Såhär två veckor efter bildandet av Ny Alliance har debatten om Det Radikale Venstres framtid lagt sig. Icke desto mindre är utvecklingen för de danska vänsterliberalerna viktig att följa även för oss i Sverige. Här är den andra uppföljningen på min gamla Arena-artikel om vänsterliberala partier i Europa.
För två veckor sedan gjorde Naser Khader klart att han lämnade DRV för att skapa ett nytt parti. Med sig tog han partikamraten Anders Samuelsen; en annan topp-politiker som stödde initiativet var Gitte Seeberg från Kristdemokraterna. Under den veckan var det stark exponering av Khader i dansk press – det skrevs till och med om honom som danskarnas JFK. Mycket skrevs även om DRV – inte minst från skadeglada kritiker av partiet.
Den som vill förstå upprinnelsen till Ny Alliance – och varför bildandet av partiet mött sådan entusiasm – bör läsa signaturen TS i Politiken. TS (Danmarks smartaste person enligt min kompis Jacob) menar att Khaders personliga populäritet spillt över i ett starkt stöd för NA. Men TS menar även att Khader slår även in på viktiga politiska och värderingsmässiga kamper.
- För det första vill Khader bryta upp den dominans och det tolkningsföreträde som Dansk Folkeparti har skaffat sig i debatten om invandring och integration. Här har han en majoritet av danskarna med sig – folk är trötta på att debatten alltid skall spåra ur i kontexten av DFs nakna främlingsfientlighet. Det är även så vi skall förstå Seebergs avhopp från sitt parti, som är beroende av stödet från DF.
- För det andra vill Khader positionera sig i ”en global debatt om islams utveckling”. Khader viktigaste konfliktpunkt med hans gamla parti DRV har nämligen bestått i att han varit ivrigare i att stödja muslimsk sekulärisering, mindre av en mångkulturkramare, och mer kritisk till radikal islam. Vid bildandet av NA talades det om att det var ett tilltag av partikamraten Elsebeth Gerner Nielsen – att låta sig fotograferas med huvudduk, som svar på DFs jämförelse mellan huvuddukar och hakkors – som gjorde honom mest besviken på partiet. ”Elsebeth, du går islamisternes ærinde!” lät han meddela.
Samtidigt har det i efterhand stått klart att NA är resultatet av en långdragen maktkamp mellan Khader och partiledningen, inte minst DRVs partiledare Marianne Jelved. Denna kamp är på många sätt en schism mellan höger och vänster i partiet. I NAs program finns förslag som innebär en mer högerinriktad politik – exempelvis platt skatt (dock på relativt höga 40%), och fortsatt starka danska band till USA. Dessutom – kanske mest intressant i detta sammanhang – vill NA inte riva upp högerregeringens invandringspolitik; exempelvis inte den omdiskuterade 24-årsregeln. NA vill alltså ha en ”stram, men human” invandringspolitik.
Icke desto mindre är debatten om huvuddukar och hakkors talande för det debattklimat som NA vill komma ifrån. Alltför ofta blev den offentliga diskussionen dominerad av DFs populistiska och främlingsfientliga inlägg, och ett DRV som – ofta som enda kritiker – tvingades in i en offenlig pajkastning. Tonläget blev alltmer uppskruvat.
I denna process kom DRVs företrädare – av ”mannen på gatan” – att ses som lika rabiata som DFs politiker. Alltfler, även DRVs egna, började känna att den offentliga bilden av ett parti bestående av ”naiva halal-hippies” och snobbiga intellektuella blev för stark. Man framstod även – efter att ha postulerat en lista på ultimata krav på en eventuell framtida regeringsbildning med socialdemokraterna – som lite för mopsiga. Som Anne-Lise Becker, fd DRV och nu NA, menar:
Vi har som radikale udadtil framstået som en elitaer gruppe av bedrevidende och selvhöjtidelige politikere, der havde nok i sig selv og var store nok til att udråbe Marianne Jelved til kommende statsminister.
I samband med den kris som uppstått av Khaders avhopp kommer nu DRV följaktligen se över sin kommunikation…
Hur skall man summera denna turbulens? Om man skall vara lite positiv så finns det nog många danskar som nu ser fram emot en något mer sansad politisk debatt. Samtidigt är det tråkigt att de radikale i denna kris; tråkigt att det parti som håller toleransen och pluralismens fana högt inte premieras för det. En viktig lärdom för oss svenska frihetliga krafter – nu när Sverigedemokraterna börjar vinna mark – är att finna ett tonläge som inte får oss att framstå som elitistiska besserwissers. Uppenbarligen har DRV hamnat något fel i detta avseende, hoppas att de hamnar rätt framöver.
Ny Alliance, då? Som TS skriver i Politiken så är vi många som ser Khaders målsättningar som lovvärda. I slutändan bör dock hans initiativ utvärderas utifrån ett enkelt kriterium: Kommer han att lyckas ta tolkningsföreträdet från Pia Kjaersgaard?
I den sidste ende gör både Khader og hans parti dog klogt i at huske, at partiets eksistensberettigelse er att holde Dansk Folkeparti uden for indflytelse. Hvis ikke partiet står fast på det, vil det hverken kunne samle vaelgare eller göre en forskel i dansk politik.
Mitt första intryck är att NA i sin syn på invandringen (tråkigt nog, naturligtvis) lämnar den vänsterliberalism som DRV står för, men kanske kan de lyckas bidra till en debatt som är mindre polariserad. Kanske kan den försiktiga positionen ge mer resultat i positiv riktning (dvs en friare invandring) än det skyttegravskrig som DF och medierna (med sin polariseringslogik) skapat. Man kan alltid hoppas.
Ja, det är nog så vi får hoppas. Det verkar som att de danskar jag känner är rätt förhoppningsfulla över att NA kommer att skapa en ny dynamik – att Khader lyckas med att marginalisera Dansk Folkeparti. Vi får se. Dansk politik är spännande!
Men jag tycker det verkar som att polariseringen ska upplösas genom att alla ställer sig på den ena sidan av spektrat. Hur kom det sig att ett begrepp som ”halalhippies” få så stort inflytande? Handlar inte detta om det tyvärr alltför vanliga sättet att mota ut högerpopulismen: genom att själv förkroppsliga delar av deras budskap och värderingar?
Det är som att utrymningen av Kristiania — oavsett om man gillar den ”fristaden” eller inte — kan ses som en slags symbol för vad som sker inom det danska offentliga klimatet i stort: en slags normopatisk likriktning i ”anständighetens” och den tänkte medelolsens namn?
Håller med dig, Charlotte, det känns som att tumskruvarna dras åt i Danmark. Det märks att regeringen verkligen försöker göra upp med den tradition av kulturradikalt frisinne som uppenbarligen retar många högerpolitiker. (Samtidigt försöker jag, som svensk, att inte klaga för mycket på Danmark… tror att många danskar är trötta på att vi utmålar deras land som en främlingsfientlig polisstat..)
Frågan om hur polariseringen skall upplösas är intressant – kommer nog bli aktuell även i Sverige, om vi inte sköter oss. Jag håller med, att minska polarisering genom att släppa på sina ideal är inte önskvärt. Icke desto mindre måste vi vänsterliberaler akta oss för att marginaliseras eller utmålas som just ”halal-hippies”.
Därför, ett förslag: DRVs kris visar oss är att vi vänsterliberaler – ironiskt nog – måste tänka mer på yta, style over substance, att vara ”on message”… spin, helt enkelt. Ja, faktiskt, spin. Vi kanske måste klippa oss (sidbena/svinrygg), bära neo-con-/WASP-/preppy-kläder, prata så att folk förstår… och ändå stå fast vid vårt kärnbudskap. Vi måste lura folk att tro att vi är mainstream (precis som SD gör).
Jag gissar att du skojar? Jag hoppas i alla fall att du gör det.
Föreslår i stället att vi försöker slå hål på hela ”halalhippie”-begreppet– göra det till nåt fint, eller kanske rättare sagt ifrågasätta vad som är så hemskt med det. Reclaima toleransen på riktigt.
Jag för min del skulle i alla fall hellre dö i ett norrländskt arbetsläger (vilket skulle gå rätt snabbt med tanke på min kondition) än försöka se ut som en medelålders Ebba von Sydow (fast hon ser ju inte ut som folk gör mest förresten — inte utanför Stureplan i alla fall, och det är utanför Stureplan som räknas). 🙂
Att prata så ”folk” förstår är förstås viktigt däremot. Men jag sätter ett litet frågetecken för om RV inte gjort det. Vem är det som pratar så folk inte förstår? Ja, det finns en hel del teoretiskt inriktade squareheads på nätet & i den interna vänsterdebatten. Men är det ett problem utåt, s a s, i något politiskt läger överhuvudtaget? Jag kan inte se att politikers problem idag skulle vara att de pratar politrukiska, snarare att de inte får tala till punkt, aldrig utveckla några resonemang. Och att de för fel politik — och att de ibland saknar handlingsutrymme — och att de ibland saknar moralisk resning —
och och och… En gest i stil med att sänka eller frysa riksdagsledamötenas arvoden, t ex, hade sänt en mycket starkare signal än om så alla politiker gått runt i svinrygg & försökt låta som Ian & Bert (även om budskapet inte är detsamma som deras).
Hej igen. Jo, min kommentar beträffande att de radikale nu ser över sin kommunikation drogs väl långt… Just svinrygg och preppy-kläder var (främst) ett skämt. (Väljer att inte diskutera Ebba vS här… Dels i sken av debatten om bloggmobbning, dels för att den provinsiella populärkultur som utvecklats däruppe i nordost inte är värdig någon ytterligare debatt.)
Samtidigt tror jag att det finns en poäng i att faktiskt tänka på yta. Tyvärr, kanske man skall tillägga. Uppenbarligen har de radikale utvecklat ett imageproblem; uppenbarligen fanns/finns det folk inom de radikale som tyckte/tycker att partiet intog ett von-oben-perspektiv som allt färre kunde relatera till. (Jag kan mycket väl se hur en sådan kultur uppstår; jag umgås själv nästan uteslutande med snobbiga intellektuella… 😉 )
Problemet är att detta, i praktiken, bjuder in till populistiska reaktioner. Det är ju just detta som hänt i Danmark. Uppenbarligen är det allt färre av danskarna som känner sig hemma i den kulturradikala rörelsen, och istället har reaktionära sentiment växt sig starkare. De kulturradikala har helt enkelt inte lyckats vinna med sig folket i ”kulturkriget”.
Ny Alliance har så provocerat fram självkritik hos De Radikale. Partiet verkar nu villigt att offra något av sin ”intellektuell kulturvänster”-framtoning, för att deras politiska värderingar är för viktiga för att marginaliseras. Jag tycker att detta är rätt resonerat. Det viktigaste är att de sakpolitiska utfallen blir goda – även om dessa utfall kräver en modifierad framtoning.
Har just avslutat Philip Roths The Plot Against America, i vilken karismatiske och populistiske Charles Lindbergh blir den republikanske kandidat som vinner över FDR i valet 1940, och sedan gör USA till Hitlers lydstat. Roth visar, på ett mycket trovärdigt sätt, hur mycket hemskheter en populistledare kan skapa på relativt kort tid, i moderna liberala demokratier. Jag tror inte att sänkta arvoden till riksdagsledamöter kan förebygga risken för att populister tar över makten. Tror dock på vikten av effektiva företrädare för vänsterliberalism och kulturradikalism.
(Kom just på att illiberal populism redan har tagit över regeringsmakten – se på Leijonborgs folkparti…)
Nej, vi kan nog bara enas om att vara oeniga vad gäller detta med ytans betydelse. Visst har den betydelse men, tror jag, inte på det sätt du menar. Handling är mycket viktigare — och vad gäller detta med SD:s vardagsrumsframtoning kan jag faktiskt tänka mig att de skulle kunna förlora på den (jag hoppas!). De skulle kunna se ut som en del av etablissemanget.
Snobbism ser jag snarare som något som ska motverkas för dess egen skull. För att det är dumt. Korkat och människofientligt. Det är ett innehåll som ska bort, inte en yta. Att försöka slipa bort det med hjälp av spindoktorer så att det inte syns — nja, jag må vara naiv men jag tror att den här typen av strategier bara inbjuder till ett allt större förakt mot politiker och ”etablissemang”.
Jag köper det du säger, absolut. Men tror samtidigt att vänsterliberaler har ett problem i så motto att de anses vara väl självgoda ibland.
Hur som helst är jag – som ju faktiskt inte ens är medlem i något parti – hugad att lyssna på dig i denna fråga. Känns som att du har mer kredd när det gäller diskussionen om hur praktisk (parti-)politik bör drivas. Bra diskussion dock!
Äsch, jag har inte så värst mycket politrukisk erfarenhet & det lilla jag har ligger några år bakåt nu (jag är numer inte heller medlem i något parti). Men tack för komplimangen! 🙂
Pingback: 99, our 68 » Danska valet: Vad De Gröna kan lära sig av Det Radikale Venstre