Har spenderat helgen i Bryssel och träffat vänsterliberala kompisar. Uppenbarligen krisar det med både nederländska D66 och flamländska SPIRIT. Brittiska LibDems verkar ha missat sin möjlighet att skapa ”three party politics” i UK. Och värst av allt är läget i danska Radikale Venstre.

För fyra år sedan skrev jag en text om de fantastiska vänsterliberala partier som finns i Europa. (”Liberalerna – den nya vänstern”, i Arena, nr 5, 2003) Jag inriktade mig på brittiska LiberalDemokraterna, danska Radikale Venstre, och nederländska D66 – och hävdade att vi behövde en motsvarighet i Sverige.

Vid den tidpunkten gick det ganska bra för vänsterliberalerna:

• LiberalDemokraterna var optimistiska inför det kommande val som skulle föra upp dem i samma division som Labour och Tories.
• Radikale Venstre var på väg uppåt i opinionsmätningarna (nådde sedan en topp på drygt 12% i april 2006).
• D66 kunde fortfarande sola sig i glansen av att vara det parti som bäst representerade ”det liberala Holland”.

Nu ser det inte lika ljust ut. Låt oss börja i Benelux: Min kompis Michael Wagemans (som för övrigt också doktorerade vid LSE) har länge varit engagerad i vänsterliberalismdebatten i Benelux. Exempelvis har han skrivit i boken Een Vierde Weg ? Een Links-liberalisme als Traditie en als Oriëntatiepunt, som uppenbarligen varit viktig för att beskriva vänsterliberalismen i Holland och Belgien. (Michaels inlägg är på flamländska, men läs gärna denna engelska text om D66.)

Michael tror inte längre på D66 – partiet är svagt nu för att det inte finns några ledare i organisationen som kan kommunicera värderingarna på ett bra sätt. Detsamma gäller flamländska motsvarigheten SPIRIT, som han tidigare var engagerad i. Han har istället börjat stödja det belgiska högerliberala partiet. Min andre vän från SPIRIT, Jan Cornillie, har istället lämnat partiet till förmån för socialistpartiet. Enligt honom har partiet fastnat i för mycket flamländsk nationalism, snarare än att driva en intressant vänsterliberal politik.

I Storbritannien verkar de flesta tycka att Liberaldemokraterna missat sin chans att ta plats bland tungviktarna. The Economist skriver att detta kan delvis kan härledas ur att den gröna agendan inte längre ägs av LibDems – både Tories och Labour, med David Cameron respektive näst-nästa premiärministern David Miliband i spetsen, tävlar om att verka grönast. Dessutom har Blairs avgång gjort att LibDems Irakkrigsmotstånd blivit mindre effektivt i att attrahera väljare.

Sen finns det kommentatorer som menar att problemet är Menzies ”Ming” Campbell, den nye ledaren efter Charles Kennedy. (Dock finns det andra kommentatorer som spekulerar i att Gordon Brown vill se honom som ny utrikesminister…)

Värst i LibDems-bashingen är Simon Jenkins i The Guardian. Han menar att LibDems (nu när de inte lyckas utmärka sig nämnvärt) har blivit ett demokratiskt problem: Partiet kämpar för att landet skall lämna sitt first-past-the-post valsystem, och införa proportionell representation (som vi har i Sverige). Detta skulle ge LibDems mer makt, men Jenkins menar att eftersom partiet inte har en klar agenda, så finns det en risk att partiet blir en opålitlig vågmästare:

What are Liberal Democrats for? They are the flotsam of 20th-century politics drifting on into the 21st, coagulated from ancient clubs, cabals, splits and defections from other parties. Not since the 19th century have they cohered round any great interest. They represent no mass movement, no breaking of the political mould. Ask a Liberal Democrat what he or she is for and you get only a susurration of platitudes. …

Most parties that have won no power for almost a century and are a political subsidiary of another party, New Labour, would disband. But Britain’s patronage state keeps the Lib Dems going, that and the hope that their one distinctive, self-interested policy, proportional representation, might give them blocking power at Westminster.

When Charles Kennedy resisted the temptation – some might say golden opportunity – to take his party left of New Labour early in this decade, he ensured his would never be a ruling party but, at best, king-makers of coalition. Yet what sort of coalition? Local leaders gave no indication before the election which other parties they might prefer. A Lib Dem vote was a blind vote, a diluted other-party vote to be realised only after the election.

Med andra ord – eftersom LiberalDemokraterna är mer eller mindre en karbonkopia på New Labour är det bäst för brittiska demokratin att partiet helt enkelt ”viker ihop sitt tält och går hem” – upplöses. Tråkigt att läsa, men Jenkins har en poäng. LibDems existensberättigande försvinner om de inte kan utmana New Labour med radikal politik.

I nästa text kommer jag beskriva danska vänsterliberalernas kris, aktualiserad av Naser Khaders avhopp från Radikale Venstre.