Pratade i onsdags på Gävle Konsthall, i föreläsningsserie arrangerad tillsammans med Gävle Högskola. Här följer ett referat.

Om man kunna prata om temat ”fotografi och samhällsvetenskap” är det vettigt att först etablera vad man menar med ordet samhällsvetenskap. Själv arbetar jag inom någon slags minoritetsfåra inom sociologin – en tradition som är mer intresserad av aktörers teorier än forskarens teorier om dessa aktörer, och som därför framhäver fälterfarenheten. Detta kan måhända ses som en besynnerlig typ av sociologi. När det talas om ”sociologiska förklaringar” verkar folk i allmänhet syfta på just raffinerade storteorier om vad som ligger ”bakom” samhällets utveckling. Dessa teorier har i allmänhet utvecklats av någon akademisk sociolog, och antas verka på ett annat plan än de föreställningar som cirkulerar ”därute” i samhället, bland de så kallade aktörerna.

Ett sätt att beskriva skillnaden mellan huvudfåran och minoritetsfåran är att diskutera ett hypotetiskt jämförande av två bilder på utbrända bilar. Lite elakt beskrivet: Den förra fåran är främst intresserad av att luta sig mot sin redan existerande teori, och söka tolka de båda händelserna som utfall som kan förklaras av – och som antas verifiera – teorin ifråga. Om man kisar lite, och bara ser de breda konturerna, så blir strukturen mer tydlig: Det finns en klar kongruens mellan de två fotografierna. Strukturen blir klarare om analytikern står långt ifrån materialet, händelsen och aktörerna. Överblick förutsätter ett överseende med detaljer.

Minoritetsfåran, å sin sida, tenderar att zooma in i detaljer, och fråga sig vilka teorier och andra verktyg som producerade händelsen ifråga. Det finns alltså ett fokus på just den bilbranden där: Samhället förstås då som ett myller av haecciteter. Då det ser ut som att händelser liknar varandra – då det ser ut som att det finns en slags ”struktur” eller ”mönster” – bör sociologen ställa sig så nära materialet som möjligt. Hur gjordes strukturen just denna gång? Harold Garfinkel, etnometodologins pionjär, pratade om ”just-thisness” – hur  produceras händelser ”just here, just now, with just what is at hand, with just  who is here”? Kan det vara så att eventuella likheter mellan bilderna springer ur att liknande verktyg – inte minst intellektuella sådana – användes i bägge fallen?

I det som jag nu kallar minoritetsfåran finns det alltså en tanke om att alla är sociologer – det finns ingen skillnad på akademiska sociologers teorier och de föreställningar som verkar som manualer för aktörernas handlande. Etnografiska beskrivningar av samhället måste därför innehålla minst två röster – dels forskarens röst, dels aktörernas röster. Detta handlar inte bara om att ge marginaliserade personer en möjlighet att bli hörda, utan även om att ge en rik beskrivning av upphovet till handlingen eller händelsen. Indeed, rik beskrivning i en etnografisk framställning kan definieras utifrån Bruno Latours fråga: ”Who is doing the interesting talking here?” Om det är forskaren själv som briljerar med ”sina” begrepp, och om det inte finns ett seriöst försök att förmedla ”fältets” världsbilder, så är det inget rikt fältmaterial. Samhällsforskning kan alltså ses som ”ontografi”: Att teckna de världsbilder (ontologier) som får samhället att hänga samman. Alltså blir det mycket viktigt att skilja på det som antropologer kallar etic och emic. Etic-begrepp är de som reflekterar forskarens världsbild och abstraktioner, emic-begrepp är  uttryck för aktörernas världsbild och abstraktioner.

Här kan vi testa en parallell till denna föreläsningsseries namn – påsikt / genomsikt. Kan man tänka sig att visuellt material – fotografi, i synnerhet – kan kategoriseras såsom varandes etic/påsiktsmaterial respektive emic/genomsiktsmaterial? De senare är visuella representationer som ger en känsla för fältets föreställningar, de förra är forskarens eller fotografens spekulativa försök att skapa en bild eller abstraktion som fångar verkligheten på ett nytt och  kreativt vis. Låt oss återkomma till detta förslag lite senare, och först diskutera fotografins plats i samtida samhällsvetenskap.

– – –

Går det att tala om en ”visuell vändning” bland fältarbetande samhällsvetare? Ja, kanske. Det sägs ju att vi lever i en bildkultur – den talade kulturen har ersattes en gång av en skriven kultur, som i sin tur håller på att ersättas. Här kan man lätt sluta sig till att i en bildbaserad kultur måste samhällsvetenskap handla om – och använda sig av – visuella uttryckssätt.

Samtidigt har fotografiet haft en plats inom etnografin under en lång tid. Tidig antropologi innefattade även foto, och kameranvändningen kom att kodifieras till forskningsmetod för minst femtio år sedan. En viktig referens här är Colliers Visual Anthropology: Photography as research method – en bok som först kom ut 1967, och sedan återpublicerades 1986 tillsammans med hans son.

Notera de två inledande meningarna:

This book is about observation. It explores ways to accomplish a whole vision in anthropology through the use of photography.

Hos Collier (& Collier) handlar etnografiskt fältarbete om att fånga en heltäckande bild av fältet, och att om att skapa ”rätt” version av verkligheten. I den instruktiva Doing Visual Ethnography påpekar Sarah Pink påpekar att Collier således söker skilja den samhällsvetenskapliga användningen av fotografi från den användning man ser inom exempelvis film. I den senare skapas ett fiktivt narrativ genom ett ”shooting script”, i den förra följs procedurer för att skapa den där heltäckande bilden av fältet. Därmed hade man en syn på fotografiet som kan präglas av (naiv) realism; fotografiet behandlas som ett verktyg för tillförlitliga observationer. Colliers position är idag mer sällsynt – sedan dess har etnografin genomgått en slags postmodern vändning, efter vilken etnografer ser sitt arbete som ett mer eller mindre konstruerat– och framförallt situerat – narrativ.

Som sådant är den etnografiska beskrivningen av nödvändighet fragmentarisk och icke-komplett. Den är också, i någon mån, ett slags gemensamt skrivprojekt, där forskaren arbetar med de personer som vederbörande möter under fältarbetet. I enlighet med denna omsvängning har fotografiets roll och position förändrats:
Idag är kameran inte ett verktyg för att skapa tillförlitliga observationer eller data, utan ett verktyg för att skapa möjligheter för gemensamt berättande. Som redan nämnts – ytterst är ju målet att ”ontografera”; att teckna de världsbilder som får samhället att hänga samman.

Vad händer då kameran blir en del av fältarbetet? Sarah Pink  skriver om fotograferandet i relation till reflexivitet; att bli ”personen med kamera” kan komma att påverka materialet. Hon nämner även den känsliga relation som föreligger mellan etnografen och de som hen möter: I någon mån kan etnografin innebära att forskaren ”tar något” från fältet, och alltid står i någon slags skuld till de människor man möter. Uppenbarligen har fotograferande en tendens att bli ett sätt att ”ge något tillbaka”, och en möjlighet att symbolisera ett gemensamt skapande.

Pink pekar även på flera olika roller som fotografiet kan få i fältarbetet. För det första – på ett väldigt basic plan: Kameran kan vara ett enkelt sätt att upprätta kontakt med personer. Samtidigt kan fotografrollen ha mer långtgående effekter på materialet. Inte minst kan kameran komma att styra ens access – öppna vissa dörrar, stänga andra. Ett exempel: I ett projekt på Sri Lanka som jag varit involverad i kom kameran att bli ett sätt att släppas in i några av de stora byggprojekt som levereras och finansieras av Kina.

Vidare finns det ett flertal sätt att förhålla sig aktörernas fotograferande. Exempelvis kan man lämna över kameran till personer man möter, och därmed låta sig själv bli fotograferad. I dessa fall kan fotograferandet bli ett sätt att förstå mer om dessa personer – vilka bilder vill vederbörande skapa? Vad hamnar i fokus, vilken situation arrangeras, vad faller bort? Ett annat vanligt grepp är ”photo elicitation”; att visa foto under intervju, och be folk prata kring dem. Även detta kan man förstå på olika sätt: Ett naiv-realistiskt perspektiv behandlar fotot som en sann observation som används för att ”dra ut” mer data från respondenten; ett mer postigt förhållningssätt understryker fotografiets möjligheter som stöd för gemensamt berättande. Ett tredje grepp är att se på respondenters egna foton. I allmänhet blir dessa grepp givande detta material relateras till annat material – en viss ”triangulering” krävs i allmänhet.

Ytterligare en metod är att låta respondenter fotografera som en del av fältarbetet. Detta kan med fördel göras med hjälp av samtida ICT; i många miljöer bär ju respondenter ständigt på kameror, i form av mobiltelefoner. I ett nu pågående forskningsprojekt, som handlar om stadsutveckling, hoppas jag kunna använda denna metod – vi får se hur det artar sig.

Slutligen diskuterar Pink även relationen mellan text och bild inom den etnografiska genren. Traditionellt sett är den etnografiska monografin en rejäl textmassa; hur kan detta komma att ändras? Vissa etnografer arbetar idag med olika sätt att representera sin process – från fältarbete till färdig ”produkt” – genom att skapa en flerlagrad berättelse. De olika lagren består av såväl ”färdigt material” som utdrag ur fältanteckningar. Samma kan man tänka kring fotografiet – en del kan ha processkaraktär, andra kan ha statusen av ett mer färdigställt uttryck. Hur kan man då arbeta med text och bild på ett sätt där det ena uttrycket inte dominerar över det andra? Det är, exempelvis, lätt att fotot helt enkelt får representera något som diskuteras i texten. Här lyfter Pink fram Berger & Mohrs Another Way of Telling. I denna bok korsar bild- och text-berättandet varandras vägar, men inget uttryck kan sägas vara det dominerande.

– – –

Vi kan nu återgå till frågan om påsikt och genomsikt. Jag tänker att dessa begrepp kan användas för att säga något om vilken roll bilder kan spela i en etnografisk framställning. Låt oss börja med genomsiktsbilden – den typ av bild som verkar som en lins mot diverse existerande världsbilder. Om forskning skall vara ”ontograferande”, så måste denna typ av bild vara central. De kan ge oss en förståelse för de föreställningsvärldar som aktörer använder som ”verktyg” för att handla. Många av de ”deltagandegrepp” som Pink listar – att låta aktörer plåta, att se på deras egna bilder osv. – kan producera bilder som fungerar på just detta vis. Genomsiktsbilder kan alltså vara ett slags index till alla de cirkulerande föreställningar, etnometoder, imitativa strålar och memer som får samhället att bli vad det blir.

Att förhålla sig till en bild som påsiktsbild är att tänka bilden som blott en konkret yta; en yta som inte är tänkt att vara en lins mot andra föreställningsvärldar. Man skulle kunna se det som att detta mer ”naiva” bildseende har en viktig plats i den visuellt orienterade samhällsvetenskapen. Här vill jag gärna tänka med Whitehead, vars sena arbete handlade mycket om den roll som abstraktionen kommit att spela.

Whitehead föreslår att den moderna världen skall förstås som en slags abstraktionens barbari, i så motto att vi ser abstraktioner som konkret verklighet. Vi tänker exempelvis att ”ekonomin” är en konkret sak, trots att det är en abstraktion skapad inte minst av akademiska ekonomer. Samhällsvetenskapen, och dess användning, bidrar alltså till det han kallar ”the fallacy of misplaced concreteness”. Vi måste alltså alltid vara varsamma i handhavandet med abstraktioner – ovan illustrerade vi detta med diskussionen om de två fårorna inom sociologi. Kort sagt: Det går att beskylla huvudfåran inom sociologin för att vara alltför vårdslös med sina abstraktioner.

Samtidigt är det så att vi inte kan leva utan abstraktioner – det är ju med begrepp som vi greppar världen, och fotografier kan spela samma roll. Här kan man ta Marx arbete som exempel: Framställningen i Kapitalet bör ses som en fiktion, ett spekulativt tankeexperiment, en bild av en process som antas pågå ”därute” i samhället. Det finns således en överhängande risk för att begå ”the fallacy of misplaced concreteness”; att tänka att Marx upptänkte en konkret sak, sedermera kallad ”kapitalism”. Snarare, menar vissa av oss andra, skapade han en samling begrepp (från ”varan” och framåt) för att greppa verkligheten på ett nytt vis. Dessa abstraktioner kom senare att bli verktyg/etnometoder som används av aktörer – de har gjort ett avtryck i att forma såväl politik som det som vi kallar ”ekonomin”. Detta är utmärkt, så länge vi kommer ihåg att vara kritiska mot våra abstraktioner, så länge vi inte misstar dem för att vara konkreta, och så länge vi skapar nya abstraktioner. (Här finns även en fråga om det politiskas vara – är politik att köpa en viss abstraktion och ”ta ställning” inom ramen för denna, eller är det att skapa nya abstraktioner som kan skapa nya politiska subjekt?)

Jag menar att påsiktsbilden kan verka på samma vis som Marx nyskapande gripande av världen. Påsiktsbilden är fotografens spekulativa, alternativa utsnitt eller abstraktion av verkligheten. Fotografen har alltså en ”licens” att föreslå just sådana nya sätt att greppa verkligheten, även om denna är aningen mer frikopplad från de föreställningsvärldar som vederbörande stött på i fältet. Det finns en viss ”ytlighet” i påsiktsbilden – den saknar genomsiktsbildens ”fältmaterialdjup” – och man bör komma ihåg att den utgör blott ett blygsamt förslag från en tydlig avsändare (forskaren/fotografen). Den är inte så mycket en sanningsutsaga som en ”proposition”, vars framtida öde är okänt. Vissa förslag – som Marx begrepp – fångas upp av aktörer, skapar virvlar i samhället, och börjar på detta sätt leva sitt eget liv. Andra förslag/begrepp/spekulationer är mindre framgångsrika. Icke desto mindre är den ett viktigt komplement till genomsiktsbilden.

Detta är naturligtvis en grov schematisering av bildens plats i etnografiska framställningar. Man kan säkerligen tänka sig bilder så är både genomsikt och påsikt, samt bilder som är varken eller. Samtidigt är det nog viktigt att – precis som när det gäller begreppsapparater och världsbilder – hålla viss tydlighet i vems bild som presenteras, och vilken roll den spelar (eller inte spelar) i fältsituationen.