Mer än bara imperialistarv.

Tittade förbi släppet av nya Paletten häromdagen. Temat för numret är aktivism, vilket föranledde ett visst härmande av härmandet vid Auguststrasse:

Dock: Occupy-grejen bör inte förminskas till gimmicks som ”human microphone”-lekar. Det sägs att den som vill förstå rörelsen bör kolla in David Graebers arbete – han skall ju vara central för mobiliseringen i USA. Efter att ha kollat på en hel del youtube-klipp av honom slås jag av en sak: Han är verkligen lika delar antropolog och anarkist. Därför är det också intressant att läsa hans mer akademiska arbete.

Tittar nu i hans Toward an Anthropological Theory of Value från 2001. Den är inte alls dum; en bra intro till ekonomisk antropologi. Exempelvis ger han en intressant antropolog-beskrivning av skillnaden mellan nationalekonomi och antropologi – för ”economics and anthropology were created with almost entirely opposite purposes in mind” (7) Först, nationalekonomi:

Economics is all about prediction. It came into existence and continues to be maintained with all sorts of lavish funding, because people with money want to know what other people with money are likely to do. As a result, it is also a discipline that, more than any other, tends to participate in the world it describes. That is to say, economic science is mainly concerned with the behavior of people who have some familiarity with economics – either ones who have studied it or at the very least are acting within institutions that have been entirely shaped by it. Economics, as a discipline, has almost always played a role in defining the situations it describes.

Michel Callons ”performativitetsprogram” utgår från samma premiss – nationalekonomin är mer performativ än deskriptiv. Antropologin, då? Jo:

Anthropology is from the very beginning very different. It has always been most interested in the action of people who are least influenced by the practical or theoretical world in which the analyst moves and operates. […] When Malinowski was trying to figure out what Trobriand gardeners were trying to accomplish when acting as they did, it almost certainly never occurred to him that whatever that was, reading his book might make them better able to accomplish it.

I slutändan kanske Graeber inte riktigt formulerar en egen teori om värde – det är alltså en ”toward”-bok – men slutkapitlet är intressant av andra skäl.

För det första diskuterar han – precis som Stengers – skillnaden mellan magi och religion, i anslutning till Marx. Vi vet ju att Marx hade mycket att säga om religion, och vi vet att många gillar att använda detta religionsperspektiv i sin ideologikritik. Samtidigt:

Marxist anthropologists have always found it difficult to figure out what to do with magic… what might a Marxist theory of magic be like? (239)

Här är inte rätt plats att utveckla vart detta leder – min tolkning finns i ”David är försenad”. (Här avses dock en annan David.) Dock visar det på varför antropologin ibland är intressant i sitt sätt att ringa in den västerländska modernitetens/vetenskapens tabun.

För det andra diskuterar Graeber mer explicit poängen med antropologi som disciplin. För vissa är denna disciplin ännu hopplöst associerad med postkolonial skam – och mycket riktigt har ju antropologin de senaste femtio åren skaffat sig en identitet som en gegenbild till den ”tidiga” antropologin. Graeber vill dock framhäva en ytterligare historieskrivning kring disciplinen – att den växte fram i en tid då man faktiskt trodde att andra världar kunde skapas, även ”här hemma”.

This is a point that often tends to be overlooked by those who see anthropology as basically a product of imperialism. The emergence of what we call ”social science” […] came about in an intellectual milieu that was not only marked by imperialism on a world scale but also obsessed with the possibility of revolution, its own sudden and dramatic transformation into something different. (252)

Graeber fortsätter:

It is easy to forget how much the specter of revolution hung over European society of that time: even stodgy Victorians like Edward Tylor or Sir James Frazer were keenly aware of the possibility that their own society might be suddenly be [sic.] transformed into something profoundly different. […] Rather than a perverse contemplation of some utterly alien and distant Other, then, early anthropology was inspired at least in part by the suspicion that someday one might wake up to discover that one had become Other oneself. (253)

Det finns alltså ”a loose connection between ethnographic curiosity and a sense of political possibility”. Graeber talar främst om uppbyggeliga politiska möjligheter. Samtidigt kan alternativa ekonomiska arrangemangen, tänker jag, dra åt mindre entydigt goda håll. Jag tänker här på mitt eget arbete om det kinesiska undret i en liten hamnstad på Sri Lankas sydostkust. För visst kan det kinesiska undret uppstå även här hemma i Göteborg?

Hur som helst: Så sjunga vi antropologins lov.