Mitt i all villervalla av sol, vind, vatten och MR-demonstrationer hade jag missat att Richard Rorty gått bort.

Fick av Johan K höra att Rorty avlidit, och vi konstaterade båda att alldeles för lite har skrivits som bortgången i svenska media. Det enda jag funnit finns i Sydsvenskan; en text av Lars Trägårdh. Denna artikel träffar rätt väl, och lyfter fram varför Rorty är relevant för svenska vänstern. I Achieving our Country kritiserar nämligen Rorty den amerikanska vänstern:

Efter att först ha förläst sig på Marx och hans suggestiva men verklighetsfrämmande visioner av ett klasslöst samhälle bortom marknad och individualism kom [vänstern] sedan att göra om samma misstag, denna gång med postmoderna husgudar som Foucault, Derrida och Lacan.

Dessa var filosofer som var lika smarta och sexiga som de var oanvändbara i det praktiska politiska arbetet, speciellt i USA. Rorty uppmanade istället politiskt engagerade intellektuella att tala i mer handfasta termer om hur ett mer rättvist och jämlikt samhälle skulle kunna skapas på ett alldagligt, pragmatiskt och, jo, lite tråkigt sätt.

Faktum är att dagens svenska vänster kan sägas drabbats av samma dubbla fälla. Old-school-vänstern har förläst sig på Marx, och den mer framåttänkande vänstern har fastnat lite väl djupt i den postiga – och därmed identitetspolitiska – litteraturen.

Missförstå mig inte, identitetspolitik är viktigt. Risken är dock att alla goda, frihetliga, Arena-läsande vänstermänniskor överger diskussionen om mer ”materiellt inriktad” politik. Detta gör att de tråkiga, osexiga områdena – skatter, jobb, ekonomi, socialt utanförskap som inte är identitetsrelaterat – fortfarande domineras av oreformerade marxister.

Detta leder till att nya sätt att förhålla sig till den tråkiga politiken aldrig tas upp av den goda vänstern. Detta är synd, för just nu händer det mycket inom samhälls- och kulturvetenskaperna som kan användas för att tackla gamla, tråkiga problem. Det senaste exemplet på hur den goda vänstern har fastnat i identitetspolitiken är just det senaste numret av Arena: I specialen om DJ-kultur väljer man att uteslutande prata genus – och förbiser därmed en möjlighet att öppna upp för en diskussion om postproduktion, basarer vs. katedraler, självorganiserande system, katallaxi osv. (Kort sagt, den goda vänstern håller kvar 68-tänket, och öppnar inte upp för 99-tänket.)

Hur som helst, Rorty är även viktig läsning för de liberaler som står tryggt fast i upplysningsliberalismen. I det senaste numret av Fronesis försökte jag och ytterligare några Göteborgare introducera Rorty – och ”en annan liberalism” – till en svensk publik. (Tidningens redaktionsråd gav oss smeknamnet ”göteborgsliberalerna”.) Målet var att lyfta fram den goda, mer radikala liberalismen som faktiskt existerar – dock främst utanför Sverige.

Det som svenska liberaler bör ta med sig av Rorty är att han visade hur man kan släppa upplysningsliberalismen, och ändå hamna i en position som försvarar demokrati och liberala rättigheter. Rorty var, under hela sin karriär, helt klar i sitt försvar av de liberala demokratierna i väst, och i sin kritik av kommunistiska system. Han kostade till och med på sig att vara stolt över de goda aspekterna av amerikanska samhällsbygget.

Den som vill läsa mer kan kolla upp introtexten till Rorty i Fronesis-numret, ”En pragmatistisk liberalism”, skriven av mig tillsammans med Johan Lindgren.