Mer om Graebers The Democracy Project – krossfejdat med lite godbitar från Pignarre/Stengers Capitalist Sorcery.

Hur tänka kring och efter Seattle och Occupy Wall Street? Graebers nya och Pignarre och Stengers halvgamla (utgiven på franska 2004) är två olika sätt att förhålla sig till vår generations stora ”proteströrelser”. Jag använder citationstecken här, eftersom Graeber framhäver att Occupy främst kan förstås som direktaktion.

Böckerna ifråga vill ganska olika saker: Graeber beskriver lite scener i anslutning till OWS (och försöker redogöra för hur han tänkte i sitt engagemang), medan Pignarre/Stengers lägger fram en spekulativ tanke om kapitalismen som trolldom. Samtidigt finns en del likheter. Båda böckerna framhäver att dessa tilldragelser har satt frågan om politiska alternativ på agendan: Pignarre/Stengers tar fasta på att Seattle-händelsens devis var att ”en annan värld är möjlig”, och Graeber diskuterar OWS potential att stärka den politiska föreställningskraften.

Här kan man såklart undra hur väl dessa budskap nådde ut. Exempelvis är det nog många av oss som missade att OWS inte var en protest, utan en uppvisning i ”prefigurative politics”. Det handlade inte främst om att sätta press på Capitol Hill, utan om att sända ett meddelande från framtiden – kan vi bygga en sann demokrati genom att låta samvaron och beslutsmetoderna i Zuccotti Park stå som norm i samhället? (Denna poäng hamras dock in i boken – som lägger ett kapitel på att diskutera mötesteknik.)

För så är det ju – anarkisten Graeber förespråkar försök att ”bygga det nya i det gamlas skal”. Det var inte självklart att OWS skulle hamna på detta spår: Det var något av en tillfällighet att anarkistiska ”horizontals” lyckades med att hålla undan för marxist-leninistiska ”verticals”. (De senare hade först försökt styra upp verksamheten, men dessa lyckades inte hålla ordning på anarkisterna.)

Här kan vi ju jämföra med hur Pignarre/Stengers väljer att avvika från den ”vetenskapliga” marxismen. Det går inte, menar de, att sätta sitt hopp till att mer vetenskaplig sanning skall rädda oss, eftersom vi lever i en värld som definieras av trolldom. Sådan definieras som skapandet av effekter utan orsaker; det som uppstår då ”vetenskapliga” abstraktioner blir den säkra mark som vi inte kan lämna. Om vi köper Latours tanke att ”vi aldrig varit moderna”, så kan vi inte tro på tanken att allt heligt profanerats, eller att vi tvingats nyktra till. För att uttrycka det på ett annat vis – det går inte att ”attackera en intolerant abstraktion med en annan intolerant abstraktion” i hopp om att bryta kapitalist-förtrollningen.

Här börjar vi komma in på just de teoretiska territorier som Graeber gillar att dissa. (Notera hans Deleuze/”Classic rock”-jämförelse.) I en passage lyfter han fram en allmän trend inom mittfårepolitikens höger och vänster: Vi har blivit så vana att tänka att makt kan skapa verklighet, så ingen blir längre förvånad när de hör om situationer där makt blir rätt. Högern har accepterat detta genom diverse teorier om ekonomi och teknologi, vänstern (liberalerna inom demokratiska partiet, de intellektuella osv) har förläst sig på postmodern teori:

During the heyday of the bubble economy of the 1990s, an endless stream of new radical theoretical approaches emerged in academia – performance theory, Actor-Network Theory, theories of immaterial labor – all converging around the theme that reality itself is whatever can be brought into being by convincing others that it’s there. (120)

Dessa tankevanor har alltså kommit att dominera inom samhällets elit – och gjort att mutkultur kommit att bli en slags ontologisk princip. (Här tror jag att lite väl mycket inflytande tillskrivs exempelvis Foucault.) Det är delvis detta som gör att Graeber håller sig med en annan benämning på vår samtid. Denna pekar dock också mot det förmoderna:

Back when I was in college, I learned that capitalism was  a system where private firms earned profits by hiring others to produce and sell things; on the other hand, systems in which the big players simply extracted other people’s wealth directly, by threat of force, were referred to as ”feudalism”. By this definition, what we call ”Wall Street” has come to look, increasingly like a mere clearinghouse for the trading and disposal of feudal rents, or, to put it more crudely, scams and exhortion, while genuine 1950s-style industrial capitalists are increasingly limited to places like India, Brazil, or Communist China. (78-79)

I denna verklighetsbeskrivning passar också tanken om att det amerikanska politiska systemet styrs av 1% av befolkningen. Enprocents-tanken är, berättar Graeber, ursprungligen Joseph Stiglitz, och citerar följande från den Stiglitz kolumn i Vanity Fair:

Wealth begets power, which begets more wealth. During the savings-and-loan scandal of the 1980s””a scandal whose dimensions, by today”™s standards, seem almost quaint””the banker Charles Keating was asked by a congressional committee whether the $1.5 million he had spread among a few key elected officials could actually buy influence. ”I certainly hope so,” he replied. […] The personal and the political are today in perfect alignment. Virtually all U.S. senators, and most of the representatives in the House, are members of the top 1 percent when they arrive, are kept in office by money from the top 1 percent, and know that if they serve the top 1 percent well they will be rewarded by the top 1 percent when they leave office. (39)

I Graebers feodalism är det alltså relativt tydligt vem som håller i trådarna – den styrande procenten – och det funkar ju om man väljer att se just det feodala i relation till bankkrisen. Om man istället följer Pignarre/Stengers i att förstå samtiden som en förtrollning, så är denna istället högst distribuerad; den uppstår ur ständiga och tålmodiga ”processes of fabrication at a very small scale, of careful experiments”. Ett exempel finns i mitt och Jonas papper om agro-economic experiments – där beskrivs just hur vissa handlingsutrymmen kring ekologisk odling sorteras bort. (För Pignarre/Stengers är ju kapitalismen just en slags ”politics that kills politics”.)

Avslutningsvis, om Graeber: Jag följer honom delvis för att hans mer akademiska verk är viktiga för mitt eget arbete, men det är även spännande att se vilket utrymme han fått i den politiska diskussionen. På något vis har han – tycks det mig – skapat sig en plats som ”anarkismens sympatiske förespråkare”. Som sådan är han ett fenomen i sig självt; ett uttryck för det som han (efter Immanuel Wallenstein) förknippar med revolution: Inte ett ”stormande av Bastiljen”, utan ett skifte i vad som räknas som ”political common sense”. När läste vi senast i The New Yorker om varför ”America” appelleras av anarkism?