Jag har böjt mig för systemet. Förhoppningsvis kommer efterföljande generationer veta bättre.
Skriver nu de första raderna på min nya jobbdator, med blandade känslor. Jag har tvingats betala ”Microsoftskatt” (alla rimliga alternativ hade Windows förinstallerat), och måste nu köra på Windows Vista. Har tappert försökt att köra med Ubuntu Linux under det senaste året, men orkar inte kämpa emot längre: Handelshögskolan i Göteborg kör stenhårt på Microsoft, så om jag vill printa eller kolla mailen smidigt måste jag acceptera att jag är låst i det stratum som Richard Stallman kallar Bad Vista.
Don’t get me wrong – Windows Vista ser jättefint ut. Och jag ser fram emot ett enkelt liv där jag är kompatibel med min omvärld; att inte vara den där krångliga personen som hela tiden klagar på den inlåsning, det monopol, den hierarki, den antimarknad, det taxis-system som Microsoft har skapat. Men jag vet att min önskan om ett enkelt liv även innebär att Microsoft nu vet exakt vilka ord jag söker efter i min ordbehandlare, vad jag har på min dator osv. Resignerad har jag accepterat att leva i denna centraliserade hierarki, bli en del av den. Jag har medvetet valt övervakning, för att livet blir enklare så.
Ovanstående handlar inte bara om operativsystemet på min dator, utan en inkarnation av en logik som vi liberaler bör hålla ögonen på. Min erfarenhet av Linux och Vista är mer än en ”metafor” eller ”liknelse”. Den är ett uttryck för samma logik som gör att Winston och Julia säljer ut varandra i Orwells 1984. Den är ett uttryck för samma ”abstrakta maskin” som gör att fången Rubashov (i Koestlers Darkness at Noon) accepterar att hans feltänk nödvändiggör hans exekution.
Visst, Winston, Julia och Rubashov betalar ett högre pris än jag: De tvingas ge upp sina liv, jag tvingas ge upp lite integritet. Icke desto mindre har vi sugits in i hierarkiska system som följer samma flödesmönster. Vi liberaler måste känna igen dessa system när vi ser dem, och lära oss så mycket som möjligt om dess flödesmönster – dess sammanhållande mekanismer.
Helgens händelser i min andra hemstad har återigen aktualiserat denna fråga. Precis som efter de tidigare attackerna för två år sedan blir man imponerad av britterna: Dels av deras beslutsamhet att inte låta sig skrämmas, dels av att de inte faller in i en hatisk flaggviftande nationalism. Samtidigt slås man av två (för en liberal) rätt jobbiga slutsatser. Ett: Det finns uppenbarligen en hotbild. Två: Polisens hårdare tag verkar ge utdelning.
Med andra ord, frågan om hårdare tag och övervakning är inte svartvit. Målet måste vara en god avvägning mellan skyddet av den ”molära” ordningen och den ”molekylära” individens integritet/medborgerliga friheter. Samtidigt kan inte dessa ställas mot varandra – den molära ordningen har ju inget existensberättigande förutom att vara en garant för just individens friheter. Dessutom måste denna avvägning hänga samman med en övergripande analys om vart samhället är på väg: Vilka olika former av övervakning (offentlig såväl som privata) håller på att överlagras och flikas i varandra? Vilka nya risker ger detta upphov till?
Det enda man kan önska sig är att de personer som är ansvariga för dessa frågor är goda liberaler som kan se de övergripande trenderna. Ibland undrar man dock om den svenska ”liberala scenen” har kapacitet att se på samhället med tillräckligt kritiska ögon. Oberoende Göteborgsliberalen Johan K har någon gång talat om ”Dr Pangloss-liberaler”: Jag tror att han pratar om de liberaler som gärna framhöver att vi lever i de bästa av världar. Pangloss-liberaler verkar känna att minsta kritik av samtiden är en kritik av ”frihet, framsteg och förnuft”. Dessa upplysningsfans menar att liberalism är att gilla läget, att försvara status quo. (Detta gör dem, per definition, till konservativer – men det är en annan historia…)
Det senaste uttrycket för detta perspektiv är Sofia Nerbrands krönika i dagens SvD, ”Mitt barns värld är sagolik”. Jag förstår vad Nerbrand vill kommunicera – att vår problemfokusering gör att vi inte ser att ”på det hela taget lever vi i en mer fridfull och rik värld än någonsin tidigare”. Visst är det härligt och uppbyggeligt med optimism, men inte helt oproblematiskt.
Som jag nämnt ovan är denna Panglossliberalism lite för bekväm och status quo-kramande. Dessutom har jag issues med Nerbrands tal om att det enda som eventuellt kan hota ”en fantastisk framtid” är ”farliga politiska och religiösa idéer om att människan ska späka sig”. Hmm, det var nog ungefär så som de intellektuella resonerade i början av 1900-talet, innan alla barbarier kom igång på riktigt.
Vi skall komma ihåg det var de ”farligaste” ideologierna (nazismen och kommunismen) som mest uttalat byggde på positivistiska ideal från upplysningen – samma ideal som Neo-gänget vill återupprätta. Nerbrand skriver att ”människan kommer att förbättra livet igen och igen”. Jämför detta med de totalitära ideologiernas framtidsoptimism: Idéer om världen – och människans – oundvikliga utveckling till ett framtida högre stadium. Som tur är drogs västsamhällena aldrig med fullt så starkt i denna optimism – de skapade checks and balances i sina samhällssystem, utifrån den dystra insikten att människor sannolikt alltid kommer att finna konfliktpunkter att bråka kring.
Främst skräms jag av naiviteten i tanken att det bara är galna idéer om ”självspäkande” som hotar den liberala demokratin. Givet ovanstående – om Vista – så tror jag att det finns flera mekanismer som kan leda till hierarkiska, övervakande, och potentiellt ofria framtider. Sådana framtider behöver inte uppstå ur galna politiska idéer, sinnessjuka politiska ledare, eller av stora onda företag. Nej, mer sannolikt är att de uppstår ur mer eller mindre spontant uppkomna hierarkier, som kan bli mer eller mindre dominanta och disciplinerande.
Nerbrand avslutar med att prata datorer som exempel på den ljusnande framtiden:
Jag har goda chanser att som 98-åring med ett nostalgiskt leende kunna berätta för min sons barnbarn om den efterlängtade introduktionen av iPhone – mobiltelefon, video, mp3-spelare och kamera i ett – som görs i dagarna. Den kommer då att ligga långt ner i högen av självklarheter.
Min framtidsförhoppning är snarare att Windows Vista och iPhone (Apples sätt att låsa in användare, skapa monopol och motverka konkurrens) lär oss att bättre på att förstå hur dessa hierarkier uppstår. Jag hoppas att dessa exempel kan lära oss känna igen när stora system börjar bli självspelande pianon som hålla tillbaka innovation, sann konkurrens och fritänkande. Förhoppningsvis kommer detta förhållningssätt till ”katedraler” och ”basarer” (antimarknader och marknader) vara politiska självklarheter när jag är 98. Detta är det bästa tänkbara vaccinet mot både monopolföretag och totalitära statsskick.
Pingback: University Update - Linux - Om Windows Vista, övervakningen och problemet med Pangloss-liberaler
Grymt bra skrivit! Jag stöder dig i dina förhoppningar.
Indeed. Jag blir alltid lite mörkrädd av den där Panglossliberalismen. Det är som Stjärn-Jerrys knarknoja: ”Alla ska marschera i fina frisyrer och sjunga heja samhället!” Brave new world. Lyckopillersliberalism. Se glad ut. Vi gå över daggstänkta berg. Det blir bättre och bättre dag för dag.
Fast uttrycket Panglossliberalism kan jag inte ta åt mig äran för. John Gray använder det t ex för att beskriva hur Berlins agonistiska liberalism skiljer sig från den dominerande liberala traditionen (som alltså är panglossisk).
Magnus: Tackar!
Johan: Äh, låt oss se det som ditt begrepp. Det är ju högst relevant i en svensk kontext. (Förresten, hoppas du är OK med epitetet ”oberoende göteborgsliberal”!)
Man vill ju inte falla i en pessimist/kritiker-fälla, men jag tror att det finns sätt att vara liberal och ha en problematiserande inställning. Det finns ju många i den liberala traditionen – filosofer som Berlin och Hayek såväl som författare som Orwell och Koestler – som försvarade liberalismen just därför att framsteget inte är självklart, just därför att samhället inte automatiskt når ett framtida utopiskt tillstånd utan krig och elände, just därför att människan inte är perfekt, utan egentligen rätt konfliktsugen.
Egentligen borde vi skriva någonting om detta, till Liberal Debatt eller motsvarande, men det kommer nog inte in. (Vi skall inte förstöra deras glädjefest.) Se där! Ännu ett briljant bokprojekt som aldrig blir av…
Pingback: Modernismernas kamp | Mothugg
Tycker att du har missuppfattat Nerbrandt & Co. Budskapet därfirån är inte att vi lever i den bästa av världar, utan att vi lever i en tid som på det stora hela är bättre än någonsin förr. Det är en j-kla skillnad, helt avgörande.
0ch att dessa liberaler inte vill ändra på något känner jag inte heller igen. Istället finns det väl få politiska krafter i Sverige (till höger om Lars Ohly och miljöpartiet) som vill ändra på så mycket.
Tror att du har misstolkat att det där gänget (med Johan Norberg i spetsen) valt att poängtera de positiva sidorna av sitt budskap. Typ Bo Lundgren fast tvärtom.
För övrigt använder ditt inlägg en del tomma argument som kallas reductio ad Hitlerum.
mvh – en annan liberal (som tycker det är jätteskoj att debatten oss liberaler emellan får allt större utrymme!)
Hej Johan P,
Talet om att ”leva i den bästa av världar” är helt enkelt en omskrivning för den panglossiska världsbild (från Candide) som jag (och många liberaler med mig) kritiserar. Se mer om detta hos Mothugg. Problemet är alltså främst den positivistiska världsbild som Pangloss-liberaler står för.
Om ”reductio ad Hitlerum”: Jag tycker inte att det är tomma argument att föra en kritisk argumentation kring Stora Moderna Projekt. Självklart går det inte att jämföra svenska liberaler av Neo-snitt med nazister eller kommunister om vi talar synen på exempelvis MR.
Men jag hävdar, precis som John Gray, att dessa tankeskolor möts i sin positivism. Teorier som hävdar att Förnuft och Framsteg oundvikligen leder till att människors värderingar och seder konvergerar – och skapa en ”sagolik framtid” – underskattar människors/samhällens mångfald (och dess mörka sidor). Därav Isaiah Berlins värdepluralism och modus vivendi-liberalism.
Något omformulerat: Att nazister och kommunister byggde sina tankar på samma negativa delar av det västerländska upplysningstänkandet som dagens positivister borde inte göra de senare fridlysta från kritik. Som pragmatist-inspirerad liberal menar jag att sanning bäst bör ses som ett utfall av ett öppet, fritt samtal. Ju färre skygglappar desto bättre.
Men – hur som helst – jag håller med dig – kul att det känns som att den liberala debatten vidgas något.
mvh
Kalle P
”Problemet är alltså främst den positivistiska världsbild som Pangloss-liberaler står för.”
Jag upplever också detta var en form av strawman du hackar på. För det första är positivism ett begrepp som kan betyda många saker, så det skulle behöva preciseras betydligt innan man kan dra några slutsatser alls. Nångon Candideliberalism har jag aldrig stött på (och jag om någon borde väl ha gjort det?). Tvärtom. Återigen skulle det vara intressant med (fler) specifika exempel, eftersom jag delar uppfattningen att du misstolkar Nerbrand.
Det är som sagt en avgörande skillnad att hävda att vi lever i en tid som i många avseenden är bättre än förr, och att hävda att vi lever i den bästa av världar. Nerbrand (och exempelvis Norberg) hävdar det första, inte det senare. Om du läser Norbergs böcker så kommer du se en betydligt mer nyanserad bild än du målar upp av ”panglossliberaler”.
”Men jag hävdar, precis som John Gray, att dessa tankeskolor möts i sin positivism.”
Ja det finns för det mesta någon avlägsen beröringspunkt till allt möjligt, den intressanta frågan är hur du menar att positivism leder till totalitärism och fascism. Personligen tycker jag nazismens socialistiska och totalitära rötter känns mer angelägna att reda ut, som Hayek gör i sin bok ”Vägen till träldom”.
”Teorier som hävdar att Förnuft och Framsteg oundvikligen leder till att människors värderingar och seder konvergerar ”
Jag tror vi har diskuterat detta förrut, och i vid bemärkelse så har jag aldrig sett någon ”Neo-liberal” (eller vad vi nu ska kalla dem) hävdat detta. Det som brukar hävdas är att respekten för MR bör var universell. Pluralism brukar alltid uppmuntras, såvida det inte innebär kränkningar av grundläggande MR.
Så för att sammanfatta, så känns det som det är väldigt mycket nidbilder och halmgubbar som angrips.
Hej Marcus,
Återigen, som jag skrev till Johan P, ”vi lever i de bästa av världar” är blott en Candide-referens (sannolikt den mest vedertagna), inte ett påstående att Neo-folk tycker att vi verkligen lever i de bästa av världar.
Jag använder ordet positivism för att det används av de som normalt sett kritiserar mig och andra samtida samhällsvetare för att vara för ”postiga”. (Notera exempelvis debatten i anslutning till nya numret av Axess.)
Jag använder även ordet för att det faktiskt är en bra beskrivning av den hållning som Nerbrand lade fram i sin krönika. Tanken att det är ”bara farliga politiska och religiösa idéer om att människan ska späka sig som fundamentalt hotar en fantastisk framtid” följer helt i den positivistiska tradition som Gray kritiserar.
Om andra exempel: Jag har fått uppfattningen om att hela Neos publicistiska idé bygger på att kritisera den pessimism och ”de domedagsprofetior” som präglar samtiden. Nämnda krönika är alltså bara ett exempel på deras inarbetade tes om att ”det ser ljust ut”.
Jag, och John Gray, menar inte att positivismen direkt leder till totalitärism eller fascism. Däremot kan positivismen leda folk till att starta stora projekt som i slutändan kan skapa mer lidande än Framsteg. Stora projekt behöver inte vara totalitäristiska.
Samma tanke finns för övrigt även hos Isaiah Berlin, som ju var skeptisk mot tron på enkla, slutgiltiga lösningar som är universellt gångbara. Han menade att detta intellektuella övermod var farligt.
Lenin, Mao, och Pol Pot – menade Berlin -leddes alla av ett sådant övermod: ”Jag vet vad du behöver, vad alla människor behöver, och om okunskap eller illvilja skapar motstånd, måste detta brytas och hundratusentals människor kanske måste dö för att miljoner människor skall bli lyckliga för all tid”.
Om Hayek: Kom ihåg att även den gamle ”Friedrich von” brukar ställas emot Pangloss-liberaler. The Fatal Conceit är ju just en kritik av människans självgoda tro på dess förmåga att bygga utopin. Eller hur? (Detta visar för övrigt på hur Hayek ofta läses selektivt.)
Hur som helst, för att få bättre koll på where I am coming from, kolla upp Grays böcker, främst
– Two faces of liberalism, om Pangloss-liberalism och modus vivendi-liberalism
– Straw Dogs, om mänskliga naturen
– Al Qaeda, and what it means to be modern, kritik av positivismen, och vidareutveckling av ovanstående.
Hoppas allt gott i STHLM,
Karl P
Hej Karl!
Allt bra här. Men lite bättre väder tycker jag vi alla förtjänar, oavsett om vi bor på sveriges framsida eller inte. 🙂
”inte ett påstående att Neo-folk tycker att vi verkligen lever i de bästa av världar.”
Men vilka är då dessa ”Pangloss-liberaler” som du går i polemik mot? (tack för boktipsen, men jag har inte tid och möjlighet att läsa Grays böcker just nu. men de verkar intressanta).
Jag håller med om att Neo vill försöka nyansera bilden av världen en aning genom att peka på saker som faktiskt blir bättre. Men jag fattar inte alls vad det har med positivism/postmodernism-debatten att göra? Och är det faktumet att de lyfter fram optimistiska perspektiv som gör dem till ”panglossliberaler”?
”Däremot kan positivismen leda folk till att starta stora projekt som i slutändan kan skapa mer lidande än Framsteg.”
Ok, det var detta du syftade på, nu förstår jag bättre vad du menar. Men jag skulle vilja hävda att hur rationalistisk och anti-postmodern man än är idag, så är nog tanken om ”grand unified theories” och ”stora projekt” helt död. Det är nog inget vi behöver vara rädda för. Kanske med undantag för sådana som vill införa sharialagar här i väst då, men risken för det ser jag som nästintill obefintlig. Sen kan både Kamal Moubadder och Melanie Phillips få säga vad de vill.. 😉
Och angående Hayek håller jag med, på båda punkterna faktiskt. Vad många av mina libertarian-vänner inte alltid vill kännas vid, är att Hayek förespråkar en basal välfärdstat i boken ”Vägen till träldom”.
Allt gott önskas tillbaks!
/M
Pingback: 99, our 68 » Ã…rskrönika: Politiskt tyckande under 2007
Pingback: Copyriot » Inglasningsivrarna kommer ut ur garderoben
Framtidsoptimismen är ju inte fel i sig. Men det är viktigt att problematisera den också. Naziströrelsen byggde ju på att det stora förnuftet skulle leda folket framåt och det är ju Platons tankar rakt av. Det är väl ganska uppenbart att när vi låter andra tänka åt oss som är det farliga. När vi lyder blint, oavsett vem eller vad vi underkastar oss som är farligt. Windows Vista är inte farligt för dig förrän du accepterar dess självklarhet.
Jag tror inte att vi behöver frukta vetenskapsmän som hålls ansvariga för sin forskning. Det här: http://ase.tufts.edu/cogstud/papers/postmod.tru.htm är enligt mig det bästa som sagts om postmodernismen.
Tack, Olof, för länken till Dennetts text. En möjlig konkurrent till ”det bästa som sagts om postmodernismen” är kapitel 30 i David Milers Popper i urval, ”Mot kunskapssociologin”, även om denna skrevs innan ordet postmodernism etablerats.