Som ett led i min forskning kring ”the will to ignorance” i frågan om vinstutdelning skrev jag ett elektroniskt brev till SVT.

Mitt ärende gäller söndagens inslag om lobbyism kring vinstuttag inom vården. Reportaget var både viktigt och välgjort; utmärkt att det sändes även under tidigare nyhetssändningar på söndagskvällen.

Dessvärre kom framställningen att ytterligare cementera den verklighetsbild som vinstuttagens lobbyister propagerar för. Inslagets berättarröst använder konsekvent begrepp som ”privat vård” och ”privata välfärdsalternativ”, när man istället borde använt begreppen ”vinstutdelande vård” respektive ”vinstutdelande välfärdsalternativ”. Den politiska möjlighet som diskuteras är ju främst huruvida icke-vinstutdelande privata företag skall premieras i jämförelse med vinstutdelande privata företag.

Vi har alltså att göra med en falsk föreställning som tillåts dominera i debatten: Alternativet till vinstutdelande privata företag antas vara icke-privata, alltså statlig-offentliga lösningar. (De senare kan man sedan misskreditera av diverse skäl som vi inte behöver diskutera här.) Som sagt, detta är en ignorans som de vinstutdelande vårdföretagens företrädare tjänar på.

Inslaget i Agenda var på inget sätt unikt; samma begreppsförvirring märks dagligen på Sveriges främsta ledarsidor. Det är intressant att svenska opinionsbildare besitter en viss oförmåga att hålla ordning på begreppen – i såväl anglo-amerikanska som kontinentaleuropeiska länder verkar opinionsbildare inte ha några svårigheter att acceptera att icke-vinstutdelande privata alternativ faktiskt existerar. (Detta beror kanske på att de privata alternativen i dessa länder i allmänhet är just icke-vinstutdelande.)

Slutligen, en fråga: Fanns det, när ni producerade detta inslag, en diskussion kring just begreppsanvändningen? Att särskilja mellan olika privata alternativ kan ju ses som en fråga om teknikaliteter, och jag kan förstå att man förenklar kommunikationen genom att använda ”privat” istället för ”vinstutdelande”. Kan det alltså vara så att mediaformatet inte kan inrymma en diskussion om dessa teknikaliteter – som trots allt är centrala för ämnet ifråga?

Tack för ett i övrigt utmärkt arbete. Leve public service!

Fick svar relativt snabbt. Journalisten ifråga menade att jag hade rätt – ja, som journalist undviker man gärna ordet ”icke-vinstutdelande” eftersom att det i alltför hög grad låter som byråkratsvenska.

Det må så vara, men icke desto mindre är det just denna förenkling som är det främsta argumentationsknepet för de som vill låta saker och ting förbli som de är. Senast imorse, i P1 Morgon, körde Lars Stjernkvist med just detta knep.

Motdebattören menade att Stjernkvists position – att icke-vinstutdelning skulle leda till ett total utslagning av privata alternativ – är skräckpropaganda. Varför skulle då John Bauer-koncernen villig att starta stiftelse-skolor i Norge, där vinstutdelning inte är tillåtet?

I slutändan lyckades Stjernkvist dock dumma ned diskussionen – i vanlig ordning ställdes vinstutdelning mot en förmodad avsaknad av privata alternativ. The will to ignorance – så funkar det!