Idag är det vernissage på Hff – sommarkursstudenter visar arbeten på temat ”play”. (Samma tema kommer även att behandlas på årets Göteborgsbiennal.) Passar därmed på att tipsa om Jock Youngs text ”The subterranean world of play” (1971).

Under den senaste tiden (läs året) har jag arbetat lågintensivt med en text som delvis följer upp ”Bodies without Bodhis”. Kan man ge Zizek lite halvrätt kring kopplingen mellan surfing och samtida Spätkapitalismus? Kortfattat: Min tes är att det finns en länk mellan tidiga (60- och 70-talets) studier av subkulturer och samtida managementteori, och att denna börjar i studier av surf-subkulturer.

Hur som helst, som en del i detta arbete har jag kommit att umgås med en del klassisk kriminologi, inte minst det som börjar i Chicago-skolan. (Denna var ju central i formerandet av subkulturstudier). Jock Youngs text om lek utgår från just en klassiker inom Chigago-kriminologin – Matza och Sykes ”Juvenile Delinquency and Subterranean Values” från -61. Denna söker nyansera bilden av så kallad ”juvenile delinquency” – det är inte så att samhället består av en majoritet av rättskaffens folk och en hopplös ungdomsminoritet som lever rövare. Young förklarar det som Matza och Sykes sökte visa:

Society was not only split horizontally into strata, it was divided vertically within each group. For there was, [Matza & Sykes] suggested, a fundamental contradiction running through the value systems of all members of society. Coexisting alongside the overt or official values of society are a series of subterranean values. One of these, for example, is the search for excitement: for new ’kicks’. Society, they argue, tends to provide institutionalized periods in which these subterranean values are allowed to emerge and take precedence. Thus we have the world of leisure: of holidays, festivals and sport in which subterranean values are expressed rather than the rules of workaday existence.

Även rättskaffens folk – mittfåran av samhället – ger alltså uttryck för så kallade ”underjordiska värderingar”, om än inom ramen för vissa ”godtagbara” former. Det är alltså OK att ”leka”, om man bara gör det inom vissa fönster av vår gemensamma tillvaro. Vi skall återkomma till dessa, men för att vara tydliga – ”formella” och ”underjordiska” värderingar kan alltså kategoriseras enligt följande:

Young framhåller att vi alltså inte har att göra med en situation där den rättskaffens-mittfåran följer någon slags Webersk protestantetik – nej, inom denna har leken (”de underjordiska värdena”) ingen som helst plats. Young citerar istället William Whytes studie av The Organization Man från 1956. Boken är baserad på intervjuer med toppchefer inom de under 1900-talet framvuxna storföretagen, och ses ofta som en barometer för vilken arbetsetik som rådde under denna tid.

[The organization man] believes in leisure, but so does he also believe in the Puritan insistence on hard, self-denying work ”” and there are, alas, only twenty-four hours a day. How, then, to be ’broad gauge’? The ’broad gauge’ model we hear so much about these days is the man who keeps his work separate from leisure and the rest of his life. Any organization man who managed to accomplish this feat wouldn’t get very far. He still works hard, in short, but now he has to feel somewhat guilty about it.

Alltså: Under 1900-talet har det alltså blivit en dygd att leka – konsumera – under sin alltmer obligatoriska fritid. (Detta är för övrigt helt i linje med den historieskrivning som säger att fordismens värderingar var ett brott med protestantetiken; fritiden var en nödvändighet för att hålla hjulen igång.) Samtidigt, för att leka måste man ha arbetat hårt. Medborgare måste alltså insocialiseras i denna arbetsetik: Man måste leka med måtta, och under kontrollerade former. Det var just detta som ungdomarna – inte minst Beat- och Hippie-ungdomarna – inte gjorde. Young ser dessa rörelser som ett av två sätt på vilka ovan nämnda insocialisering kan gå fel:

Socialization into the work ethic is accomplished by inculcating into individuals the desirability of the various material rewards which the system offers, and the efficacy of work as a means of achieving them. There are two possible ways in which this process can break down and prove unsuccessful:
1. If the means of obtaining these goals are unobtainable: if work suitable to realize the material aspirations of certain groups is not forthcoming.
2. If the material rewards or goals are not valued by the individuals, sections of the community which are beyond the work ethos.
Two sections of the community are prominent examples of groups which are beyond the strict dictates of the work ethos: the ghetto Negro and the bohemian young. The former lack the means of achieving society’s rewards, the latter disdain the rewards themselves.

Sedan vet vi ju att detta uppbrott mot de formella värderingarna – det som vi brukar associera med slutet av sextio-talet och framåt – idag blivit ny dogm. För att fylla på i historieskrivningen: Att vara dygdig är inte längre att inte alls leka (Protestantetik), och inte heller att leka med måtta under kontrollerade former (”organization man”/fordism). Nu förväntas vi alltid vara i lek-mode – för det är ju så vi skapar innovation/kreativitet. Till skillnad från ”organization man”-etiken håller vi inte heller lek och arbete separat – allting flyter samman, i hopp om att öka ”connective mutation”. (Eller?)

– – –

PS. I skummandet av litteraturen har läsningen av John Irwin varit mest intressant. Hans diskussion om subkulturer – och den performativa roll som sociologin spelar i formationen av dessa – är centrala för texten jag jobbat med. Notera att han redan 1970, i ”Notes on the concept of subculture”, skriver:

The recent emergence of various folk concepts should entice us to re-examine our notion of subculture. … Generally, in sociology, subculture has referred to a subset of patterns recognised by social scientists. The use of the metaphors above [’scene’, ’bag’, ’thing’] indicates that it is presently becoming a subset of patterns that ordinary man recognises and responds to.

Med andra ord, när sociologiska begrepp blir en del av vardagstal (och folks etnometoder) så förändras forskningens frågeställning. (Jämför begrepp som ”gentrifiering”.) Studier av subkulturer måste beakta det faktum att ”the cognitive status of the concept in the minds of the folk” bidrar till fenomenet ifråga. Samhällsforskning kan alltså skapa subkulturer lika mycket som den finner, tecknar eller ”talar för” dessa subkulturer.

Såväl denna text av Irwin samt Youngs text finns för övrigt att läsa i utmärkta The Subcultures Reader, sammansatt av Ken Gelder.