Något om nya texten i om territorialitet i Culture and Organization.
Som jag flaggat för tidigare – jag bidrar till ett specialnummer om territorialitet, och texten är baserad på material från Sri Lanka-projektet. (En tidig version presenterades på Deleuze Studies-konferensen i Köpenhamn.) Introt till numret föreslår att organisationsteoretiker bör bygga upp ett nytt fält – studier av ”organisational territoriality”:
We have brought together perspectives from anthropology, human and economic geography, psychology, philosophy,history, and literature to provide conceptual tools for developing the new ï¬eld of organizational territoriality studies (OTS) bridging ï¬eld sciences, social sciences, and humanities. We have identiï¬ed relevant work on considerations of macro-level nation-state political economy and corporate power, with boundary marking and defence; the meso-level of organizationally networked spaces; the role of maps and mapping; the materi-alities of landscape, terroir, and practices of dwelling; the micro-level of psychosocial spaces; the symbolic signiï¬cance of taskscapes and vistas; mobile practices of wayfaring and nomadics; and processes of territorialization, deterritorialization, and reterritorialization. (204)
Som ni kanske märker – ganska D&G-influerat. Redaktörerna lyfter framförallt fram möjligheten att låta territorialitets-begreppet öppna för mer materialistiska studier av organisationer. I min artikel – betitlad ”The production of chemical worlds: Territory and field science in global agribusiness” – spelar exempelvis risplantor och klorofyll-molekyler viktiga roller i ”det politiska” kring storföretag.
Territorialitetsbegreppet lider lite av att vara sjukt krångligt att säga och skriv på en smartphone, men intressant att det ändå har en väldig genomslagskraft. Utan att tänka på det stötte jag på det i en föreläsning om ”det gränslösa arbete” (det deterritorialiaerade arbetet?) där det snackades om gränsteori för att beskriva hur individer förhandlar gränsen mellan arbetsliv och privatliv när rums- och tidsgränserna luckras upp. Vet inte hur myvker ANT eller motsvarande som ligger bakom som modell, men poängen att titta på stabiliseringsprocesser är ju att de är ”skalbara” eller ”skallösa”.
Språkbruket är väldigt problematiskt – hur bygger man något runt ett ord som både ser ut och låter som taggtråd?
Ja, haha, bra poäng!
Dessutom är ju ordet lite krångligt eftersom det pekar åt olika håll. I min artikel i nämnda specialnummer tvingas jag först och främst peka på att min användning av ordet skiljer sig från den mer allmänt vedertagna:
Den alternativa, D&G-inspirerade användning av ordet som används i mitt papper är 1) mer kopplad till en handling/praktik än ett avgränsat ”rum” och 2) högst intresserad av ”icke-språklig expressivitet”; hur exempelvis risplantor inkluderas i ett semiotiskt spel där människor och icke-människor samverkar.
Problemet är väl även att det redan finns rumslighetsbegrepp som är inne på just detta – rumslighet som handlar om vad som är associerat till vad, hur olika entiteter ”står i kontakt med” varandra. (Detta är ganska ANT-aktigt.)
Sedan är det intressant om begreppet – nu via organisationsteori – eventuellt börjar krypa in i hur företag börjar förhålla sig till sin omvärld. Eller rättare sagt, hur företag försöker skapa ”omvärldar” åt konsumenter, som i fallet i pappret. Därav titeln ”production of chemical worlds”… som ju även är en pekning åt Damon Albarns diktarkonst.
Såsom jag har uppfattat terr-begreppet till skillnad från rums-begreppet är att det förutsätter en viss tidsaspekt och med det en social produktion (inte nödvändigtvis mänsklig dock). Genom Mattias Kärrholms avhandling arkitekturens territorialitet kan man gå bakvägen från en territoriell plats som bevakas, till en territoriell sort som associeras med andra platser – vilket måste ha samma status som ett begrepp som inte associeras med en rumslig entitet (om det nu finns sådan). Ditt terr-begrepp skiljer sig inte från den klassiska rumsliga definitionen.
Det expressiva och materiella som ett sorts hägerstrandskt rumsägande – vilket nästan är synonymt med territorialitet på nåt sätt..
Min fascination för det här är som en sorts väg att förena positivism med postmodernism (eller ska det vara -istiska på slutet?) utan motsättningar mellan det materiella och det sociala. Tyvärr verkar det vara svårt att samla en unifierad rörelse runt de här tankegångarna med samma kraft som positivist- och pomo-anhängarna hade. Det har väl att göra med att de flesta kommer ut olika pomo-fält med förkärlek för komplexitet.. Därav det hämska språkbruket?
Och ett hemskt stavfel på slutet..
Hmm – har inte läst Kärrholms text, men borde nog. Vad menas med ”territoriell sort som associeras med andra platser”?
En sort är kärrholms begrepp för territoriella typologier. Dvs själva kategoriserandet är en territoriell produktion där det är ett begrepp/koncept som associeras med vissa egenskaper. Det som gör att vi vet att en lekplats är en lekplats är såklart en massa aktörer som markerar att det är just en lekplats, kanske t om uttryckt i text, men det finns också en association till andra lekplatser. Att associationen skulle komma ur det territoriella är ju inte självklart, men med hjälp av delandas språkbruk tycker jag att det finns en koppling.
Kärrholm pratar om associationen som något sim uppstår genom ett bruk av en plats. Genom lek associeras platsen som en lekplats. Associationen är alltså inget som är på förhand givet utan något som måste skapas, upprätthållas och bevakas. Det är rimligt att tänka att det här gäller även för andra saker, t ex en studsboll, eller ett territorialitetsbegrepp. Kunskapsprodultion är alltså också samma process som upprättandet av en nationsgräns.
Tror att avhandlingen finns som digital resurs i UB på LU..
Ah – tack för detta – mycket klargörande!
Skall kolla efter den digitala resursen!