Något om Latours kommande bok, och lite klimatgrejer.
An Inquiry into Modes of Existence (endast snabböversatt engelsk version finns tillgänglig) beskrivs som en ”positiv” uppföljare till negerande We have never been modern – om vi inte varit moderna, vad är det vi blivit?
Boken inleds med en beskrivning av ett möte mellan en Collège de France-baserad klimatolog och en samling näringslivsföreträdare. Någon av de senare frågar forskaren varför de skall tro på just hans ”tyckande” kring klimatförändringar orsakade av människan. Klimatforskaren suckar, och svarar att vi är illa ute om världen slutat tro på vetenskapen som institution. Forskaren fortsätter sedan med att redogöra för allt det som behövs för att generera vetenskapliga resultat: Ett finmaskigt nätverk av väderstationer; väderbojar utplacerade i världshaven; satelliter och datorer som medierar all data; rapporter som skrivs och granskas anonymt. Vid svarta tavlan går han sedan igenom vetenskapens klimatmodeller; deras fördelar såväl som brister. Klimatologerna har detta virrvarr av apparater och procedurer på sin sida – vad har klimatskeptikerna att visa upp, förutom just ett löst ”tyckande”?
Notera, påpekar Latour, att klimatologen istället för nämnda redogörelse hade kunnat hävda att vetenskapen på Collège de France står för en orubblig sanning om naturens yttersta väsen. Istället företräder forskaren en mer modest och försiktig linje, och ber omvärlden att lita på att virrvarret av apparater och procedurer, som ju indikerar att en klimatkatastrof kan vara i görningen. Med andra ord har naturvetaren tagit till sig den verklighetsbeskrivning som Latour och andra har arbetat med sedan åttiotalet. Är ”the science wars” slutligen över?
Vilken position intar då företrädarna från näringslivet? Jo, påpekar Latour (som vanligt) – påminner den inte om den misstänksamhet inför institutioner och teknologi som vi normalt etiketterar som ”kritisk”? Den ekologiska krisen har alltså tvingat fram en annan ”kritik-logik”; därav Latours sökande efter ord som ”konstruktion”, ”kompositionism” och ”instauration”.
– – –
I söndagens SVT Agenda kunde vi bevittna ett liknande möte, där klimatforskaren Johan Rockström ställdes mot Svenskt Näringslivs Stefan Fölster. Samma mönster som i Latours beskrivning: Forskaren ber oss att lita på vetenskapen som institution, näringslivets företrädare intar kritikerrollen. Fölster slår in en kritisk kil i Doha-arrangemanget, men även i den svenska politiken för energiomställning. Den genererar teknologier som är för dyra för den fattiga världen. Alltså är det är ingen idé att höja energiskatterna.
Nog skiner ett visst egenintresse igenom: I vanlig ordning vill storföretagen undvika reglering. Samtidigt har ju näringslivet inte klagat tidigare, då svenska staten plöjt ned miljarder i extremt dyr teknologi – militär sådan – under föresatsen att denna kunskap kommer att bli nyttig för mindre köpstarka grupper. (Och visst har väl fossilbränsleslukande teknologier demokratiserats?) Sådana investeringar har alltså tjänat näringslivet väl, och förklarar delvis varför Sveriges ekonomi historiskt dominerats av ”antimarknader” snarare än småskaliga entreprenörer.
Rockström, å sin sida, framhåller att förnuftig förvaltning av naturresurser kan skapa både jobb och tillväxt. Man förstår varför storföretagen är oroliga – vid teknikskiften skapas jobb och tillväxt i allmänhet hos nystartade entreprenörer, snarare än hos existerande antimarknader. (Innovationsforskare benämner detta ”attackerarens fördel”.) Samtidigt är Rockströms ”ekologiskt moderniserande” hållning inte helt okontroversiell. Är hållbar utveckling verkligen möjlig om vi inte först släpper tag om drömmen om tillväxt?
– – –
Tillbaka till Latour. Enligt honom måste vi välja mellan att antingen ”modernisera”, eller att ”ekologisera”. Samtidigt skall vi ju komma ihåg att hans definition av ”det moderna” är ytterst specifik, influerad av antropologin. ”Vi” i den rika världen blev moderna när vi började tro att vi lyckats skapa en värld där natur och kultur, icke-mänskligt och mänskligt, naturliga objekt och skapade artefakter kunde hållas isär. I någon mån är alltså begreppet ”natur” ett modernt påfund. Som kontrast till ”oss” lyfte vi fram de primitiva ”andra”; de ”animister” som inte lärt sig göra den moderna särskillnaden.
Enligt Latour är denna föreställning bedräglig, eftersom vi, ”de moderna”, aldrig lyckats med vårt projekt. För honom är uppkomsten och den lavinartade spridningen av begreppet ”the anthropocene” ett tecken i tiden. När geologer – inte filosofer – börjar beskriva mänskligheten som likställd med vulkanisk aktivitet och plattektonik, så vet vi att den moderna särskillnaden mellan mänskligt och icke-mänskligt håller på att falla samman.
Det som väntar efter drömmen om moderniserandet är alltså ekologiserandet, inom vilket naturen inte längre är det där onåbara ”därute”. Collége de France-klimatologens arbete pekar ju på att hoppet om hållbar utveckling vilar på ett alltmer utbrett, intimt, och ömsint umgänge mellan artefakter och de miljöer som vi ännu förknippar med ”naturen”. Teknologin kan inte längre vara fienden, men inte heller någon enkel eller slutgiltig lösning.
Men drömmen om tillväxten – måste inte även den krossas? Ett svar på frågan är att tillväxt-begreppet, men även begrepp som ”nolltillväxt” och ”nerväxt”, är förankrade i den moderna fåfängan att söka fånga och reducera ned vår tillvaro till entydiga mått. (Universum istället för multiversum; det som Latour kallar idealistisk materialism.) Moderniserandet innebar att vi började tro att människans hem ytterst är ekonomin, och att våra livsvillkor ytterst kan fångas av begrepp som produktion, konsumtion och just tillväxt. Ekologiserandet innebär att vi ser vårt oikos, vårt hem och hus, som en ekologi, som inte låter sig fångas av någon enskild teori om verklighetens yttersta väsen. (Se Latours diskussion om Tarde och ekologi.) Vi kan aldrig vinna, oavsett vilket prefix vi sätter på suffixet ”växt”.
Så, i vanlig anda söker Latour placera in oss bland icke-människorna. Ekologiserandet innebär ett alltmer sammanflikat utforskande och experimenterande med denna monstruösa ekologi av väderbojar, luftströmmar, [add arbitrary Latour litany].
– – –
För alla er Latour-lovers finns det en fin video, inspelad exakt en månad sedan i Cambridge. I beskrivningen utlovas en redovisning av webb-aspekten av Modes of Existence, men tekniken funkade inte. Istället får man höra Latours intellektuella biografi, vilket också är intressant. Två höjdpunkter:
- Berättelsen om uppenbarelsen kring Whitehead i Göteborgs skärgård.
- Isabelle Stengers säregna cirkelgest. (Jag skall koppa, börja med den snarast.)
Tror nog att Rockström skulle hålla med dig kring tillväxten, men att det kanske inte var det bästa taktiska läget att droppa det. Har för mig att det är i det här fördraget för miljöpartiet som jag snubblade över för ett tag sedan där han faktiskt nämner att ”vi kanske måste ifrågasätta vårt ekonomiska system och tanken på evig tillväxt” eller liknande:
http://www.youtube.com/watch?v=vmvm8J3FFiw
Jag är nog mer tillväxtagnostisk snarare än tillväxtkritisk. Jag är nog alltför lite ekonom för att köpa sådana kategorier. Men det funkar säkert inte i längden, jag blir säkert tillrättavisad för eller senare.
Du får tänka att han egentligen säger ”hålla igång och exponentiellt utöka alla de apparater som håller tillväxten, så som vi för tillfället förstår den, igång” 🙂
Men jag tänker att vi borde intressera oss för alla de apparater som _mäter_ tillväxten? Det är ju där den skapas? I metrologin, alltså.
vår föreställning om den i varje fall. Slutar man mäta vissa saker försvinnef tillväxyen, börjar man mäta klimatpåverkan som negativiteter så inkluderas de i föreställningen. Men det finns väl ett mayrriellt fenomen också som förestälnningen om tillväxten har rn mer eller mindre klumpig relation tiln?
ursäkta stavfel pga mobil. kan inte backa och ändra 🙂
Hmm, intressant fråga. Spontant skulle jag vilja säga att BNP-måttet är ganska rejält frånkopplat från materiella fenomen – mer frånkopplat än exempelvis mått på kvävecykelns flux eller så. Kanske har det att göra med att ekonomin-som-objekt trots allt är helt skapat av människan, medan kvävecykeln inte är det.
Men… sedan får man ju komma ihåg att även (mänskliga) samhällen också skall förstås som materiella fenomen. Vi måste alltså specificera oss något: I det senare fallet kan vi tala om att måttet bär en mer eller mindre klumpig relation till ett materiellt fenomen (kvävecykeln). I det förra skulle jag vilja slå fast att det är viktigare att komma ihåg att måttet i sig självt är en del av det materiella fenomenet. BNP-måttet är en viktigt komponent för själva existensen/sammanhållningen av objektet ifråga – ekonomin alltså.
(Här är Whitehead central – mänskliga samhällen är speciella i så motto att deras sammanhållning är står och faller utifrån våra beskrivningar av desamma. Så inte fallet med en kristall eller alla de kopplingar/samhällen som en kväve bidrar till.)
Sannolikt är det såhär vi skall förstå Latours prat – i ”The Science of Passionate Interests” – om att Tarde såg att ekonomerna har blandat ihop recto och verso ifrågan om (national)ekonomins relation till ekonomin (den faktiska cirkulationen av varor etc.).
(PS. Apropå en diskussion som förs elsewhere: Detta är för övrigt någonting som såklart kan appliceras på andra ekonomiska teorier, typ Marx. Såsom jag förstått det finns denna poäng inskriven i Marx texter – men dessvärre är det alltför vanligt att folk inte läser honom på detta sätt. Man begår alltså samma misstag som nationalekonomer gör när de förstår homo oeconomicus som en mer eller mindre godtagbar/förenklande beskrivning, snarare än en performativ spekulation.)
Jag kanske är felinformerad men jag har för mig att tillväxt på lite längre sikt är i det närmaste 1:1 korrelerat med energikonsumtion och utsläpp av koldioxid? Dock att relationen ibland frånkopplas under kortare perioder.
Hur som helst är det ju andragradsmått i det att det är ett mått som korreleras med andra mått som egentligen är de intressanta, förutom att det just råkar vara tillväxtmåttet som är det performativt starkaste måttet just nu.
Ska tillägga att det nog också är skillnad på att vara tillväxtkritisk (tycka att det måttet får skadliga performativa inverkningar) och att vara *för* nolltillväxt vilket i så fall innebär att man har förtroende för måttet.
Ja, människans energikonsumtion är ju intimt kopplad till människans ”ekonomi”. Mer så än exemplet ovan – alltså kvävecykeln (som dock skyndats på av människan). Detta förklarar ju varför det finns en korrelation – vi ser ju en sådan för de flesta av ”hockey stick”-kurvorna. Återkommer snart!
Hej, nu tillbaka igen.
Jo, jag förstår att tillväxtkritik inte är detsamma som att förespråka nolltillväxt. Samtidigt tycker jag att även de som kallar sig tillväxtkritiker ibland har en tendens att acceptera ekonomernas världsbild/epistemologi/whatever. Men det kanske är jag som läser fel tillväxtkritiker? Hur som helst – därav min kvalificering av begreppet, från kritiker till agnostiker.
A-ordet, tänker jag, är fiffigt för att det har att göra med tro. Det är just detta jag vill förskjuta fokus till – från diskussion om det förment ”faktiska” fenomenet, till en diskussion om tilltron till detta fenomen. Detta är såklart i linje med någon slags Whiteheadsk föreställning om att ”kapitalismen” i någon mening inte existerar – det finns inga faktiska bakomliggande orsaker, men det finns en tilltro till dessa orsaker, vilka sedan får effekter i samhället. Detta är ju den Stengerska särskillnaden mellan traditionell ideologikritik, och hennes tes om kapitalismen är en trolldom – effekter utan orsaker. (Åtminstone har jag tolkat det så.) För övrigt funkar ”Agnosticism” hyfsat även i detta avseende – det finns ”något”, men vi kan aldrig känna dess exakta natur.
Detta är ju även en högst besynnerlig hållning att hamna i – den är ju högst primitiv/förmodern – men icke desto mindre känns den mest intellektuellt hederlig. (Så känns det åtminstone för tillfället.) Alternativet är att hamna i någon slags positivistbattle kring vilken nationalekomisk/politisk-ekonomisk teoretiker som hade rätt om objektet ekonomin. (Sedan kan jag förstå att man av politiska skäl inte vill krångla till det fullt så mycket. Måhända är det lättare att mobilisera massor medelst positivistiska politiska paroller.)
Hur som helst – din poäng om kopplingen mellan BNP och resursanvändning är intressant. Detsamma gäller kopplingen till kvävefluxet.
– För det första – tänk att en trolldom kan skapa sådana effekter!
– För det andra – som jag hintade ovan, det är frestande att göra en uppdelning mellan primära mått och sekundära sådana, men det är ju lurigt. Även mätningar av kväveflux är ju sketchy – bygger på en massa översättningar, är _konstruerade_ med hjälp av artefakter osv. Så, svårt att särskilja BNP och kväveflux utifrån detta. Däremot är det ”viktigare att komma ihåg” att BNP spelar en annan roll än kvävefluxmätningar – men detta är ju jag, sociologen, som talar.
Bara för att förtydliga: Jag vill alltså inte driva någon tes om ”decoupling” eller så, bara framhäva att ekonomins ”infrastruktur” inte (bara) bör förstås i termer av klassiska politisk-ekonomiska kategorier (mark/kapital/arbete), utan även i termer av vetenskapliga och ontologiska föreställningar (som såklart hänger samman med diverse apparater).
Ah men jag håller nog med dig, men att vi använder andra begrepp. Om jag skulle kalla mig ”tillväxtkritiker” så skulle det i så fall vara på grund av de effekter (som såklart är svåra att mäta och förstå) som tillväxt-som-trolldom skapar i världen.
Men även att effekterna av trolldom är svåröverskådliga. En teori vi tror på får ju inte nödvändigtvis de effekter som teorin menar att den får. Alltså en viss trolldom ledde till praktiker som skapade ett hål i ozonlagret utan att teorin den trolldomen byggde på innefattade denna verkan. Att sedan detta började mätas och mätningarna började litas på ändrade praktikerna som hade skapat hålet. Jag tror jag är ute efter ”the unknown unknown” här 🙂
Samma perspektiv kan nog leta till två olika slutsatser. Ett är skeptikern/kritikern från näringslivet. Det andra är pessimisten eller radikal försiktighet (som jag tror Latour pratar om i Cautious Prometheus), dvs att det troligen är värre än vad vi vet eftersom vi inte kan överblicka konsekvenserna av våra handlingar.
Ja, jag läste om min kommentar ovan (nr 6) och insåg att jag använt ordparet ”frånkopplad” och ”materiellt”, vilket pekar i en olycklig riktning.
Och ja, om ordet tillväxtkritik – jag kan se att man med detta begrepp avser kritik mot tron, snarare än kritik mot fenomenet som sådant. Det är nog lite snålt att utesluta det förra. Som sagt, jag har nog läst fel tillväxtkritiker, och är nog för inkörd i Stengerska grejen – just att (ideologi)kritik gör anspråk på (total) kännedom om de bakomliggande orsakerna, vilket hennes egen position inte gör.
Jag vet som sagt inte om jag förstått henne rätt, men det slog mig relativt nyss hur fiffigt hennes perspektiv är. Det löser en del intellektuella problem kring K-grejen – exempelvis de som lyftes av Gibson-Graham i ”The end of capitalism (as we knew it)”. Sedan är det en mycket konstig position – precis som hon skriver, det går inte att tänka den om man befinner sig inom ”det moderna” (i Latours mening).
Som sagt, högst besynnerligt: Vad är det som har hänt? Jo, en stor bubbla av tro, som är helt tom, har liksom expanderat över klotet, och har fått kol att komma ut ur jorden, och kväveflöden snurra snabbare…
Att bero på det sista, finns det inte också en växelverkan mellan tron och exempelvis tekniska framsteg. Vi kan tänka oss en teknik/teknologi som utvecklats oberoende av tron men därefter får inverkan på hur det tros? En teknik får oss att tro att något är möjligt eller att något är världens tillstånd som sedan blir så eftersom folk agerar efter tron? Alltså att även tron kan materialiseras (genom fångstapparater, kommunikationsnätverk osv.)
Så tänkte jag spinna vidare på en annan grej också. Om det nu är så att teorier är trolldom och tro, kan man skilja en bra från en dålig trolldom på något sätt? Kanske kan man skilja på tre olika typer.
1) Naiva trolldomar som inte förstår att de är trolldom utan tror att de speglar världen utan inverkan. Här har vi de gängse ekonomerna då.
2) Trolldomar som förstår att de är trolldom, blir trodda, men ändå inte lyckas få världen att bli som trolldomen tänkte. Har svårt att komma på ett exempel här men låt oss säga nån modell inom high frequency trading som förstår att den kommer att användas av andra traders och därför påverka marknaden men istället för att marknaden beter sig som modellen förutspådde så triggas en flashcrash som var för komplicerad för att kunna förutspås av modellen.
3) Trolldomar som förstår att de är trolldom, som börjar användas och som sedan faktiskt börjar funka. Kanske är det detta som är (var?) så fantastiskt med Black-Scholes — inte bara att den var performativ utan att den faktiskt började funka när den användes snarare än började trigga helt oväntade emergenta effekter.
Tänker att det är svårt att uppnå 3 ändå, även om man har tron på sin sida. Det kräver en teori som förstått vilken påverkan den kommer att ha på världen när den används och att det är en teori där de apparater och praktiker som krävs för att den ska kunna börja funka performativt faktiskt går att mobilisera.
Pingback: 99, our 68 » Tankebiografi
Pingback: 99, our 68 » Ny Cogito-ledare