Kort kommentar om gårdagens långa reportage om övervakning i The Guardian.

Det är intressant hur många av de saker som diskuterades under FRA-debatten nu kommer tillbaka. Då skrev vi om dem som spekulationer över vad detta nya ”diagram” är kapabelt till, nu får vi rapporter om vad säkerhetstjänster faktiskt hållit på med under de senaste åren.

Här märks inte minst hur övervakningen förändrat skepnad, och inte riktigt kan fångas med begrepp som ”storebror ser dig”, eller ens ”panopticism”. Vi talar – återigen – inte om seende i ordets vanliga mening, utan om att veta vad som ”rör sig i sinnena” på folk, att mappa ”subjektsproduktionen” för att förutspå beteenden osv. Därav devisen att ”storebror känner oss bättre än vi känner oss själva”. I enlighet med detta skriver Lanchester i sin rapport att

this electronic potential gives access not just to external real-world data – our locations, our conversations, our contacts books – but to the inside of our heads. I call this the ”knowing you’re gay” test. Most of us know someone who has plucked up the courage to reveal their homosexuality, only to be cheerfully told by friends and family, ”oh, we’ve known that for years”.

Now, though, search engines know facts about people’s thoughts and fantasies long before anyone else does. To put it crudely, Google doesn’t just know you’re gay before you tell your mum; it knows you’re gay before you do. And now GCHQ does too.

Jag tror som sagt att det kommer att ta ett tag innan vi smält detta faktum. Det handlar delvis om hur staten alltmer finns inborrad i samhällets kapillärer – Lanchesters poäng om att staten finns i det privata och lilla, i form av mobiltelefoner etc, är ganska slående. Samtidigt handlar det även – som jag skrev i Arena – om en omvärdering av det mänskliga subjektet; en omvandling i vår syn på oss själva.