Ser i dagens DN att vinst-i-vården-diskussionen kommit igång rejält.
Nu talas det exempelvis om svb-bolagsformer, som beskrivs som ”en ovanlig form av aktiebolag” – som om denna form bara råkade finnas till hands. I själva verket kom den ju till just som ett komplement till den så kallade ”stopplagen” – de detta bokkapitel.
Har tidigare skrivit om den förunderliga trögheten i opinionsbildningen. Börjar alltmer känna att vi här har att göra med en slags institutionaliserad okunskap, som ligger i linje med det som Linsey McGoey kallar ”will to ignorance”. För hur annars kan det komma sig att den svenska politik-apparaten (partifolk, utredare, skribenter) redan glömt allt det som gjordes, sades och skrevs i mitten av 00-talet? Dessutom, hur kommer det sig att vi inom svensk opionionsbildning lyckats så väl med att blockera de signaler som kommit från exempelvis Storbritannien?
Om det nu är så att McGoeys tes om institutionell ignorans kan appliceras på system för opinionsbildning så vore det ju dystert. Samtidigt – här finns kanske ett sätt att närma sig frågor om ”rådande föreställningar med politisk-ekonomiska implikationer” på ett sätt som inte fastnar i traditionell ideologikritik.
Ja, det verkar som om politiker alltmer fjärmar sig frå idén att lösa samhällsproblem. Tidigare ideologier hade åtminstone en långsiktig lösningidé på samhällsproblem, även om de ofta satte skygglappar som hämmade verklig utveckling.
Numera har man inte ens någon långsiktig idé, utan tycks helt ha inriktat sig på sin egen karriär och plats i nästa parlamentariska församlig.
Nina Björk sade det bra i sin krönika i godmorgon världen i söndags. Valen handlar numera inte så mycket om vilken politik som ska föras, den är man nämligen överens om, nej valen handlar mer om vilken av kombattanterna som är mest lämplig att bedriva denna politik.
Kanske vore det smartare med en rekryteringskonsult än val?
Om man vill lösa samhällsproblem får man nog göra det utanför de palamentariska församlignarna, är jag rädd.
Fortsätt med det, Kalle!
Ja, kanske är det så att det är just de saker du pekar på som skapar en slags ”institutionaliserad glömska/okunskap”… värt att tänka vidare kring!
Och ja – det är nog så att måttet på en god demokrati är det antal och det djup av ”publics” som den kan hålla igång… och sådana finner man exempelvis i bloggosfären.
Jag funderade just på jämförelser med andra komplicerade branscher vars upphandlingsförhållanden potentiellt präglas av informationsassymmetrier, tex byggentreprenader. Förvisso är det ju ett hett ämne att den svenska byggmarknaden är överreglerad, med svårhanterliga byggprocesser och därmed allt för riskabel för små och till och med ’mellanstora’ aktörer. Har du dragit några sådana paralleller?
En intressant sak som jag vill nämna är ett seminarium jag var på med en förhandlingskonsult som just verkar inom byggsektorn med entreprenadavtal. Denne påpekade vikten och möjligheterna av en god samarbetsanda under förhandlingen, som utgår från en gemensam föreställning om att uppnå en win-win-situation, trots snåriga regler. Detta genom att se förhandlingen som en gemensam lärandeprocess, där man efter att ha slutit ett första avtal ställer varandra frågan om man gemensamt ska göra ett försök att sluta ett för båda parter ännu bättre avtal, trygga med att det redan finns ett att falla tillbaka på. Förutsättningarna har ju förbättrats i och med en ökad kännedom om kontexten både i allmänhet (regler) och specifikt (projektets förutsättningar). Det skulle antyda att det kan utvecklas affärsmässiga metoder att hantera det du kallar frimarknadsstalinism.
En annan sak: Enligt en av dem som förhandlade om AB SVB var det tänkt att ett särskilt upphandlingskrav om SVB skulle agera den nödvändiga stödstrukturen till lagen, men att till slut bedömdes oförenligt med EU-rätten. Hade en sådan struktur varit legal hade förslaget kanske inte floppat. Detta kan stämma med antagandet att S inte internt förmådde att förankra det här projektet med mjukare villkor än tvång i förhållande till de som var fundamentalt skeptiska till marknadsinblandning, tex genom att mer liberala och legala incitamentsdrivande stödstrukturer. Och då är det väl fortfarande utformningen av stödstruktur som är stötestenen.