans ontologi – inte minst samhällsontologi – hans teorier om hur strukturer skapas och håller samman.
I likhet med många postmoderna tänkare ville Deleuze komma ifrån idén om att transcendenta essenser bestämmer sakers identitet. MAO: Han ville inte tro på att exempelvis en viss zebras egenskaper är fördefinierade – att en zebra kan reduceras till en viss essens, definierad utifrån (av Gud eller någon Naturlag). Vad jag har förstått så var det främst Platon som först pratade i dessa termer.
Deleuze ville snarare tro på att sakers identitet – exempelvis zebrans egenskaper – inte är fixa. Till skillnad från vissa postmodernister menade han dock inte att saker och ting bestäms socialt, genom människors maktspel eller människans texter/berättelser/diskurser. Fullt så flytande och socialt konstruerad är inte världen. Materiella, icke-mänskliga faktorer spelar roll.
Istället sökte Deleuze sig tillbaka i en tradition av tänkare (Hume, Spinoza, Nietzsche, Bergson) som inte låg i den Platonska. Tidigaste referensen var Lucretius, som tidigt lade fram en teori om hur form uppstår genom att flöden av materia inordnas i spontana ordningar. Denna sågs som mer poesi än vetenskap, fram tills dess att komplexitetsteorin började hävda samma sak.
Så – Deleuze menade alltså att saker och ting får sin identitet genom immanenta processer: Strukturer uppstår genom att materia börjar flöda/sättas samman enligt ett särskilt mönster. Låter flummigt, men tänk såhär: Det finns ett visst ”flödesmönster” i hur en katallaktisk marknad hänger samman, och ett annat flödesmönster som får en organisation att hänga samman.
Vad är då detta flödesmönster? Jo, det existerar ju inte per se, det är ett schema/diagram som kan observeras i olika system (i en perfekt marknad, i en organisation, i en katalytisk reaktion i ett provrör, i bildandet av en sandsten).
Det som är riktigt mindblowing med detta tänk är att det är samma flödesmönster/diagram som skapar marknader och katalytiska processer i provrör. På samma sätt är det samma ”recept” ligger bakom sammansättningen av organisationer och sandstenar.
Deleuze kallar dessa flödesmönster/diagram/sammansättningsrecept ”abstrakta maskiner”. De existerar, de är högst verkliga, men bara deras materiella resultat kan observeras. Alltså menar Deluze att de existerar i en ”virtuell” del av verkligheten. Denna skall avskiljas från den ”faktiska” delen av verkligheten – den vi ser med våra blotta ögon. (DeLanda är noga med att säga att man inte skall se den virtuella delen av verkligheten som ”virtual reality” i cyberspace, utan som en ”real virtuality”)
Poängen med detta tänk är att de förklarar varför form/struktur uppstår, och varför ett system kan uppnå en viss stabilitet – samtidigt som man inte faller in i en essensialism. Det är nämligen så att ett system, över tid, kan byta abstrakt maskin. Exempelvis – som anställd kan du ibland verka som ”fri agent” på en katalytisk marknad, ibland sugas in i en organisation (och då inordnas i ett annat flödesmönster).
Detta tänkande leder oss alltså till att förstå exempelvis strukturer på nya vis. Vi måste bli bättre på att förstå hur dessa abstrakta maskiner fungerar, och kanske till och med lära oss att manipulera system – exempelvis befria element (exempelvis människor) från hierarkiska strukturer, och se till att de inordnas i friare, katalytiska processer. (Det är just upplösandet av rigida hierarkier som kallas ”destratifiering”.)
PUH! Läs mer i bilderna från mitt föredrag om Deleuze och DeLanda från i våras; där finns en hel del citat.
Kan detta relateras till Hayek på något listigt vis?
Jag tror det, men måste kanske fundera lite till. Du får rätta mig om jag har fel, men Deleuze tycks inta en nominalistisk ståndpunkt. I motsats till Platons realism. Och det som jag först kom att tänka på hos Hayek var en mening i Individualism: True and False med efterföljande fotnot.
”…there is no other way toward and understanding of social phenomena but through our understanding of individual actions directed toward other people and guided by their expected behavior.”
Och fotnot 7:
In this respect, as Karl Pribram has made clear, individualism is a necessary result of philosophical nominalism, while the collectivist theories have their roots in the ”realist” or (as K.R. Popper now more appropriately calls it) ”essentialist” tradition (Pribram, Die Enststehung der individualistischen Sozialphilosophie [Leipzig, 1912]). But this ”nominalist” approach is characteristic only of true individualism, while the false individualism of Rousseau and the physiocrats, in accordance with the Cartesian origin, is strongly ”realist” or ”essentialist”.”
Det verkar som att Hayek ligger åtminstone i närheten av Deleuze. Möjligvis kan man få in icke-mänskliga faktorer hos Hayek, men jag är inte helt säker på det (se t.ex. det första citatet) och på så vis ligger han kanske närmare de här postmodernisterna du nämner. Sedan skulle han nog vilja poängtera utbyte, och inte enbart maktspel (och för den delen berättelser). Vad som är relevant här är, förmodar jag, Hayeks påpekande om att utbyten mellan människor skiljer sig åt. Man kan inte jämställa samhällets opersonliga möten med de inom ett företag eller en familj. Det tycks mig som att man kan relatera det till byte av abstrakta maskiner, fast Hayek skulle nog inte betona tidsaspekten mer än att man i så fall kan ingå i flera sådana maskiner samtidigt.
Jag tar mig fräckheten att blanda mig i. Ignorera om ni tycker att jag är tröttsam: 🙂
Dennis talande citat tycks antyda att Hayek inte är fysiokrat, som jag beskyllde honom för tidigare. Och det blir onekligen mer intressant att se honom som nominalist (även om man kan ifrågasätta hur en nominalist kan dra så antropocentriska växlar i förlängningen…)
Får jag föreslå att den stora skillnaden här är att nominalister som Hayek klassar Platons idévärld som o-verklig, snarare än en ”mer verklig” verklighet, medan Deleuze helt sonika lägger ner idévärlden på samma nivå (plane of immanence) som materien och behandlar idéer som vilken materiell komponent i verkligheten som helst.
Både Hayek och Deleuze ifrågasätter alltså Platons dualistiska realism, men på två helt olika sätt som får olika konsekvenser i förlängningen. Hayek förnekar den ena halvan av dikotomin (eller snarare den halvans status av Verklighet), medan Deleuze förnekar dikotomin i sig själv.
Detta medför inte minst att Hayek kan göra en kvalitativ uppdelning av världens strukturer i spontana och planerade ordningar (substantiv), där Deleuze bar ser ordnande (verb) processer utan värdering. För att Hayek och Deleuze skulle mötas skulle man nog bli tvungen att upphöja enskilda människors ”vilja” till en abstrakt maskin. Men då har man lämnat Deleuzes ontologi långt bakom sig.
Spännande och lärorik diskussion! Särskilt för mig som just börjat nosa på DeLanda och inte varit bekant med Delauze så särskilt länge (även om Nietzsche, delvis Hume och Spinoza, länge hört till mina inspirationskällor).
Ska sätta tänderna i texten på allvar nu, har bara hunnit läsa första avsnittet (sedan drog Way Out West igång…)
Ojoj, här händer det grejer – måste smälta detta något – både Dennis och Marcus bygger på med tankar som jag känner dåligt till. Det är frestande slå upp lite begrepp i ordlistan, och sedan återkomma när jag har något briljant att sticka in i diskussionen!
Men en sak – i min redogörelse för Deleuze influenser underströk jag inte tillräckligt tanken om att strukturer aldrig är, utan ständigt blir. En struktur som ser ut att vara statisk, är i själva verket ett resultat av en kontinuerlig tillblivelseprocess – ett kontinuerligt flöde av materia, sammansatta enligt en viss abstrakt maskin.
Detta är för övrigt något som naturvetarna inom komplexitetsteorin tittat mycket på: Strukturer skall inte ses som jämvikter, utan som system som hålls långt ifrån jämvikt, genom kontinuerlig tillförsel av energi. Endast det som är dött befinner sig i jämvikt (De vänder alltså upp och ned på Newtonsk fysik.)
Så, en lätt omformulering av Marcus instick – hur ser Hayek på exempelvis en katalytisk marknad? Som en statisk jämvikt som är, eller som en dynamisk struktur som kontinuerligt blir? (Ursäkta om jag är oklar, hoppas du förstår vad jag menar, Dennis.)
Jag håller med Marcus i bedömningen att Deleuze kanske inte lägger in någon stark preferens i vilken abstrakt maskin som ”råkar” organisera strukturer – exempelvis en ekonomi. (Alla involverar något mått av styrning.)
Samtidigt jag har en känsla av att de flesta av oss som gillar detta tänk föredrar strukturer organiserade som basarer/självorganiserade system/meshworks över katedraler/strata/hierarkier. (Även om både Deleuze och DeLanda varnar för den rebelliska instinkten att vilja riva alla strukturer – utan att finna sätt att få världen att hänga samman igen.)
Jag tror att det är här det blir spännande – och det är här som både högerfolk och vänsterfolk möts, exempelvis i diskussionen om copyrights. Ingen gillar monopolistiska hierarkier, och både Deleuze och Hayek kan förstås som kritiker mot sådana hierarkier. Eller har jag fel, D & M?
Den sista insikten är jag helt och hållet med på, Kalle!
Och jag vill dessutom nyansera mig själv i relation till den fråga Kalle ställer: Hayek kan säkert ha en nog så stor förståelse för det dynamiska i tillvaron och dess strukturer, dock tycks det mig som om han har en tendens att betrakta det planerade respektive det spontana hos olika ordningar som essentiella kvaliteter hos dem. En gradskillnad som kanske inte intresserar er praktiker så mycket som mig, den ontologiskt intresserade…
Enligt Hayek är jämvikt ett tillstånd där det inte finns några konflikter, alla preferenser är uppfyllda. Någon uttyckte det som att det subjektiva är i enlighet med det objektiva. Men det skulle kräva att kunskapsproblemet är upphävt, men det är knappast en möjlig utveckling. Huruvida det finns något objektivt att sträva efter är i viss mån ointressant, vi kan ändå inte veta när det är uppfyllt. På grund av detta är Hayek mer intresserad av analyser utanför jämvikt, där själva marknadsprocessen är i centrum. Det finns tendenser mot jämvikt, men samtidigt finns det tendenser i motsatt riktning. Jag tror nog att ett kontinuerligt ”blir” är mest relevant i det här sammanhanget.
Marcus:
Jag förstår inte riktigt vad du menar när du skriver att Hayek ser det planerade och det spontana som essentiella kvaliteter.
Dennis: Jag uppfattar att Hayek betraktar marknader ganska strikt som forum för mellanmänskligt utbyte, som med prismekanismen som bärande organisationsprincip ger upphov till spontana ordningar, vilka ”råkar” vara de som bäst motsvarar marknadens behov. Andra (mänskliga) försök att reglera utbud och efterfrågan på marknaden, efter något slags planerad ordning, blir aldrig lika effektiva. Det finns med andra ord i Hayeks tänkande en kvalitativ och essentiell skillnad mellan spontana och planerade ordningar. (Äh, det kanske inte blev ett dugg tydligare…)
Att Hayek utgår från ett hypotetiskt jämviktsläge – även om han inte hyser några illussioner om att kunna uppnå det – är säkert en bidragande orsak till att hans teorier är färgade av en viss essentialism. Deleuze/DeLanda och komplexitetsteori påpekar väl ganska ofta just detta.
(Risken finns att min uppfattning av Hayek är kontaminerad av alla åsiktsmakare som har kidnappat honom i sina egna syften, men det är ju för att reda ut sådana missuppfattningar som vi har den här diskussionen. Med andra ord, kanske förenklar jag Hayeks resonemang intill förvanskningens rand… och förbi!)
Hej D & M,
jag tror att Marcus är inne på något intressant – Hayek är något av ett rött skynke (kanske fel ord? blått skynke?) för mer eller mindre alla som inte kallar sig nyliberala eller libertarianer.
Jag förstår vad Marcus menar när han säger att praktiker kanske inte bryr sig om skillnaden i synen på marknaden hos exempelvis DeLanda och Hayek – men att för den ontologiskt intresserade är skillnaden viktig.
Samtidigt tror jag att det, på något plan, kan vara tvärtom: Det är för praktiker som skillnaden blir viktig. Hayek används till nyliberala/libertarianska syften, Deleuze används till anarkistiska/”autonoma” syften. (DeLanda är ju lite oklar – han gör ju ett stort nummer av att göra upp med vänsterns gamla käpphästar.)
Jag tror att det i båda läger – åtminstone hos DeLandas och Hayeks läsare – finns en gemensam teoretisk fascination för den spontana ordning/katallaxi som exempelvis uppstår i en gatumarknad.
Sen är det nog mer en tolkningsfråga om var dessa självorganiserande system antas existera. Jag gissar att Hayeks efterföljare är mer benägna att säga att marknadsekonomier som helhet – exempelvis USAs ekonomi – kan ses som självorganiserande system. DeLanda ligger ju i den tradition som snarare ser de hierarkier – storföretag, militärindustriella komplex osv. – som finns i dagens faktiska marknadsekonomier.
(Det är för övrigt på denna punkt som jag tycker att det är besynnerligt att Timbro – som trots allt finansieras av storföretagen/hierarkierna – puffar för Hayek. Borde det inte vara någon annan organisation – typ Företagarna – som representerar småföretagarna, som puffar för Hayek?)
Hur som helst – när vi ändå har en diskussion här känner jag mig frestad att fråga en annan fråga om Hayek… men vet inte om jag vågar öppna den dörren… Here we go:
– Hur ser Hayek på kunskap om externaliteter?
– Menar han att kunskapen om externaliteter är lika ”distribuerad”, lokal och subjektiv, som kunskapen individers preferenser?
– Är han kritisk mot någon ”centralinstans” som antas ha det slutgiltiga ordet angående hur man skall värdera exempelvis en fabriks utsläpp av ett miljögift?
(En fråga som debatteras bland ekonom-sociologer nu..)
Pingback: Sfärismen och den tredje vänstern « strötankar och sentenser
Marcus:
Marknaden i sig, alltså både pris och kvantitet, är en spontan ordning och eftersom det inte finns någon bakomliggande tanke så kan man väl säga att det bara råkar bli så att individernas behov tillgodoses bäst genom marknaden. Men jag måste säga att jag är lite förbryllad av ditt ordval, en planerad ordning kan väl knappast ske på marknaden, så som den definieras, utan med nödvändighet är den i stället för marknaden. Marknaden är ju inte en metafor för att individerna får sina behov tillfredsställda utan hur det sker.
Men det var möjligtvis en petitess i sammanhanget, frågan handlade ju mer om effektivitet. Och jag blir nog lite förbryllad även där. Ditt ordval indikerar att effektivitet bör ses som ett kontinuum, och inte som något binärt. Det håller jag helt med om, men jag förstår inte hur man då kan säga att det finns en essentiell skillnad. Marknaden i sig är alltså en spontan ordning, människors utbyte är i centrum, och att det då skulle finnas någon essentialism i förlängningen har jag svårt att se.
Särskilt inte som effektivitet är ett begrepp som beror på vilket perspektiv man har. Man kan mycket väl säga att en planering är mer effektiv jämfört med om marknaden sköter resursallokeringen. Marknaden kan ju enbart ta hänsyn till individernas faktiska handlande, och det finns ju de som har sina invändningar mot det. Det är inte sällan som individernas preferenser sägs vara manipulerade, att de är oäkta, och att det i sig är ett resultat av marknadskrafterna. Om man i stället vill tillgodose individernas ”äkta” behov så ska man inte alls vända sig till marknaden, för den kan inte känna till vilka de äkta behoven är och marknaden är därför ineffektiv. Den eller de som anser sig veta vilka de äkta behoven är kan i stället planera resursfördelningen, och då är det svårt att inte vara mycket effektiv. Och som avslutning på det här resonemanget vill jag säga att just effektivitetsaspekten på marknadsekonomi kontra planekonomi är något överskattad, eftersom det ofta handlar om att opponenterna talar förbi varandra.
Angående jämviktsläget så utgår inte Hayek från något sådant. Han var snarare en av dem som först påpekade problemen med just en sådan analys, att det förutsätter det som ska förklaras och därmed inte är särskilt intressant.
Kalle:
Det är ju så att Hayek har kommit att sammankopplas just med den marknadsekonomiska biten. Kanske inte så konstigt egentligen. I alla fall så är spontana ordningar ett bredare anslag än enbart det ekonomiska, det är enbart en aspekt av samhället. Så visst skulle man kunna använda hans analys även när det gäller hierarkier och liknande. Sedan kanske det inte är så konstigt om Timbro puffar för honom (om de nu gör det, i någon egentlig mening) och inte Företagarna. Hayek ligger inte så fasligt långt från neo-institutionalisterna som menar att institutionerna är informationsbärare och på så vis till vår hjälp. Hayek skulle nog säga att så länge en hierarki inte beror på något exceptionellt och icke önskvärt så ska man akta sig för att rasera dem. Det handlar mycket om tyst kunskap, så vi vet inte exakt hur de fungerar och vilken funktion de har. Det är därför som Hayek ibland, och felaktigt anser jag, ses som konservativ.
Externaliteter. Jag kan inte påminna mig om att han sagt så mycket om dem, men jag skulle nog säga att de i ganska stor utsträckning är distribuerade. Sedan kan det förstås påverka många samtidigt. Helst skulle värderingen ske med hjälp marknaden, genom allokering av äganderätter. Men för det första är det knappast möjligt i många fall, för det andra skulle staten ibland kunna lösa det lika bra som marknaden och för det tredje skulle det förmodligen uppstå konflikter mellan människor. Utsläpp går att jämföra med vanlig skadegörelse, och där finns det förstås en roll för staten.
Fast jag vet inte om så specifika frågor alltid är så intressant. Jag personligen tenderar att hamna runt Hayeks åsikter, av senare årgång. De åsikter i olika frågor som han för fram i Vägen till träldom är inte alltid konsistenta med sådant han för fram senare. Jag föredrar att se hand tänkande som en modell som behöver fyllas på med antaganden och empiri innan man drar slutsatser. Och det är ju inte nödvändigt att Hayeks egna antaganden är de man måste utgå från.
OK,
jag ville bara kolla om externaliteter… det är mest för mitt eget akademiska arbete.
Om Timbro vs Företagarna: Jag tänkte mest att Hayek väl egentligen helst hade sett en ekonomi helt bestående av ”fria agenter” (alla medborare har enskilda firmor), och inte bestående av stora företag. Eller har jag missuppfattat?
Jag tror jag förstår, Dennis, om jag får formulera det så här: Marknaden bör inte ses som ett forum för människors utbyte av varor och tjänster, utan enbart som det abstrakta mönstret av utbytet i sig själv. Annars missförstår man Hayek. (Och många har missförstått Hayek just på det viset…)
Det viktiga, som jag då tror att Hayek likaväl som Deleuze och DeLanda inser (men som den del av de som använder sig av dem inte tycks göra), är att Marknaden – eller något annat ”rent” utbyte – är en självorganiserande process som i allra högsta grad är delaktig i struktureringen av ekonomin och samhället, men som aldrig är den enda strukturerande processen.
För mig är det en oundgänglig poäng att med expressiva komponenter (människor, gener, ord) i mixen bland de materiella som ingår i ett ”system”, så kan man aldrig tala om det som självorganiserande per se. Ordning är aldrig antingen eller ens i teorin, utan alltid både och – det är alltid en fråga om hur hårt kodade strukturer är, inte om huruvida de är kodade eller inte.
Planering respektive spontanitet är således aldrig essentiella kategorier som kan användas för att beskriva en assemblerad helhet, utan bara på enskilda och urskilda processer som tillsammans ger denna assemblage en form och en identitet. Marknaden är alltså inte ett system i sig själv, utan en process i ett system. Denna förståelse har dessutom stor betydelse för vilka politiska slutsatser man drar.
Kalle:
Jag skulle säga att han inte lägger någon värdering i det. Han skriver någonstans att han inte ser några problem med att människor går samman och samarbetar så länge det inte leder till tvång och absolut makt. Vad det innebär beror förstås på hur man väljer att se på saker och ting, men för Hayeks del innebar det inte någon specifrik preferens. Företag, till skillnad från samhället i stort, har allt som oftast ett begränsat antal mål och det medför inte lika stora problem som när det finns ett mycket stort antal. Däremot kan förstås även företag bli stora och klumpiga och svåra att styra.
Möjligtvis skulle han haft en annan syn på storföretag, inte nödvändigtvis så att han skulle föredragit små, om han riktat in sig mer på sådana problem där storföretag samarbetar med staten på småföretagens bekostnad.
Marcus:
Jag är inte riktigt säker på att man kan göra en sådan uppdelning mellan utbytet i sig och mönstret som uppstår. För mönstret kommer påverka hur individerna handlar. Det är åtminstone så jag tänker mig självorganisering och som jag tolkat Hayek.
I så fall borde vi kanske prata Hayek med Latour och ANT snarare än Deleuze… 😀
Ja, jag försöker tåta ihop mitt ”gamla” arbete (avhandlingen baserad på Latour och Callon) med lite nya gubbar (Deleuze och DeLanda). Tror att jag vet hur jag skall gå till väga… folk har mixat dem tidigare. (Även om DeLanda gärna dissar Latour, eller åtminstone hans efterföljare.)
Förresten – det finns ju också skillnader mellan själv-organiserande strukturer och emergenta sådana. Kanske kan det kasta in lite klarhetens ljus i den här diskussionen. Typ som i det här papperet: http://www.cs.kuleuven.be/~tomdw/publications/pdfs/2004esoa04proc.pdf
Eller vad säger Kalle som kan så mycket mer komplexitetsteori än jag? Är det värdefullt i sammanhanget att lite mer precist fundera över vilket fenomen man egentligen talar om?
Hmm, utan att ha hunnit kolla upp pappret riktigt så verkar det som att termerna ofta används synonymt – men har olika meningar inom naturvetenskapen.
Självorganisering används främst i system som uppvisar olika feedback-mekanismer. På så vis kan de upprätthålla en slags dynamiskt tillstånd – steady state. Jag tror bestämt att även ”gammal” systemteori – Luhmann – pratade om detta fenomen i termer av homeostasis.
Katalytiska system – exempelvis marknader – kallas ofta självorganiserande. Här har folk som Stuart Kauffman pratat om auto-catalytic loops som sörjer för en snygg självorganisering: En katalytisk reaktion ger en resulterande kemikalie, som verkar som katalyserar en andra reaktion, som i sin tur ger en resulterande kemikalie som katalyserar den första reaktionen. (Sedan kan denna loop utökas med ytterligare led.. precis som i en perfekt marknad.)
Emergens är ett begrepp som – vad jag förstått – används då en stor mängd mer eller mindre oberoende entiteter börjar samverka, så att systemet som helhet börjar uppvisa en viss egenskap. Tänk er ett fiskstims rörelser, eller motsvarande.
Eller uppkomsten av turbulens för den delen – om du ökar hastigheten i ett laminärt flöde av exempelvis vatten kommer detta flöde helt plötsligt att slå över till turbulens (en virvel bestående av mindre virvlar, som består av mindre virvlar).
Ibland kan de båda begreppen nog sammanfalla – någorlunda. Funderar just på att man kan prata om en marknad såsom en emergent struktur – den samordnar ju trots allt en massa oberoende element till en större kollektiv enhet, som uppvisar vissa egenskaper..
Så vill jag ha det, men om man tänker sig marknaden på det sättet som Dennis tolkar Hayek (om jag nu tolkar er allihop rätt!) så är det väl snarare själv-organisering? Vad jag vill antyda är att jag kanske har svårt att förstå Hayek rätt för att min bild av marknaden också omfattar emergens, medan Hayek i princip talar om själv-organisering.
Hmmm, börjar bli lite snurrig nu… Sånt här behöver man nästan öl för att se klart.
Ja, det är lite snurrigt – men imponerande hög nivå. 😉 Vi borde ge oss själva en klapp på ryggen, D & M!
Jag har några funderingar kring emergens och självorganisation och dess innebörd inom samhällsvetenskapen. Har ni några bra exempel på det ena och det andra?
Personligen tycker jag att det låter som en fråga om grad, och inte om art. En marknad ligger mest åt självorganisering, medan utvecklingen av språk och traditioner ligger närmare emergens. Skillnaden skulle i så fall finnas i förmågan till negativ feedback. Marknadens prissystem underlättar sådan feedback, den är informationsbärare, medan språk och traditioner har mycket svårare att förmedla sådan information. Den positiva feedbacken skulle då i sammanhanget vara det som kallas för path dependence.
Negativ feedback är rimligen åtminstone en faktor som stabiliserar vissa själv-organiserande system, om det sedan är en aktiv process i själv-organiseringen i sig är mer av en tolkningsfråga. Jag kan spontant tycka att man alltjämt bör försöka se själv-organisering som en principiellt dynamisk företeelse, och inte en vars immanenta processer strävar mot jämvikt (vilket väl negativ feedback skulle bidra till?).
Samtidigt är jag lite osäker: För att vi överhuvudtaget ska kunna tala om ’ordning’ måste vi möjligen inkludera stabiliserande processer – så kanske bör man skilja på spontan ordning och själv-organisering, likaväl som på själv-organisering och emergens? Den rent prismekaniska marknaden är exempel på det första tack vare möjligheten till negativ feedback, en trafikstockning kan utgöra exempel på det andra, och en faktisk lokal ekonomi kan vara ett exempel på det tredje… (Att ta fram mer välfunna exempel är Kalle nog bättre på.)
Spontan ordning skulle då alltså kunna avse själv-organiserade och/eller emergenta strukturer som stabiliseras icke-intentionellt av immanenta jämviktssökande processer. Och det är som ett sådant system Hayek uppfattar marknaden. Blev det tillräckligt krångligt? 😉
Rent teoretiskt skulle förstås både själv-organiserade och emergenta strukturer kunna ses som spontan ordning. Det jag funderade på var om det egentligen går att tala om emergens, strikt sett, inom samhällsvetenskapen. Någon perfekt marknad finns inte, och jag undrar om det går att hitta något fenomen i samhället som är helt och hållet emergent. Om jag förstod dig rätt så skulle en trafikstockning vara ett exempel på en emergent struktur. Men samtidigt så finns det möjligheter att undvika den om man har information om den, och också att ta bort hindret. Men det är möjligt att jag inte riktigt förstått vad emergens betyder.
Jag menade egentligen att en trafikstockning i vissa fall kan uppvisa själv-organiserande tendenser, och att en lokal ekonomi skulle kunna uppvisa emergens, men jag skrev väldigt otydligt där – det var ett led som föll bort, sorry! Mitt förslag på förståelse av de olika begreppen kanske formuleras klarare såhär:
– En egenskap (av flera) som uppstår spontant i ett komplex är emergent.
– En organiserande process som verkar spontant och skapar struktur hos ett komplex är själv-organisering.
– Ett komplex, med emergerade egenskaper, eller en själv-organiserad struktur, och som hålls förhållandevis stabilt genom att det förutom de nämnda dynamiska processerna omfattar spontant förekommande stabiliserande diton – det är en spontan ordning.
Varken emergens, själv-organisering eller spontana ordningar finns perfekt isolerade i den så kallade verkligheten, som jag ser det.
D & M,
Det verkar som att vi håller på att få en ny diskussion om komplexitetsteori här.
Pingback: Kritik av det vetenskapliga förnuftet « strötankar och sentenser